Peace & Love lever igen

Peace & Love har blivit räddat genom att leverantörer och kommunen går in och halverar sina fodringar, man går in med investerare och grundaren tar ett banklån. Olyckskorparna flaxar självklart runt och den stora skuggan av att den nya festivalen i Norrköping, som redan paxat rejält stora band samma helg som P&L gör det hela extra spännande.

Det kan verkligen diskuteras varför festivalen gick med 13 miljoner back. Eller snarare: varför P&L fick en släng av hybris och startade mängder med kringaktiviteter som innebar att kapitalet för festivalen blev mindre. Det måste diskuteras och frågan är lite vad festivalen ska bli för något.

En del vill gärna diskutera om en festival ska finnas i en stad. En hel del anser också att Peace & Love knappast borde finnas alls. Tyvärr en hel del högljudda borlängebor som spenderar en massa tid att spy rätt patetisk galla över festivalen. Det jiddras som siffror hit och dit på vad Borlänge kommun tjänar på det och hur många lärare som skulle kunna anställas för pengarna. Diskussioner som är rätt meningslösa om man har något hum om kommunal ekonomi. Såna diskussioner – både att göra antaganden om reda pengar i direkt intjäning för en kommun för festivalen men vad som skulle ”räddas” för den sponsorssumma som nu ställs – är populistiska (extra roande är det att det verkar vara en hoper Sverigedemokrater som är mest populistiska – de som är så oroade över den politiska korrektheten).

Peace & Love skapades ur ett behov. Borlänge var känt för en enda sak (nej, inte för Brage):

Sveriges Chicago.

Det fanns ytterst lite att vara stolt över. Det var konstant inriktning på det som var negativt i stan. Från nationella tidningar. Tolv år senare är det något annat. Borlänge är inte längre paradexemplet på en bruksort som har problem. Du hör få exemplifiera med staden när de ska diskutera problem. Peace & Love har helt enkelt förändrat den bilden. För det finns inget annat som hänt i staden av den magnituden. Självklart inte själv men den där idén som skapades öppnade upp ögonen på många. Den musikkultur som spirat blev en orkan för att de senaste åren varit Sveriges största festival.

Själv har jag jobbat med festivalen i ett par år. Pro bono. Jag har fått biljetter till mig och familjen. That’s it. För att jag älskar det faktum att den finns. Det har varit fascinerande. Passionerade personer och unga som skapar något. Kanske inte alltid med den ordning som kan förväntas. Ibland lite naivt. Men varför inte: leva varumärket.

Det är kanske där det också gått fel. Medan Way Out West vågar skapa debatt genom att vara en köttfri festival, genom att mindre festivaler verkligen lever sitt varumärke var vi många som upplevde ett visst mått av elephantiasis där bokningen av Rihanna kanske personifierade hur långt bort från själva varumärkets värden festivalen hamnat.

Jag hoppas och tror att 2013 blir en festival som fokuserar runt att gå tillbaka till rötterna. Hitta tillbaka till själen igen. Det där brinnande hjärtat som alltid funnits med som en symbol. För att göra världen bättre. Det skapar förutsättningar för att växa igen. För att få besökare att vända åter även 2014. Det är den utmaning Norrköpingsfestivalen står inför: en gång är en nyhet, andra året måste första året skapat festivalkänslan.

Själv kommer jag jobba med P&L även i år. Om de behöver mig.

Rock and roll will never die.

  • Manne Monvall

    kanske boka Neil Young?, mest som jag kom å tänka på i slutet av blogginlägget.