Månadsarkiv: juli 2012

Den där tjockisen

I stil med vad Linda Marie gjorde så lägger jag ut en bild på min kropp. Förutom en mage så är det en bild av en medelålders vit medelklassman på semesterresa :).

Jag har i hela mitt liv varit tjock. Visserligen har jag ”kraftig benstomme” dvs. genetiska anlag till övervikt. Men rent fysiskt har det varit både si och så med det. Som liten var jag rultig, sen i tonåren stack jag iväg på längden och mellan 17-29 var jag smal som en speta (förutom normalt slitage så var studietiden ibland lite skral på mat – öl var näringskälla). Sen blev det lite gravidfetma (ni vet att män tenderar att gå upp en hel del under graviditeten också – men inte gå ner efteråt), sämre leverne som ”vuxen”, icke-träning osv. När jag sedan blev sjuk gick jag upp kraftigt och vägde som mest 130 kilo. Det gick jag ner men fortfarande skulle jag nog klassas som något överviktig.

Men oavsett min vikt så har jag alltid varit tjock. I mitt huvud. För det är där så oerhört mycket av hur vi uppfattar oss själva sitter – och hur vi uppfattar andra. På gott och ont. Jag har träffat personer som under vuxna år blivit mer normalviktiga från att ha varit extremt smala – och de ser sig själva som (för) smala. Och vice versa. Det handlar inte om att man aldrig blir nöjd – utan om hur ens självbild ofta startas i unga år. En självbild som man får lov att utmana, och där en förändring ofta är både skör och osäker.

Jag tänkte på det när jag läste Linda Marie-Nilssons blogginlägg om hur hon ser på sin egen kropp; detta efter att hennes strandbild fått gigantiskt genomslag på Facebook med över 80 000 likes, mängder med kommentarer, det hela har uppmärksammats inte bara på sociala medier utan också i traditionella medier. Hennes bloggpost handlar om just att göra upp med sin självbild och att helt enkelt ge ett långfinger åt sin egen rädsla för att visa upp sin kropp. För att ge andra mod, för att motverka fixeringen vid smalt som det normala. Saker som vi alla har problem med. Jag också.

Jag tycker min vän @fm (när fan ska du få upp alltihop på nån blogg Fredrik!) som vågar köra på med sina dagens outfitbilder också gör en viktig sak: att inte ironisera utan snarare ge en kreativ positiv puff till dem som vågar säga ”kolla – det här är jag”.

En del krönikörer och debattörer brukar mena att vi lider av en kroppsfixering idag. Att allt handlar om kroppen (men inget om knoppen). Det kan säkert av sanning i det. Precis som Lisa Magnusson säger i sin krönika så är frågan varför vi måste vara så jävla vackra hela tiden? Det är lätt att sätta samman självbilden utifrån utseende med ens kapacitet, något jag skrev om i samband med catfighten mellan Blondinbella och Linda Skugge. Samtidigt är skönhet (som ligger både i betraktarens öga om än det egna inre självbildsögat och i kulturen, samhället mm) en grundläggande mänsklig upplevelse. Vi är predestinerade att sätta in världen i dikotomier: fult vs vackert, bra vs dåligt, ont vs gott. Det är det grundläggande sätt vi hanterar omvärlden på. Genom att vi hela tiden lever i olika kontext så blir vad som är bra/dåligt förändrat: när alla inte kunde utbilda sig men däremot arbeta med kroppen så blev kroppen mindre viktig medan intellektet sågs som eftersträvansvärt. När fet mat och mycket mat var något exklusivt var fetma något eftersträvansvärt och som man visade upp. När vi idag har en hög grad av utbildning respektive en kultur där kroppen är själens tempel så blir kroppsidealen förändrade. I en tid där vi inte längre har en evighet att se framemot blir livet på jorden så mycket viktigare och därmed att vara frisk eftersträvansvärt.

