Cirkus Assange

Cirkus bygger på att slippa verkligheten en stund. Med halsbrytande konster, exotiska djur och roliga clowner. Ett opium för folket: när romarna byggde sin cirkus handlade det om att skapa blodsspillan för folket att roa sig med.

Den cirkus som de senaste åren utspelat sig på bästa sändningstid med allt som kan underhålla: sex, Robin Hood-figur, gömda faror och konstant möjlighet för vissa element att engagera sig mot något känns ganska oroväckande. Cirkus Assange.

Soppan runt Julian Assange, de konstant uppskjutna förhören om påstådda sexuella övergrepp (enligt juridiskt synsätt möjliga att betrakta som våldtäkt), uttalanden från politiker och journalister som tar sig absurda uttryck oavsett vilken sida man ställer sig på. Det är antingen att Assange är ett fegt kräk (som både Oisin Cantwell hävt ur sig liksom @goranhagglund förklarat när det blev klart att Assange fick asyl i Ecuador) eller så är det högljudda jubel över Ecuadors ”mod” och ”vilja att skydda pressfriheten” (det senare onekligen ironi på hög nivå). Idag skriver två journalister en minst sagt märklig sak på DN Debatt där man anser att ”statsfeminismen” styr svenskt rättsväsende – ett uttryck som vanligtvis återfinns bland Sverigedemokrater och liknande galningar. Tyvärr hjälper inte sansade genomgångar av det juridiska när blindheten och foliehattarna tryckts ned över ögonen. Samtidigt blir det nästintill löjeväckande att en åklagare från Sverige inte kan se till att lösa de logistiska problemen med att åka till London.

Jag har tidigare i den här soppan menat att Wikileaks förlorar på att välja att låta Assange bli detsamma som organisationen. Det är ett grymt exempel på hur ”founder’s disease” kan totalt lamslå en organisation. Tyvärr fortsätter man med det vilket gör att hur mycket jag än önskar att Anna Troberg har rätt i sin fantastiskt balanserade artikel så urholkas trovärdigheten konstant för Wikileaks. Istället för att separera de saker som Julian Assange påstås gjort från det arbete, och de reella hot som amerikanska intressen de facto ställer mot organisationen Wikileaks spelar de dessa i händerna genom att låta Assange och Wikileaks öden bli helt sammankopplade. Genom att också hantera den information de fått från andra som ”sin” och söka total kontroll över densamma skapar en bild av en organisation vars demokratiska ideal i bästa fall är synnerligen prosaiskt, i värsta fall större avsaknad av det.

Det finns en i grunden otäck rörelse i det här – där själva grundhändelsen inte anses vara tillräckligt intressant. De två kvinnor som det handlar om har fått löpa gatlopp, blivit mordhotade, anklagade för att vara CIA-konspiratörer och i sitt val av juridisk talesperson gjort ett misstag. Perspektivet av brottsoffers rätt blir snarare att de (i de fall de bara inte ses som konspiratörer) blir collateral damage – värda att offras för det större goda. Att de har rätt att anklaga en person och få sin sak prövad väger lätt. Samtidigt är det skrämmande när ledande politiker och företrädare verkar mena att asylrätten och länders diplomatiska suveränitet väger lätt just i det här fallet: oavsett vad man tycker om Ecuador så är hot om att uppväga ambassadens immunitet och uttryck för att deras val inte är rätt oroväckande. Generellt rimmar det illa att ifrågasätta andra länders asylbeslut oavsett om de sedan riktar bredsidor mot vad de anser vara västvärldens koppelgående med amerikanska intressen.

Det hela är en cirkus som rör sig runt Assange där han gudomliggörs av vissa och demoniseras av andra. Ett binärt diskussionsklimat som inte bara glömmer bort grundläggande civiliserad rätt utan också glömmer bort de personer som skapat möjligheterna till Wikileaks, exempelvis Bradley Manning vars mod att kopiera allt det material som gjort Wikileaks till vad det var. Farsen som orkestreras av båda sidor gör att hela whistleblower-utvecklingen går i stå och myndigheter, företag och organisationer som vill hålla information hemlig kan bygga högre murar, bättre skydd utan att bli utmanade.

För många år sedan skrev Neil Postman ”Cosmetology has replaced ideology” som en dystopisk framtidsvision om medias sätt att hantera politik. Den känns inte långt borta i det här fallet där personifieringen fått stå framför de många gånger viktiga ideologiska avslöjanden som Wikileaks kan göra. Det är mycket tråkigt.

Uppdatering:  Det är onekligen intressant att Assange väljer att inte alls beröra vad själva frågan handlar om när han gör ett uttalande från Ecuadors ambassad. Det hela bygger på en strategi där storyn baserar sig på att USA ger sig på Wikileaks och att det är ett krig mot whistleblower-sajter. Ett smart sätt att byta fokus och rikta bort strålkastaren från själva grundfrågan: anklagelser om våldtäkt.

Uppdatering: @hax gör en lång genomgång och kommer fram till att Wikileaks borde se till att få sexanklagelserna ur vägen: som jag förstår honom genom att gå svenskt rättsväsende tillmötes, eftersom det är större frågor som är viktigare runt affären. Jag är dock generellt fundersam om det ens kommer att räcka: i hela den här affären har Wikileaks valt att blanda ihop de anklagelserna med den stora frågan – eftersom Assange helt enkelt inte verkar vara möjlig att frånkoppla från organisationen. Idag är det så oerhört fastlåsta positioner där både Assange, Wikileaks, Sverige, Storbritannien och Assange-tillskyndare grävt ner sig i skyttegravar och satsat både cred och tid på sin ståndpunkt.

UD gör också ett uttalande på sin blogg som fastslår vilka principer som gäller vid en utlämning.