Om att kritisera och mobba – var går gränsen?

Jag tillhör de som knappast kan kallas ömhudade när det gäller att diskutera saker. Jag är van att hantera troll till både höger och vänster och har förr inte duckat att ge smällar när jag ansett att det varit vettigt (och ibland också när jag borde varit tyst). Samtidigt måste man inse att saker förändras: utvecklingen av nätet är gigantiskt snabbt och ingen av oss kunde riktigt förstått hur stort det kunde bli. Och vi har nog inte ens sett början på det.

Din Googlesökning, din image på Twitter, din vänlista på Facebook har ett värde på ett helt annat sätt än förut. Att få en tråd på Flashback kan möjligen ses som ett bevis på att man har genomslag men samtidigt också skapa oreda i sökresultat – något som Nikke Lindqvist nu intresserat följer när det gäller sig själv. Självklart handlar det inte om att skapa ett ”snälla medier” men att ändå skilja på sak och person. Det finns ett uns av osundhet i att det är personen som ska kritiseras – inte sakfrågor.

Själv blev jag trött här för leden på att så ofta få utstå meningslös kritik mot min person. Från anonyma konton. Jag skiter väl egentligen om någon kallar mig bög men att sedan andra väljer att konstant med ”satir” helt utan någon som helst anledning kalla mig namn och lägga saker i ”munnen” på mig blir rätt tröttsamt i längden. Att på min bekostnad vinna kredd i kretsar som lapar i sig skit om andra och roat gärna retweetar saker som är rena dissar. Vars självbild går ut på att de är så jävla häftiga och coola att deras bygge bara går ut på att elakt personkritisera andra.
Jag funderar helt enkelt när satir faktiskt går över till skolgårdsmobbing. När ”gonzojournalistik” blir förföljelse. Jag har inget bra svar men jag tycker inte att hån är speciellt kul, oavsett om den som hånas är ”offentlig person” eller inte. Det är också intressant att fundera över vem som är offentlig person i en tid där det personliga blir publikt på ett helt nytt sätt och det offentliga samtidigt är personligt: personifieringen och reputation management i sin prydno.

Det jag blir lite fundersam över är också vår generella tystnad. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Om vi vill ha en utveckling av sociala medier där varje person känner att den kan vara en del av det demokratiska samtalet så är frågan var vi drar gränserna för vem som är så pass offentlig att man ska tåla hånfulla tillmälen?

  • Men vad fan? Är det jaktsäsong eller? 
    Jag funderar ju som bäst kring de här frågorna just nu. Anonymitet kontra transparens är ingen ny fråga på något sätt. Vi vet ju hur mycket mer effektivt det är att vara transparent, och just exempel som ditt ovan visar hur den synbara anonymiteten drar fram det sämsta ur människor. Nu var ju just den här twittraren inte alls särskilt svårspårad, men tänker sig säkert en framtid, efter in ekonom-utbildning, där han inte behöver stå till svars för sina övertramp i Google-resultaten. Fan vet om han lyckas. 

  • Därför är ”blockera”-knappen numera flitigt använd, har inget behov av mobbare/hånare i mitt flöde.  Har också börjat förhandsmoderera mitt kommentarsfält på bloggen.

    Det verkar också som om trollen söker sig utanför kvällstidningarnas kommentarsfält nu när fler och fler kräver ”riktig” identitet bakom kommentarerna.
    Att vara för rätten till anonymitet är inte synonymt med skyldighet att ge dem en anslagstavla. Yttrandefrihet är inte Lyssnandetvång.

  • Fy fan så bra sagt Niklas. ”Yttrandefrihet är inte lyssnandetvång.” Räkna med att du kommer att citeras i en kommande bloggpost.

  • Stephan

    Intressant och tänkvärt ämne du tar upp. Men så länge vi har en öppen och transparent inställning blir vi även sårbara för ”pöbeln och andra drev” som gör sin lögn till andras sanning .

  • parabrahamsson

    Svaret på den sista frågan är väl rimligen att INGEN är så offentlig att kränkande tillmälen är okej.