Det är här som den stora brännpunkten är: vi diskuterar å ena sidan sjuka kroppsideal med för smala modeller i populärkulturen å andra sidan varnas vi för en fetmabomb där människor kommer dö i förtid (eller egentligen behöva vård innan de dör – det är det som kostar pengar för samhället) på grund av fetma. (Spinoff är den märkliga synen på behåring). Samtidigt har vi aldrig förut varit så intresserade av mat, av att njuta det goda. Och aldrig har så många (inte ens på Lanefeldts åttiotal) tränat sina kroppar, motionerat och försöker att uppnå ett jordiskt nirvana där det inte handlar om utslocknande utan en jämvikt mellan vikt, välmående och att kunna unna sig av det goda. Att vi alltid kommer att söka det som vi för tillfället tycker är vackert istället för det fula är knappast något vi kan göra åt och det är en del av den icke-perfekta mänsklighetens gissel.

Men för att utmana sin självbild (om än inte för att bli en bättre entreprenör – se inlägg om Blondinbella och Skugge) så är det självklart så att en sån som Linda-Marie är bra. Som bara gör. Det är ingen större strategisk tanke bakom hennes bild, en förflugen impuls, ett ”äh va fan”. Och människor får ännu en influens att utmana sin egen självbild. Att våga tänka ”men jag är fin ändå” eller ”jag duger nog”. Eller helt enkelt att bara låta det vara – det är inte alltid nödvändigt att pådyvla andra sina åsikter hela tiden.

Samtidigt som jag skrev så är det en skör övertygelse. Vi är djupt rotade i negativa självbilder. Ett förfluget påpekande sätter lätt igång en återgång. Min vän Sanasi beskriver det – ett inte nödvändigtvis speciellt elakt påpekande gör att hennes självbild löper amok. Jag såg det både hos mig själv i någon sorts by proxy-ilska i en diskussion på min Facebook runt Linda-Maries bloggpost: där en person väljer att frankt förklara att hon ju är tjock och det beror på bantning. För den personen handlar det mer om att sanning är det enda som gäller – oavsett om det sårar i onödan.

Två exempel på hur vi i diskussionen om ett fenomen glömmer bort att det handlar om människan – och om det komplexa mänskliga psyket. För även om vi logiskt kan se att a) fetma är inte bra och b) att vi gärna skäller på media och reklamen för att skapa sjuka kroppsideal så handlar det om mycket mer komplexa parametrar när det gäller hur vi påverkas och påverkar oss själva. Det finns exempelvis mängder med forskning som visar att vi inte ”ser” det vi rent fysiskt ser framförallt när det gäller oss själva. Kroppen i spegeln kan vara oerhört smal men personen som äger den ser en tjock kropp. Vi lurar oss själva både att ibland vara bättre än vi är men alltför ofta att vi är sämre än vi är. Utifrån vår egen inte sällan sneda uppfattning om kvaliteter.  Men också att vi väljer att jämföra oss med andra – och återigen spelar det vi ”ser” och det vi ser oss ett spratt. Liksom att vi ofta frågar saker för att få förväntat svar: ett positivt, bra svar. ”Ser jag tjock ut i det här” handlar om att få ett svar som gör att man slipper facea sin egen självbild för ett tag.

I grunden är målet ändå inte att bli älskad av alla. Det är att steg för steg älska sig själv.

Uppringd av nationalist pga #hängutmigmed

På Twitter idag har många använt hashtaggen #hängutmigmed (och en del #hängutmig). Det hela har sin början i att tre unga tjejer blev upprörda av en nazistisk demonstration i Bollnäs och valde att satsa på en anti-rasistisk demonstration. Tjejerna blev uthängda på diverse nationalistiska nätforum vilket gjorde att hashtaggen skapades.

Men i den minst sagt luddiga logik som nationalistiska anhängare har så blev anti-rasistiska demonstrationen detsamma som att inte ställa upp för en ung kvinna som blev gruppvåldtagen för en vecka sedan. Finns inget i motdemonstrationen om detta utan det hela är som vanligt en sjuklig form av desinformationskampanj från nationalisterna. Detta, tillsammans med några konstant använda argument om att Sverige har näst mest anmälda överfallsvåldtäkter i världen (det faktum att vi har en väldig hög grad av anmälningsbenägenhet av sådana kontra andra länder är ingen parameter som nationalister tar med) och att det är mest ”icke-svenskar” som utför dessa utifrån icke-delgivna siffror gör att ett stöd för dess unga kvinnors rätt att inte bli uthängda på nationella forum respektive (sic!) Flashback blir att man också försvarare för att kvinnor våldtas. Lyckas lösa den fantastiska logiska knuten den som kan. Det här är bara ett exempel:

