Konsekvensen av upprördheten

Uppdatering: Någon av pojkarna har uppenbarligen hört av sig. Och vittnen har hört av sig.

Uppdatering: Historien har tagit en lite udda vändning när nu polisen väljer att gå ut med ett meddelande om att man söker personer som har någon sorts information om händelsen:

Polisen ?intresserad av iakttagelser om h?elsen utanf?yrishov - Aktuellt - www.polisen.se

Det hela kan klart börja verka rätt märkligt på många sätt. Polisens uttalanden visar på ett ganska stort misstroende. Det är ju knappast så att den familj som uppges ha kört hem pojken missat hela mediedrevet, eller pappan heller – så antingen anser de inte att saken var så stor som andra vill göra den, eller så vågar de inte anmäla eller så är det hela en historia som inte riktigt stämmer mellan tränarens uttalanden och den verkliga händelsen. Man kan tycka att de inblandade borde träda fram på något sätt.

Det hela utvecklar sig till en ganska rejält förvirrad händelse vilket också bloggarens hantering av kommentarer visar (se nedan). Det är två pojkar som denne Conny verkar ha träffat på – enligt vissa uppgifter från Åkersberga som sedan togs om hand av ledare och den andra denna okända grabb. Det märkliga är att ingen vet vem det är, vilken klubb han spelade i – trots att Conny lyckades få tag på en annan familj från samma klubb som skjutsade hem pojken. Efter en sån avsnäsning som han åkte på är det förvånande att han inte tar namnet på pojken eftersom han uppfattar pappan som riktigt ond. Enligt tidiga uppgifter så hade pojken bara matchkläder men enligt senare nyheter skulle han ha både jacka, jeans mm. Det verkar som om det handlar om två olika pojkar – och ledaren har lyckats att röra ihop det hela. Alltså verkar ”att pappan tog med pojkens ytterkläder” vara något som någon fått om bakfoten. Att människor därmed väljer att hota både ledare och andra visar snarare hur oerhört ologiska människor är. Och när nu den som drivit hela historien berättar att han blivit uppringd av någon av papporna och som sagt att det hela är ett missförstånd börjar man fundera över om uppgiftslämnaren faktiskt lyckats att röra till en riktig gryta. Finns den andra pojken ens? Varför tar man inte namnet på pojken och pappan en sån här gång – eller på de som kom och hämtade honom. Vet ledaren ens om att de kom och hämtade eller var det pappan som kom?

Det är också märkligt att man fortsätter att diskutera det som ett idrottsproblem: om det är sant så handlar det om en pappa som inte kan hantera sina barn oavsett om de spelar innebandy, schack eller gitarr.

Oavsett så känns det som om min fundering nedan blir ännu mer aktuell om historien visar sig vara mer eller mindre osann tyvärr.

Originalpostning: Igårkväll dök en berättelse upp på Facebook (ett blogginlägg där ni bara måste läsa kommentarerna – Bloggmamman är igång igen… tyvärr har bloggskrivaren tagit bort alla kommentarer) där en ledare i innebandy berättade en för jävlig historia om hur en ung pojke från Åkersberga blivit lämnad av sin farsa i bara matchkläderna med förklaringen att han spelat så dåligt. Det hela spred sig en del på Twitter och FB såklart: 17 delningar på Twitter, 136 st på Facebook enligt Bit.ly. Medierna hängde såklart på och UNT var först och alla stora medier har haft nyheten hos sig: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT. Klubben väljer att skriva på sin egen hemsida och förklarar att det inte är någon av deras ungdomar…

Ackers - ?ersberga IBF

Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa [edit: om det nu är sant - se ovan]. Det här är tyvärr inte så unikt – inte bara när det gäller sport utan när unga inte uppfyller föräldrars förväntningar. Jag har varit med om det när man ringt till föräldrar när man hittat ungdomar alltför fulla på stan och även hört historier om hur betyg kan skapa liknande saker. Jag har själv varit fotbollsfarsa och är musikerförälder. För mig är det självklart att stödja och alltid försöka hitta positiva och konstruktiva saker att säga – det är inte jag som ska ha roligt. De föräldrar som väljer att leka coach mot sina barn borde stanna hemma. Och att välja att straffa på det här sättet är för jävligt. Självklart kan man ha en dålig dag även som förälder, självklart finns det säkert mängder med andra parametrar i den här historien som vi inte vet om – men i grunden så lämnar man inte sitt barn på det sättet – det är totalt snett. Det är vi alla överens om.

