Månadsarkiv: augusti 2012

Svävande på målet

Det är stor humor när väckelsekristna får spel av ett skönt trick. Det hela handlar om de gatuartister som hänger på Stallbron i Stockholm. I en insändare i Dagen går Gertrud Storsjö igång om det samma och roddar upp en kristen FUD runt bland annat kundalini yoga och leviterande shamaner. Det är en fantastisk läsning där slutsatsen ligger i att vi är i den sista tiden (det har vi rent teologiskt varit i snart 2000 år) och att vi ska vara uppmärksamma på ”falska tecken”.

Att det hela bygger stålställningar och illusionstrick spelar ingen roll för Gertrud eftersom det ändå är ett ”falskt tecken”. Det som är extra roande är att det i hennes och andra likasinnades ytliga exekverande av bibelord finns en ologik: de tecken som då anses vara falska (men som är många) är tecken på att vi är i slutet. Snart kommer Messias åter, apokalypsens hästar kommer.

Gertrud, medlem i OAS-rörelsen, är en känd debattör som bland annat rasat mot ”statsfinansierad porr” dvs. en film till skolornas sexualundervisning, förklarat sin aversion mot buddhism som kommer förstöra Gnosjö.

Fast det hela är helt enkelt ett gammalt trick:

http://www.youtube.com/watch?v=etSivpBHUmE&NR=1

Jag tror faktiskt att Gudrun och andra är farligare än svävande gatuartister.

Det där om livet och om döden

Döden. När den kommer lite för nära. Det där lätta vingslaget av en svart vinge. Någon man mött, någon man haft kontakt med. Någon som är yngre än en själv. Närhetskoefficienten. Personer som varit viktiga får många – eller för en själv. Borta. Ett tramptag fel. En missad sväng. Så många möjligheter som slutar i det där sista andetaget. Så många som saknar och minns men ändå blir det ett tomt hål där en stjärna alltid funnits.

Livet. Ett tillfälligheternas spel som skapar ett universum av möjligheter. Den natt då Neil Armstrong satte sin fot på månen blev jag (enligt familjemyten – med en mor med borderline är det inte helt lätt att veta) till. Sedan väntan, tillväxt, förväntan och mängder av faror, grynnor och påverkan som gör oss till det vi sedan blir. Men som vi sedan utnyttjar, eller glömmer, efterhand vi tar våra steg. På månen eller på jorden. Framåt eller bakåt.

Vi är en del av varandra. Vi speglar oss i varandra, stödjer oss, repellerar. Men vi sörjer olika. Personligt, beteenden blir basala, egenartade. Precis som att vi gläds när livet plötsligt sparkar till ett revben. Med tårar, skratt. Eller tystnad. Det finns inget rätt eller fel när det börjar och när det slutar. Det bara är.