När man ger sig in i diskussioner med nationalistiska personer så är det en fascinerande väg att gå. Det hojtas om åsiktsfrihet men det gäller endast för dem. Att kritisera deras åsikter är inte ok – då försöker man ta ifrån dem deras åsikter. Nedan är ett ganska fascinerande svar: försök inte att ändra deras åsikter. Detta från en person som orerat om retorik…

Själv fick jag den tvivelaktiga äran att prata i telefon med en av dem. En ung man som sade sig vara ”kompis” med twittraren @dlindstrm som jag förklarat varandes inte helt intellektuellt redlig. De ringde från dolt nummer vilket de var väl medvetna om och försökte dra samma argument som ovan: att manifestationen var fel, att ingen bryr sig om den våldtagna tjejen utan bara om de som våldtog. Ganska verserad i början och jag valde att trolltesta honom genom att både vara aggressiv, diskutabel, förklara att valet att ringa mig kan ses som ett hot mm. Ganska länge hölls masken men till slut förklarade han att alla som är antirasister är på vänsterkanten. När jag frågade honom om Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna räknas som vänster blev det dock annat ljud i skällan, och han började tjoa om att jag var en jävla kommunist. När jag roat noterade att jag är libertarian så visste han inte ens vad det var utan konstaterade att jag var hjärntvättad och följde allt som staten sa åt en att tycka (roande minst sagt…). Sen la han abrupt på skrikandes.

Twitternicket @dlindstrm försvann från mitt flöde och när jag tittade hade han valt att göra det till ett protected account… Modiga de är. Måste dock ge honom att det är smartare än att endast blockera eller att radera tweets. Människan kallar sig kristen men verkar i sina argument totalt missat både att Jesus inte var speciellt svensk eller det här med försoningsläran. Och orerade om att han ville veta vad jag skulle göra för tjejen som blivit brutalt våldtagen i Borlänge. Japp – det här med att ha ordning på Bollnäs och Borlänge är svårt för den som inte har vett.

Det är en jävla sorglig bunt män (för det är oerhört få kvinnor som dyker upp så fort det ska lekas nationalist). Felvaggade uppenbarligen, snedseglade loosers med intellekt nere vid fotknölarna.

Grattis Nelson Mandela, 94 år

För många många år sedan spenderade jag några dagar på gatorna hemma i Köping och samlade in namnunderskrifter på grattisvykort till Nelson Mandela. Då satt han fortfarande på Robben Island. Då var det fortfarande apartheidstyre i Sydafrika. Jag fick ihop många vykort samtidigt som jag blev ifrågasatt – många moderater förklarade att de minsann inte tänkte gratta en svart kommunist som ville förstöra det enda land som fungerade i Afrika.

Det hade strömmat in vykort från all världens hörn till hans födelsedag. Tillsammans med Desmond Tutu så såg han till att också visa att de gamla moderaterna i Köping hade fel. Och visade att försoning är den enda väg att gå.

Grattis Nelson Mandela. Amandla awethu!

Kolla också filmen om hur Nelson Mandela skulle gjort om sociala medier fanns på den tiden:

Arvssynden deluxe just for the lulz

På olika sociala nätverk snurrar just nu en skärmdump där Sveriges statsministers son ska ha svarat att han inte vill att ”blattar” ska vara på en perfekt fest. Sonen har varit ute i blåsväder tidigare för sina Facebookkommentarer. (Jag väljer att inte länka utan ni får om ni är intresserade använda era Google-skills).

Flera väljer att skicka runt det. En del självklart av samma anledning som många kända personer får leva med att deras respektives, föräldrar, barn och andra släktingars tillkortakommanden blir sammankopplade med deras namn – skvallret, schakalbeteendet. I det här fallet är det extra pikant då det är ledaren för ett land, som själv slirat på uttalanden om etniska svenskar men som hävdar anti-rasism som ledstjärna.

Självklart tar motståndare också chansen att använda hans barn till slagträ för att komma åt honom. Kvällstidningslogik. Pöbelvälde. Med argumentet ”Ingen rök utan eld”. Om barnet har fel åsikter måste det ju bero på att föräldrarna har det enligt samma vridna och beteendevetenskapligt felaktiga logik.