  • Chris Wesslen

    Väldigt intressant frågeställning du tar upp här. Jag funderar över hur jag själv skulle reagerat och möjligen agerat om jag sett ovanstående tweets riktas mot någon i flödet. Och jag hade troligen försökt se hur dialogen sett ut innan. Om jag inte hittat någon dialog hade jag nog kunnat tolka det som ett enstaka utfall och i ärlighetens namn hade det nog stannat där. För så är ju twitter…något som sker här och nu och om man inte enkelt kan hitta resten av pusselbitarna så kan man inte få en rättvis bild av vad som pågår. För vad vet jag egentligen om vad som föregått den tweet jag just nu ser.
    Skulle jag sett alla ovanstående tweets utan något genmäle från dig skulle jag nog reagerat men hade jag agerat? Och hur hade jag i så fall gjort? Hade jag kontaktat dig som jag inte känner eller försökt fråga någon mer bekant i flödet om vad som pågår?
    Troll dyker upp nu och då och hur vi ska bemöta dom vet jag inte. Men ett vet jag och det är att om jag ser en liknande tweet riktad mot dig så kommer jag i alla fall att fråga dig vad det handlar om. För att du har tagit upp det här.
    Bra att du tar upp frågan för vi behöver nog alla fundera över var gränserna går – våra egna och andras.

  • Fredrik Larsson i Riskälen

    Vill säga ett stort tack för de orden. Det vi sett i alltför många år, är att yttrandefriheten missbrukas utan någon som helst samhällsnytta. Jag kan inte tycka annat än att den friheten också borde innebära ansvaret, att inte förfalla till utfläkning och uthängning av människor. Själva mediaklimatet har drivit iväg till ett läge där frågan om respekt gentemot individen inte verkar ställas överhuvudtaget. Risken är att vi drabbas av en backlash, där yttrandefriheten till sist börjar kringskäras ifall där inträffar något uppseendeväckande… kanske ordet är ”mediamord”? alltså motsvarigheten till ett justitiemord, men via yttrandefriheten.

    För förr eller senare kommer ett sådant fall. I flera, inte så uppseendeväckande fall har det redan skett. Samtidigt finns som motvikt många goda exempel på motsatsen, där fula tag kommit i dagen. Problemet ligger i godtycket. Det finns skäl till Justitias blindhet…

    Idag accepterar lagen att befolkningen delas upp i två grupper: de som utgör offer och de som är lovligt byte. Lovligt byte blir man i samma stund som man blir synlig i media. Gud Hjälpe den som inte är hårdhudad nog!! Att det kan finnas en slags spridd uppfattning om att man därmed får tåla leken, det är en sak. I detta finns en slags avund riktad uppåt som funnits i alla tider.

    Nej: det hemska är att detta utgör grund för en acceptans att låta människor av kött och blod, med mänskliga känslor och behov, få bli lovligt byte för personangrepp långt bortom den sak som eventuellt existerar. Då undrar jag vad som hänt med likheten inför lagen… för detta är faktiskt en fråga om medborgarrätt!

    Kanske måste vi gå lagstiftningsvägen. Kanske måste vi kräva att medierna kan styrka påståenden och dessutom stärka möjligheten att bekämpa förtal den juridiska vägen. Men vad göra åt de sociala medierna? Var och en måste ju stå för sitt eget twittrande eller Facebookande. Men samtidigt börjar all mobbing med att en person drar med sig flera och orsakar en slags polarisering. Det kommer smygande…

    Jag tänker på en mamma som varit ohyggligt ledsen och förbannad srnaste tiden. Hennes tonåriga dotter har blivit sparkad och rejält slagen av en jämnårig tjej. I sig är detta fruktansvärt, men det som fick både mig och många att hicka till var angriparens totala likgiltighet inför vad hon gjort. Och jag har stött på detta fler gånger bland unga, inställningen att personer som man inte gillar också är ”lovligt byte”. Tyvärr tror jag det hänger ihop med kombinationen av mediell genomslagskraft och den attityd som ingen verkar veta hur den ska bekämpas eller ens hanteras.

    Vi lever i en ny tid med ett medialandskap som ställer nya krav på den som använder dem. Frågan är hur länge vi kan vänta, ifall vi vill kunna använda dem fritt i långa loppet.

  • Pingback: Du får det Twitterflöde du själv valt | Infomasterns bloggInfomasterns blogg()