Månadsarkiv: maj 2012

Hicka

Uppdaterade ett gammalt inlägg. Istället för att få upp allt så försvann alla postningar på bloggen.
Deepedition har funnits sen 2005. Det är (om ni ursäktar) en del av den tidiga svenska blogghistorien. Och min baby.
Ni kan tänka er att man håller andan då.

Men jag har valt sedan många många år (2003 för att vara exakt) ett briljant webbhotell: Oderland. Så istället för att ge mig in och rota ibland alla databaserna tog jag en stilla chat med dem.

MySQL-databasen hade kraschat i samband med att jag försökte uppdatera en äldre postning. Efter att den reparerats så ska allt vara nice and dandy. Och är det inte det så vet jag ju nu vad som kan vara felet.

Nu ska jag åka till jobbet.

Rörlig kunskap

I en soffa. I Borlänge. En måndagskväll.

”6e november 1632. Det var dåligt väder. Vad hände då?”

Förhörde sonen på historieläxa om stormaktstiden och det var intressant. Förutom att vi kom att diskutera statsskick idag utifrån monarkifrågan och hur Oxenstierna byggt upp styret efter Gustav II Adolf så insåg jag att vissa delar berättade sonen livligt och målande och med detaljer som inte fanns i boken. Inte alls.

”Vi har sett en film om stormaktstiden i skolan.”

Aha. Filmen gav honom massor med kunskap, ibland mer än det som stod i boken. Boken kunde lika gärna varit ett komplement där man satte ett antal fakta och sedan sett till att filmen faktiskt gav storyn och helheten. Eller varför måste det vara en bok ens?

Det fick mig att fundera över hur barn lär sig idag. Självklart är det inget nytt att vissa barn, fr a de som har svårigheter att läsa faktiskt kan bli riktigt duktiga om de får chansen att lära sig genom att se film, lyssna på berättelser mm.

Men inget av mina barn har svårt att läsa. Dottern hade läst alla Twilightböckerna ett antal gånger. De slukar böcker i mängder. De läser tidningarna på morgonen, kan läsa ganska avancerade dokumentationer (dottern designar helt sitt eget WordPresstema). Men samtidigt är de också uppvuxna i en värld där inte bara internet är instant närvarande (i princip så behöver de inte gå längre än tre meter innan de har någon sorts gadget att koppla upp sig med) utan också där rörlig bild redan från början varit en viktig del för att skapa kunskap, ge ett fönster mot världen osv.

Tar verkligen dagens skola notis av det? Hur mycket pengar läggs på skolböcker kontra på att skaffa de bästa pedagogiska filmerna runt det som de ska lära sig? Måste man läsa historia? Är det egentligen inte mer logiskt att man filmatiserar historien för att skapa storyn? Jag tror det och jag undrar hur mycket av det här som skolpolitikerna förstår?

En annan aspekt. Sonen min lirar datorspel. Det är hans största hobby. Det och att lira musik. Jag fascineras av att lyssna på han och hans polare när de spelar tillsammans och utnyttjar Skype till fullo. Hjälper varandra, tipsar varandra, tänker ut strategier och sedan spelar de. De löser problem i en rörlig värld, varje val får en konsekvens och varje pixel är en kontext som påverkar valen. De är vana att hantera livet som rörligt. De lär sig att hantera problem och lösningar i realtid, i rörelse. Abstraktionsnivåerna är lägre men komplexiteten jättehög.

Jag menar att det är dags att inse att skolan inte kan stirra sig blind på tekniker; vare sig att satsa på internet utan att ha en pedagogisk idé bakom, att ROI är högst på att satsa på sociala medier. Om man gör det med en idé och en metodik som fungerar. Att hänvisa till någon märklig syn att det finns ett egenvärde i att stanna kvar i gamla tekniker (läs penna och papper), att välja att undvika det faktum att vi är extremt olika men att vi i grunden är lika – och att bild, ljud och smart interaktion inriktad mot gamification och problemlösning. Idag är grundläggande kunskap i kodning inget som är bortkastat – även om alla inte kommer att sitta och utveckla appar så ger det en förståelse för inte bara hur applikationer blir till utan minst lika mycket är värdet av nedlagt arbete ligger.

”Vad hände med snapphanarna? Varför försvann de till slut?”
”Svenskarna valde att se till att de fick höra svenska i kyrkorna, de fick möjlighet att lära sig läsa och skriva – och de slutade att bestraffa snapphanar.”

Karl XI förstod att förändra sin strategi. Han valde helt udda sätt att hantera ett samhällsproblem. Frågan är om vi hinner göra det när det gäller skolan.