Problemet är att ingen verkar fråga sig om det sansade i att avkräva barn förklaringar runt sina föräldrars oförrätter (Lex Sommerlath) för att barnet ska vara trovärdigt. Kan man avkräva av barn till kända personer att de ska vara perfekta – eftersom den rådande medielogiken, adopterad av sociala mediedrev, menar att föräldern annars förlorar i förtroende. Människor som har släktingar som begår brott – eller väljer fel respektive: de ska straffas indirekt genom uthängning och ifrågasättande?

En mentalitet som är arvssynden deluxe.

Eller som jag fick förklaringen av en person varför man skickar det vidare:

Just for the lulz. Att det i det här fallet handlar om ett barn (ja man är barn till det att man är 18 år), att man inte ens vet om skärmdumpen är sann spelar liten roll (dock har @bolstad noterat att den är offentlig och sann). Det är ett kändisbarn som gjort bort sig. Tjära och fjädrar. Struntsamma att det – förutom att det är ett barn det handlar om så vet man inte om skärmdumpen är sann. Man väljer att tänka bort det faktum att förutom att klart vara utsatt för press genom att ha två inom politiken kända och ifrågasatta föräldrar också nu vara skilsmässobarn – en skilsmässa som blivit ganska offentlig.

Om vi ponerar att sonen är en liten rasse – är det då något som hans pappa måste lida för – är alla barns åsikter föräldras ansvar? Har inte barn rätt till egna åsikter oavsett om de är dumma? Ska pappan ha ansvaret att kolla av sonens facebookkonto? Rätten att censurera det? Eller hur menar personerna annars att något ska gå till?

Ett av de stora problemen inom politiken är att det är rätt få som väljer att satsa på en politisk karriär. Eftersom det påverkar hela familjen om man lyckas då det finns många som inte skulle ducka för att utnyttja familjemedlemmarna i smutskastning. Eller bara for the lulz.

Korvar, Kumla och kockbilder – indirekta censurens fara

Bildförbud är något som dyker upp i olika former. Ikonoklasmen inom kristendomen är en sådan och bildförbudet inom islam en annan. Att styra vilka bilder som skapas och vilka som visas är en av de viktigaste delarna när en diktatur tar makten. Det handlar i grunden om kontroll av informationen men genom bildens oerhörda styrka som kommunikativt verktyg blir bilderna extra viktiga.

Bilder behövs för att kunna driva en demokratisk diskussion. Bilder som inte alltid är ens egna. Eller bilder av bilder för att visa på sin åsikt. Eller att välja att skapa egna bilder av något som man vill säga något om.

Yttrandefriheten är en demokratisk rättighet och genom sin särställning också oerhört svag konstigt nog. Eftersom det är en lag som innebär att man ger människor rätt till frihet blir den skrämmande och lätt att försöka med andra regleringar sidsteppa. Det är en farlig väg att gå.

Under veckan har tre olika händelser satt yttrandefrihet kontra censur i sökarljuset. Alla tre handlar om det – men på olika plan och på olika sätt.

Kumla Camping.

En fantastisk film som fick rejäl spridning på nätet efter att Kumla kommuns fritidschef förklarat att det minsann inte var någon film man ville skulle finnas på Youtube. Med förklaringen att en kommunanställd minsann syntes i filmen så ”bad” fritidschefen Eddy Fransson att skaparen Sune Eskelinen skulle plocka bort den vilket han gjorde. Lär bli jävligt få filmer kvar på Youtube om alla där kommunanställda figurerar i ska plockas bort. Det hela handlar självklart om att man hellre har egen kontroll över sitt varumärke än att låter personer, kärleksfullt och roligt skapa något som faktiskt är positivt. Censurera det, ta bort det: yttrandefrihet är i vissas ögon inte en grundlag utan något som ska vara villkorat utifrån egna åsikter.

Filmen finns självklart kvar – andra ser till att låta den leva vidare:

Korven har två ändar.

