LAN för fan

Sonen fyller tretton i helgen. Det är stort. Fylla tonår. Kalaset blir i dagarna tre. Ett LAN.  Med fem andra killar i samma ålder. Och fyra ytterligare stationära datorer och en PS3. Min idé tror jag delvis. Kvinnorna väljer att gå i exil nere på ön. Jag ska sköta matdetaljen och försöka få dem att gå ut och ta lite luft åtminstone en gång per dygn.

Inköp är gjorda/ska göras: hamburgare, 8 portars switch, chips, läsk (bland annat Dr Pepper), frukostmat. Vardagsrummet ska byggas om till LAN-högkvarter och sovdetaljen ska lösas (vilket de brukar göra själva).

Ganska många föräldrar ojar sig gärna över att deras söner sitter och spelar spel. Det har gått så långt att det i det här gänget beslutats om nån sorts tidsavgränsning. Jag blir mest irriterad på det. Spela dataspel är som vilken annan hobby som helst, det är idag en sport och det är knappast förslöande intellektuellt. Ändå är det alltid datorspelande som ska ses som dåligt. Jag hade lust att fråga om de ansåg det bättre att de hänger nere på stan på kvällarna men insåg att jag redan ses som rätt udda i sällskapet.

Det som sker när de spelar tillsammans är att de hjälper varandra, diskuterar problemlösningar, löser problemen, lär sig samarbeta (när de spelar mmorpgs), skaffar sig ett rejält ordförråd av engelska, lär sig följa en story, fokuserar på en uppgift mm mm.  Om de inte sitter i samma rum använder de Skype. De umgås genom att pyssla med sitt intresse, precis som i vilken syförening som helst. Det sociala är upphängt runt ett intresse. Vad är skillnaden mot schackklubben?

Jag gissar att samma föräldrar som ojar sig över datorspelande knappast skulle oja sig över om barnet spelade fotboll lika mycket, eller spenderade mängder av tid med att meka med bilar. För det är ok. Trots att det knappast är speciellt nyttigare (fotboll är rätt farligt om man ser till skador) och lika mycket i bästa fall att lära sig samarbeta och lösa problem. Självklart handlar det om att som vuxen se till att man rör på sig: själv har jag och sonen börjat att träna på gym tillsammans – en winwin då jag tvingas att börja träna också.

Jag gillar att de spelar. Jag gillar det faktum att datorspelande har samma plats i deras liv som musiklyssnande och videotittande hade i vår ungdom. För det här är bättre, mer aktivt, mer att skapa förutsättningar för att klara sig i framtiden: i relationer, i jobb och i världen.

Så jag kommer stolt ta emot killarna imorgon, se till att nätverket kommer igång och brassa käk, diska och sen hålla mig undan. Stolt tonårsfarsa med världens smartaste barn.

  • Väldigt fint att läsa. Minns själv hur sjukt PINSAMT det var att hänga på LAN när jag var i tonåren. Utöver att det var ovanligt att vara tjej, var det nördigt, töntigt och de vuxna suckade och ojade sig.