Månadsarkiv: april 2012

Byggbeskrivning the Landmann way

Idag har vi äntligen köpt en grill. Att köpa en grill innebär att man får med sig en ganska stor tung låda hem. Dock är allt inte i något annat skick än att det behöver sättas ihop. För att göra detta krävs en beskrivning som ligger i lådan.

Vi kan säga så här: Landmann är inga stjärnor på det här med att bygga pedagogiska beskrivningar. Förutom att skruvar, muttrar och annat är monterat i ett blisterpack med en sorts namn så är dessa benämnda på ett annat sätt i själva beskrivningen. För att förstå vilka man ska ha behöver man alltså gå till ”översättnings”-översikten på sid 2 för att förstå vilka av skruvarna och muttrarna man ska använda när man typ är på sid 5.

Sen visade det sig en bra bit in i arbetet med att få ihop grilltunnan att hjulbenen plötsligt bytte plats.

Det tråkiga med det var ju att man alldeles i början faktiskt satt fast själva tunnan i ramen med ett gäng skruvar.

Men till slut blev det i alla fall nåt som liknar en grilltunna. Det tog typ en och en halv timme.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Det här är inte Afghanistan men det är en nödvändig vaccination. Genom det här blogginlägget vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra. Om du har tid så behöver UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling. Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag är rädd för sprutor så publicerar jag den här bloggposten istället.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Själv hade jag äran att arbeta med UNICEF under min tid som underkonsult till JMW Kommunikation och tycker att det här är en fantastisk möjlighet i det lilla att göra något stort. Det är en liten del i att faktiskt använda bloggosfären som en statsmakt – att förändra saker genom att publicera dig själv, något som @britstakston skriver om idag.


Kritisera inte lärares paketering av information

Jag har fått tagit en hel del skit för att jag skrev det jag skrev igår. Kritiken kan delas in i följande:

  • Men orka! Min kritik är löjlig och ”skitnödig”. Skaffa mig något vettigare att kritisera än vilka typsnitt som väljs.
  • Spelar väl ingen roll i alla fall. Uppgivenheten är stor bland föräldrar. Det är då inte formen som är det värsta utan det faktum att de flesta upplever att veckobrev är illa stavade, särskrivna.
  • Det var oförskämt! Att kritisera människor som försöker göra något är fel i Sverige. De har ju gjort något extra och det ska man inte klanka ner på.
  • Det är oförskämt att kritisera lärarna! Lärare verkar ha carte blanche i vissas ögon. De tar hand om våra barn och får inte kritiseras. Alternativt att det är lite synd om dem.
  • Comic Sans gillas av många! Logiken är att eftersom så många använder typsnittet så måste det vara funktionellt.

Min text var i grunden lite ironisk. Kan inte påstå att jag inte kommer överleva om nästa veckobrev är satt i Comic Sans (men det kommer vara i Garamond har jag blivit lovad :)). Och magistern (roande att så många gick i genusfällan) roade sig med att svara:

Det är fina former! Känslan däremot…

För precis: jag hade självklart inte skrivit det om jag inte känner i det här fallet sonens magister ganska bra. Vi har satt upp klassblogg tillsammans, jag har varit där och föreläst gratis för klasserna och vi fastnar ständigt i nya spännande idéer om IKT.

Men inga skämt är så bra som de som ändå har en del allvar i sig. För jag är oroad ibland över att kunskapen om att kommunicera ofta verkar vara lågt prioriterad både när det väl ska ske mellan de olika gränssnitten barn, lärare; lärare, förälder. Att kunna förstå hur man på bästa sätt får fram information, hur man paketerar den så att den optimeras är för mig inget som är skitsamma. Mängden veckobrev som vi hittills fått gör mig alltför ofta dystopisk: om lärarna inte bryr sig mer om att a) säkerställa stavning och meningsbyggnad b) ser till att informationen är korrekt återgiven c) har paketerat den på ett sätt som gör den lättillgänglig och effektiv så inser man att det knappast är något som våra barn får lära sig. Barn som ska ut i en värld där kommunikation är en viktig del av överlevnaden, där möjligheten att paketera informationen är gigantisk och därmed ökar kraven hela tiden på att inte bara skriva rätt utan också förstå hur utseendet har en viktig del av hur effektivt man kan kommunicera.