En korvkioskföreståndare vid en badplats har valt en bild som kanske inte är helt comme il faut för vissa och kommunens genuspedagog gick i taket och menade att den var helt fel och att bilden ruinerade kommunens hela jämställdhetsarbete. Det hela utvecklade sig till en strid om både rätten till att göra reklam (visade sig att Scan/Sibylla själva använt bilden för några år sedan…). Självklart blev det ställningskrig med sedvanliga sidodiskussioner om vettet att ha en genuspedagog anställd, om varför det är så känsligt att anspela på sex om det handlar om kvinnor osv. Men också diverse mer eller mindre humoristiska inslag (däribland att kioskägaren visar sig ha en hel del av den varan). Och en del ”men softa”. Bilden togs ner. Uttalanden från kommunen visar dock att det här med kommersiell yttrandefrihet verkligen inte finns med om något inte är politiskt korrekt. Eller att ha yttersta kontrollen över vad som sägs.

Kocken, vattnet och Eric Legge.

Genusfotografen reagerade mot ett antal bilder som var publicerade i Arlanda Xpress där årets kock Louise Johansson, ombads posera i de mest märkliga ställningar för att vara en kock (skärmdump över postningen finns här). Fotografen vägrade ge sitt godkännande med hänvisning att inget negativt skulle komma upp om man googlade hans namn – verkar som Du är googlad har fått en del personer att dra öronen åt sig… Det som sedan hänt är att Arlanda Express bad om ursäkt, Lousie uppgav att hon ångrade bilderna. En normal byrå skulle valt att ducka. Men inte Spectular Studios som å fotografens och sina egna ömma tårs vägnar går berzerk och med hjälp av den sk ”bildombudsmannen” Sten Teste åker bloggaren på en rejäl skadestånd pga av sina faksimiler (något som jag också varit med om men klarade mig). Eric Legge som äger byrån slirar betänkligt (kolla skärmdumpen i Ajours post om det). Det må vara juridiskt korrekt men förutom att juridiken helt klart haltar när det gäller användning av faksimiler i digital kontra analog form, så anar man lätt att det hela handlar om att få bort kritiken snarare än intrång på immaterialrätten. Eric Legges förklaringar och sätt gentemot kritiker* gör mig dels extremt skamsen över att vara en del av samma bransch som honom och det visar att såna som Genusfotografen uppenbarligen behövs. Liksom folk som generellt kritiserar dåligt innehåll, dålig reklam och keffa bildlösningar. Oavsett vad som är på dem. Bilderna försvann från bloggposten – för annars hade Genusfotografen fått betala ännu mer i skadestånd.

*Bland annat återfinns han under mängder av namn på sidor, här kallar han sig Johanna, som skriver om det här – han fattar uppenbarligen inte att det är rätt enkelt att som bloggägare kolla upp IP-nummer. Att han står bakom en patetisk protestgrupp är en annan sak. 

Indirekt censur

Det kan tyckas att ovanstående exempel är disparata, handlar om olika saker och knappast går att dra någon gemensam slutsats ur. Men det går det. De handlar alla om hur yttrandefriheten enkelt kan begränsas genom att hänvisa till olika lagar, regleringar eller kommunala beslut. Grundlagen kringskärs konstant genom att krav ställs på att yttranden ska ligga innanför ramarna på andra, mindre grundläggande regleringar och ramverk. Och det är en trend som inte bara sker inom immaterialrättsområdet utan lika mycket i områden runt övervakning och register. Det är problematiskt eftersom det innebär att censur pågår på ett sätt som hela tiden bygger på avvägningar som alltid blir till friheternas förlust.

Jag tror att varje person måste fundera hur man ändå konsekvent kan skydda friheten att yttra sig – även om yttrandena inte är vad man själv vill. Just när det gäller bilder är det svårt – för bilder är skarpa knivar i yttrandefriheten: både när det gäller juridiken runt immaterialrätt och vår uppfattning om vad som är ”rätt” och ”fel”. Kontexten må vara viktig och att vara utilitaristisk må vara en god sak. Men så fort man väljer att på kort sikt se en vinst genom att inskränka en grundläggande demokratisk rättighet så måste man fundera vad det innebär på lång sikt. Om man på kort sikt väljer att söka en vinst för att skydda sitt varumärke så måste man fundera över vad det innebär både för varumärket men också för personerna som påverkas på lång sikt. Att överdriva skadan som sker för att få undan kritik och icke-önskvärda bilder innebär att själva grundfrågan försvinner.

