När foliehattande till slut imploderar

När nyheten släpps att Wikileaks har undersökt ett antal journalister i Sverige så är det frågan om någon längre upplever dem som frihetens förkämpar. Anklagelser om att göra ”maktens” vilja och försök att hitta saker som kan göra att journalister ska tystas genom att hitta indiskreta saker om dem känns inte som något en organisation som kämpar för frihet och sanning ska göra. Tyvärr något som vi kanske borde förstått i samband med att organisationen valde att försvara att oskyldiga personer skulle kunna bli utsatta för våld i samband med att man inte rensat underrättelsepapperen. Collateral damage är ok när man når sitt mål – idag blir journalisters integritet som är värda att offras för att skydda Assange till varje pris.

Jag har tidigare flera gånger skrivit om problemet att Julian Assange är så hårt förknippat med organisationen och efter alla turer runt våldtäktsanklagelserna – och det faktum att det nu börjar bli lite patetiskt de många konspirationsteorier som sprids ut för att Assange ska slippa ställas inför en domstol. Det är en grav form av ”founder’s disease”. Ju längre det får gå desto mer förlorar Wikileaks i trovärdighet i mångas ögon. Långa domstolsförhandlingar om utlämningar och om domstolsförhandlingarna i sig drar ett löjets skimmer över det hela. Alla tomtar som faller i trans över Assange visar tyvärr bara att det hela blivit en samlingsplats för en mängd personer med mer eller mindre suspekt världsbild.

De ständiga anklagelserna mot Sverige innebär inte bara att organisationen förlorar i trovärdighet utan också att Wikileaks snabbt blir mindre och mindre relevanta: andra har tagit över intresset. Det som diverse tomtar som hurrar över att Wikileaks granskar journalister inte inser är att organisationen inte är något utan både traditionella såväl som nya medier. I en tid där Occupy-rörelsen är en global koncern av uppror mot finansen och där Anonymous smyger runt som en oformlig digital Zorro har Wikileaks kvantitestransparens tappat i fascination. Det positiva som Wikileaks kunde växt till har mer eller mindre raderats genom den oerhört hårt åtdragna foliehatten. För oavsett hur viktig information som kan komma fram genom exempelvis de nyligen läckta Stratfor-breven hänger hela tiden Assange-affären över Wikileaks.

Det är inte bra när såna organisationer som behövs hamnar i en våldsam och svårartad konspirationsimplosion. Det skadar inte bara dem utan möjligheten att skapa en balans mot de krafter som vill stänga ner fri information och bygga en värld baserad på kontroll.

  • Pingback: Assange står i vägen | Bisonblog()

  • Brita Sundberg-Weitman

    Varför bygger du ditt resonemang på uppgifter som Wikileaks har dementerat+

  • Har Wikileaks dementerat allt? Nej. Är det så att om någon som man inte gillar dementerar så tror man dem inte men om man gillar dem så ska det gälla? Verkar som om du gör det…

  • ”foliehattande”…jag funderar på vad man ska kalla ett annat märkligt beteende man sett de senaste dagarna – inte bara random bloggare som du utan hela den svenska mediaapparaten tycks i samlad styrka hänvisa och länka till vad Expressen påstår, helt okritiskt. ”Journalisters integritet”…mhm.

  • Och du vet förstås att det inte är sant – eftersom Hrafnsdottir dementerat (eller sagt ”det vet jag inget om”). Problemet du får är också att jag inte bygger min argumentation på detta utan på den argumentation jag haft i flera år: Wikileaks problem ligger nu i Assange. Det är den springande punkten men tyvärr är tillskyndarna av Wikileaks inte läskunniga eller åtminstone inte speciellt analytiska längre. Idag är det uppenbarligen samma foliehattsvälde som PP fick rensa ut.