Åsikten att lärare inte ska kritiseras är i sin tur märklig. För mig är det mitt ansvar som förälder att där jag kan faktiskt ta ansvar för att mina barn ska få den bästa skolgången. Lärare är fantastiska och i det här fallet är jag tacksam för att sonen haft de han haft. Men det gör inte att jag inte har rätt, och kanske till och med en skyldighet, att ifrågasätta och kritisera när jag upplever att något är fel. Den kritik jag fått ta har däremot mer eller mindre förklarat för mig att jag som förälder inte ska tycka till om skolan, att det här är ett övertramp osv. Skotten mellan skolan och hemmet är täta i folks åsikter.

Kanske gjorde jag fel. Kanske ska vi vara tysta och låta skolan sköta sig själv. Eller så ska vi kritisera även i det lilla som kan få stora konsekvenser.

”Mina ögon, mina ögon, min formkänsla”

Rubriken är det mail jag skickade till sonens klasslärare efter veckans veckobrev.
Som såg ut så här (detta är ett utsnitt):

Info v.brev 18-19.pdf

Vi pratar här [[Comic Sans]] rakt igenom förutom underskriften som snyggas till med Zapf Chancery. Genomskinliga plattor med rutiga tonplattor. Färgval som är… intressanta (särskilt rött på svart är ju ett vågat val).

Jag vet inte vad man tror när man gör något sånt här? Tycker de verkligen det är snyggt själva? Är det här någon sorts mellanmjölksform som egentligen borde genomsyra all formgivning eftersom det är vad som gillas. För det här är inte unikt när ”vanligt folk” ska layouta.

Några grundteser:

  • Det här är ett veckobrev som ska kommunicera till oss föräldrar viktiga saker runt våra barn. Det är innehållet som ska styra och vanligtvis är vi rätt så intresserade. Det behövs inte inbjudande form för att fånga ögat och intresset.
  • Kontext och användning är viktigt att tänka på: veckobreven hänger på tusentals kylskåpsdörrar. Tusentals ögonpar kommer att se veckobreven varje dag om och om igen. I rest my case.
  • Fonter är till för att skapa läsbarhet i första hand. Det är inte Comic Sans största tillgång. Comic Sans är inte ens till för att vara ett typsnitt.
  • Bara för att funktionen för att göra layout finns i Word-97 så måste man inte använda den. Lägg tiden på nåt annat istället. Typ korrekturläsa brevet.
  • Bilder är bra på att stödja förståelsen. De är inte till för att fylla ut plats lite random.
  • Zapf Chancery är aldrig snyggt. Aldrig. Det är typsnittens motsvarighet till cancer: saker som förändras till något ont.
Comic Sans Criminal - There's help available for people like you!

Vincent Connare gjorde inte världen en tjänst. Han förändrade förutsättningarna för formgivning till det sämre. Zapf som fixade Chancery är inte mycket bättre.

Snälla. Gör om gör rätt!

Battle of the trummisar!

Ni vet hur det kan vara. Man börjar titta på demofilmer för iRig inför sonens födelsedag, fortsätter med att kolla in ett bassolo med Flea, hittar nån som gjort 10 bästa basister, gitarrister och vid det laget har sonen tröttnat och då tittar man på trumporr. Så till slut hittar man det: inslaget från Knesset – det enda jag minns från programserien och som jag så ofta pratat om: Battle of the trummisar. Det finns på Youtube. Och jag hävdar fortfarande att Martina Axén skulle vunnit.

Varför? För i helvete… lyssna på det här blytunga riffet hon får till i Drain STH:

Efter det här är mitt muskelminne i uppror. Jag är så sugen på att spela trummor! Det var alldeles för länge sen. Och jag kan inte göra så mycket åt det: mitt trumset är ju scattered for the wind (jag har bastrumman kvar om någon är hågad att köpa en 1970 Gretsch bastrumma). En gång trummis alltid trummis.