Oavsett vad man tycker i sakfrågorna, om man tycker att Kumla-filmen är bra eller dålig, om man anser att det är jaha eller förfärligt att en korvkiosk använder en kvinnas mun som äter en korv eller om man anser att det genusfotografen håller på med är tjafs alternativt att man anser att hans kritik är viktig så måste man i grunden ta ställning till vad radering/borttagning innebär.

När det gäller Kumla är det helt enkelt uselt skött. Det innebär på kort sikt att kommunens varumärke får sig en törn. Man visar sig som regelryttare, okreativ och väljer att tysta personer som vill väl, som gjort något kreativt och som helt obetalt marknadsfört kommunens camping för oerhört många människor. Varför inte omfamna möjligheten, be dem rätta till lite och sedan köra tillsammans? Nej. Tysta dem för det är inte enligt den plan som fritidschefen gjort. Någon tog kontrollen och den måste återställas till varje pris. På ett sätt som inte stör vem som faktiskt bestämmer.

Korven då? Överdrifter om att en bild förstör kommunens hela jämställdhetsarbete skapar oerhört löje. Och problemet är att en anställd genuspedagog blir känd genom att gnälla är ytterst knepigt. Är det något som kommuner ska ha och så vidare. Kontrollen måste säkerställas, det inte önskvärda tystas så snabbt som möjligt.

Genusfotografen, Spectacular Studios och Arlanda Xpress då? Det är en rejäl bit att ta i. För generellt skulle man kunna mena att Genusfotografen också försöker att indirekt censurera genom sin kritik av olika bildlösningar. Sättet han gör sin kritik på är ofta kontextlös. Men det är ändå inte något annat än kritik av något som finns. Genusfotografen använder yttrandefriheten till att driva en åsikt – något som i grunden är den rätt som vi får genom grundlagen. För att göra det behöver han kunna visa de bilder han är kritisk till. Genom att negligera kritiken och välja att använda juridiken som vapen så är det Spectacular Studios och Eric Legge som censurerar och försöker att kontrollera en världsbild genom att ta bort något som inte är önskvärt. Hade man varit smartare här skulle man tagit diskussionen. Som det är nu blir bilden av Spectacular Studios ungefär som bilden man har av SDs argumentation: fullkomligt världsfrånvänd, lite lätt korkad och nedvärderande av att människor har olika åsikter.

Självklart finns det alltid möjligheten att även den som kritiserar utverkar en indirekt censur. En våg av blogginlägg, artiklar i tidningarna kan vara lika påverkande för att företag och personer väljer den enkla vägen och ta bort saker som upprört många.

Jag tror inte att något blir bättre av det. Istället för att välja att utverka rätten att få saker att försvinna tjänar vi alla på att prata mer om saker. Rätten att diskutera, rätten att tycka olika. Men ingen bör ta sig rätten att sudda ut det som inte är enligt den egna åsikten ur andras skapelser.

Uppdatering: Bildombudsmannen Teste är lite i blåsväder. Och jag har fått frågan om vad jag tycker om exempelvis korvbilderna respektive bilderna på årets kock. Det är inget som jag tycker är intressant i textens sammanhang. Men samtidigt kan det säkert ge lite ljus över det hela. Mitt grundfundament är att bildskapande ska vara fritt så länge bilderna inte är tillkomma under svåra brott: jag anser till exempel att avritade bilder av underåriga inte kan räknas som tillkomna under brott. På samma sätt menar jag att vi inte kan förbjuda bilder: det skapar ett demokratiskt underskott. Vad gäller bilder som används i kommersiella sammanhang så finns det ett antal lagar respektive regleringar som vi har att hantera. Och varje sammanhang som bilder används har också en etisk aspekt som måste hanteras.

Jag tycker helt enkelt att bilderna på mästerkocken är dumma – för de skapar knappast något mervärde för intervjupersonen eller intervjun. Att det skulle vara speciellt kreativa lösningar är bullshit. Att det skulle vara konst är dumheter. När det gäller korvbilden i Simrishamn så tycker jag det senare visat att kioskägaren nog mest har ganska mycket humor och inte har någon större grad av kvinnoförakt. Som reklambild tror jag den är måttligt effektfull men den har onekligen en kontext: man äter korv med munnen. Även kvinnor. Jämför den bilden med diverse Magnum-reklam. När det gäller Kumla har jag redan noterat att filmen är fantastisk och kommunen borde skämmas.