Den där tjockisen

I stil med vad Linda Marie gjorde så lägger jag ut en bild på min kropp. Förutom en mage så är det en bild av en medelålders vit medelklassman på semesterresa :).

Jag har i hela mitt liv varit tjock. Visserligen har jag ”kraftig benstomme” dvs. genetiska anlag till övervikt. Men rent fysiskt har det varit både si och så med det. Som liten var jag rultig, sen i tonåren stack jag iväg på längden och mellan 17-29 var jag smal som en speta (förutom normalt slitage så var studietiden ibland lite skral på mat – öl var näringskälla). Sen blev det lite gravidfetma (ni vet att män tenderar att gå upp en hel del under graviditeten också – men inte gå ner efteråt), sämre leverne som ”vuxen”, icke-träning osv. När jag sedan blev sjuk gick jag upp kraftigt och vägde som mest 130 kilo. Det gick jag ner men fortfarande skulle jag nog klassas som något överviktig.

Men oavsett min vikt så har jag alltid varit tjock. I mitt huvud. För det är där så oerhört mycket av hur vi uppfattar oss själva sitter – och hur vi uppfattar andra. På gott och ont. Jag har träffat personer som under vuxna år blivit mer normalviktiga från att ha varit extremt smala – och de ser sig själva som (för) smala. Och vice versa. Det handlar inte om att man aldrig blir nöjd – utan om hur ens självbild ofta startas i unga år. En självbild som man får lov att utmana, och där en förändring ofta är både skör och osäker.

Jag tänkte på det när jag läste Linda Marie-Nilssons blogginlägg om hur hon ser på sin egen kropp; detta efter att hennes strandbild fått gigantiskt genomslag på Facebook med över 80 000 likes, mängder med kommentarer, det hela har uppmärksammats inte bara på sociala medier utan också i traditionella medier. Hennes bloggpost handlar om just att göra upp med sin självbild och att helt enkelt ge ett långfinger åt sin egen rädsla för att visa upp sin kropp. För att ge andra mod, för att motverka fixeringen vid smalt som det normala. Saker som vi alla har problem med. Jag också.

Jag tycker min vän @fm (när fan ska du få upp alltihop på nån blogg Fredrik!) som vågar köra på med sina dagens outfitbilder också gör en viktig sak: att inte ironisera utan snarare ge en kreativ positiv puff till dem som vågar säga ”kolla – det här är jag”.

En del krönikörer och debattörer brukar mena att vi lider av en kroppsfixering idag. Att allt handlar om kroppen (men inget om knoppen). Det kan säkert av sanning i det. Precis som Lisa Magnusson säger i sin krönika så är frågan varför vi måste vara så jävla vackra hela tiden? Det är lätt att sätta samman självbilden utifrån utseende med ens kapacitet, något jag skrev om i samband med catfighten mellan Blondinbella och Linda Skugge. Samtidigt är skönhet (som ligger både i betraktarens öga om än det egna inre självbildsögat och i kulturen, samhället mm) en grundläggande mänsklig upplevelse. Vi är predestinerade att sätta in världen i dikotomier: fult vs vackert, bra vs dåligt, ont vs gott. Det är det grundläggande sätt vi hanterar omvärlden på. Genom att vi hela tiden lever i olika kontext så blir vad som är bra/dåligt förändrat: när alla inte kunde utbilda sig men däremot arbeta med kroppen så blev kroppen mindre viktig medan intellektet sågs som eftersträvansvärt. När fet mat och mycket mat var något exklusivt var fetma något eftersträvansvärt och som man visade upp. När vi idag har en hög grad av utbildning respektive en kultur där kroppen är själens tempel så blir kroppsidealen förändrade. I en tid där vi inte längre har en evighet att se framemot blir livet på jorden så mycket viktigare och därmed att vara frisk eftersträvansvärt.

Det är här som den stora brännpunkten är: vi diskuterar å ena sidan sjuka kroppsideal med för smala modeller i populärkulturen å andra sidan varnas vi för en fetmabomb där människor kommer dö i förtid (eller egentligen behöva vård innan de dör – det är det som kostar pengar för samhället) på grund av fetma. (Spinoff är den märkliga synen på behåring). Samtidigt har vi aldrig förut varit så intresserade av mat, av att njuta det goda. Och aldrig har så många (inte ens på Lanefeldts åttiotal) tränat sina kroppar, motionerat och försöker att uppnå ett jordiskt nirvana där det inte handlar om utslocknande utan en jämvikt mellan vikt, välmående och att kunna unna sig av det goda. Att vi alltid kommer att söka det som vi för tillfället tycker är vackert istället för det fula är knappast något vi kan göra åt och det är en del av den icke-perfekta mänsklighetens gissel.

Men för att utmana sin självbild (om än inte för att bli en bättre entreprenör – se inlägg om Blondinbella och Skugge) så är det självklart så att en sån som Linda-Marie är bra. Som bara gör. Det är ingen större strategisk tanke bakom hennes bild, en förflugen impuls, ett ”äh va fan”. Och människor får ännu en influens att utmana sin egen självbild. Att våga tänka ”men jag är fin ändå” eller ”jag duger nog”. Eller helt enkelt att bara låta det vara – det är inte alltid nödvändigt att pådyvla andra sina åsikter hela tiden.

Samtidigt som jag skrev så är det en skör övertygelse. Vi är djupt rotade i negativa självbilder. Ett förfluget påpekande sätter lätt igång en återgång. Min vän Sanasi beskriver det – ett inte nödvändigtvis speciellt elakt påpekande gör att hennes självbild löper amok. Jag såg det både hos mig själv i någon sorts by proxy-ilska i en diskussion på min Facebook runt Linda-Maries bloggpost: där en person väljer att frankt förklara att hon ju är tjock och det beror på bantning. För den personen handlar det mer om att sanning är det enda som gäller – oavsett om det sårar i onödan.

Två exempel på hur vi i diskussionen om ett fenomen glömmer bort att det handlar om människan – och om det komplexa mänskliga psyket. För även om vi logiskt kan se att a) fetma är inte bra och b) att vi gärna skäller på media och reklamen för att skapa sjuka kroppsideal så handlar det om mycket mer komplexa parametrar när det gäller hur vi påverkas och påverkar oss själva. Det finns exempelvis mängder med forskning som visar att vi inte ”ser” det vi rent fysiskt ser framförallt när det gäller oss själva. Kroppen i spegeln kan vara oerhört smal men personen som äger den ser en tjock kropp. Vi lurar oss själva både att ibland vara bättre än vi är men alltför ofta att vi är sämre än vi är. Utifrån vår egen inte sällan sneda uppfattning om kvaliteter.  Men också att vi väljer att jämföra oss med andra – och återigen spelar det vi ”ser” och det vi ser oss ett spratt. Liksom att vi ofta frågar saker för att få förväntat svar: ett positivt, bra svar. ”Ser jag tjock ut i det här” handlar om att få ett svar som gör att man slipper facea sin egen självbild för ett tag.

I grunden är målet ändå inte att bli älskad av alla. Det är att steg för steg älska sig själv.