Jag tillhör de som knappast kan kallas ömhudade när det gäller att diskutera saker. Jag är van att hantera troll till både höger och vänster och har förr inte duckat att ge smällar när jag ansett att det varit vettigt (och ibland också när jag borde varit tyst). Samtidigt måste man inse att saker förändras: utvecklingen av nätet är gigantiskt snabbt och ingen av oss kunde riktigt förstått hur stort det kunde bli. Och vi har nog inte ens sett början på det.

Din Googlesökning, din image på Twitter, din vänlista på Facebook har ett värde på ett helt annat sätt än förut. Att få en tråd på Flashback kan möjligen ses som ett bevis på att man har genomslag men samtidigt också skapa oreda i sökresultat – något som Nikke Lindqvist nu intresserat följer när det gäller sig själv. Självklart handlar det inte om att skapa ett ”snälla medier” men att ändå skilja på sak och person. Det finns ett uns av osundhet i att det är personen som ska kritiseras – inte sakfrågor.

Själv blev jag trött här för leden på att så ofta få utstå meningslös kritik mot min person. Från anonyma konton. Jag skiter väl egentligen om någon kallar mig bög men att sedan andra väljer att konstant med ”satir” helt utan någon som helst anledning kalla mig namn och lägga saker i ”munnen” på mig blir rätt tröttsamt i längden. Att på min bekostnad vinna kredd i kretsar som lapar i sig skit om andra och roat gärna retweetar saker som är rena dissar. Vars självbild går ut på att de är så jävla häftiga och coola att deras bygge bara går ut på att elakt personkritisera andra.
Jag funderar helt enkelt när satir faktiskt går över till skolgårdsmobbing. När ”gonzojournalistik” blir förföljelse. Jag har inget bra svar men jag tycker inte att hån är speciellt kul, oavsett om den som hånas är ”offentlig person” eller inte. Det är också intressant att fundera över vem som är offentlig person i en tid där det personliga blir publikt på ett helt nytt sätt och det offentliga samtidigt är personligt: personifieringen och reputation management i sin prydno.

Det jag blir lite fundersam över är också vår generella tystnad. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Om vi vill ha en utveckling av sociala medier där varje person känner att den kan vara en del av det demokratiska samtalet så är frågan var vi drar gränserna för vem som är så pass offentlig att man ska tåla hånfulla tillmälen?