Samtidigt får jag lite dålig smak av hur människor väljer att driva vidare historien. Vad är meningen med att rasa över det pappan gjort på sina Twitterkonton, i sin Facebook – och vad är värdet av den rapportering som ovan nämnda medier gjort? Vad förväntar man sig att det ska innebära för själva händelsen? Hjälper det pojken? Eller är det snarare så att han nu kommer att bli känd som den som har en idiot till pappa, att han spelat dåligt, att han blev övergiven? Det är knappast så att han bara kommer att få stöd bland sina klasskamrater när han kommer till skolan på tisdag. Om förhoppningen är att hans pappa skulle ångra sig så är det nog snarare kontraproduktivt efter den här mediasvängen – han kommer knappast ha så många att äta lunch med imorgon och att också få ett ”kändisskap” på grund av att vara en idiot är knappast terapeutiskt för att ändra ett beteende. Snarare är faran att han nu kommer gå in i ett hårt försvar och hans son kommer att få lida ännu mer.

Det blir lite ”kränkt-by-proxy” när såna här historier tar egen fart. Det är lätt att använda samma kraft i sociala medier mot enskilda individer som vi använder mot företag och organisationer – ingen urskiljning och noll konsekvensanalys. Och på Flashback pågår såklart ett arbete med att hitta namnet på pappan.

Jag tror det är farligt. Farligt eftersom det trubbar av oss – och inte sällan också innebär att man får en rapportering, eventuellt nån sorts försök till att lyfta frågan. Eller totalt misslyckas, som DN gjort med sin idiotfråga ”Ska föräldrar förbjudas på barnens matcher?” och där svaren skrämmer rätt mycket:

DNs idiotfråga

Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna – av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte – även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts ”collateral damage” för att nå något bra i slutänden – för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma – och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering – utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det?

Historien i sig sätter egentligen fingret på att vi alla som spenderar vår tid med att kuratera nyheter, diskutera och analysera (tyckareliten som en del gärna vill pådyvla flera av oss) faktiskt har ett ansvar att fundera över vilka frågor som är värda att ta upp, faktiskt fundera över konsekvenserna för de som vi använder som exempel. Annars skapar vi en än värre situation än vi haft hittills: få av oss har ändå en journalistisk utgångspunkt, träning i att göra avväganden mellan ”allmänhetens intresse” och ”omsorg om individen” som är delar av den journalistiska etiken (som man kan diskutera om de ibland glömmer). Likaväl som diskussionen och kunskapen om att vara mediekritisk mot den information som dyker upp i alla medier också måste innebära att man är kritisk mot vad som man delar vidare – och hur man gör det. Den makt som sociala medier kämpat sig att få har vi nu fått – frågan är om vi är tillräckligt mogna att kunna hantera den? Än en gång: Internet är en kniv. Vi är de som har ansvar att använda den på bästa sätt.

 

  • Chris Wesslen

    Jag har funderat mycket över varför pappan agerade som han gjorde (svårt att hitta en förklaring) och också i mina egna tankar funderat över vad som föregått just denna händelse (dessvärre har jag svårt att tro att inget liknande hänt innan) och hur pappan och sonen och övriga i deras närhet mådde innan det här hände och framförallt hur de mår nu.
    Det finns inga enkla svar det är jag helt övertygad om.
    Men mest av allt har jag tänkt på vilket mottagande pojken fick när han kom hem – var det en djupt ångerfull pappa (som fått ett uppvaknande och en insikt) eller (vad jag dessvärre tror) en än mer frustrerad pappa som helt plötsligt finner sig vara föremål för massor av människors avsky. Jag hoppas någon fanns där och hjälpte dem båda och jag hoppas någon finns där och fortsätter hjälpa dem framöver.
    Vi har alla ett ansvar i det stora och i det lilla att fundera över vilka effekter vårt agerande kan få – oavsett om det är på twitter eller IRL. Pappans agerande går inte att försvara. Men vi som agerar i de sociala mediernas värld måste också ta vårt ansvar och fundera över vilka konsekvenser vårt agerande kan få.  

  • http://deepedition.com deeped

    Exakt. Tyvärr verkar det vara svårt för en mängd personer att fatta. 

  • http://profiles.google.com/robert.renling Robert Renling Berencreuz

    Och där har vi summan av kardemumman till varför jag valt att inte faux affekt-posta om det hela. det hade räckt med lokaltidningen. För en individ som visar ett sådant beteende kan bara göra att pojkens situation blir värre. för mycket erfarenhet av liknande beteenden från tiden som fritidsledare.

  • http://deepedition.com deeped

    Samma erfarenheter som mig alltså.

  • Anonym

    Jag hörde om nyheten i natt och brydde mig inte ens om att läsa mer än rubriken. Jag tänkte direkt här är det en liten kille som kommer att fara illa, hoppas att det inte blir värre för honom.

  • Anncatrin

    Tack för det inlägget!

  • Pingback: Åsas anteckningar » Blog Archive » När är det ok att “låta drevet gå”?()

  • Jetuma

    Bra skrivet och ett mycket tänkvärt inlägg…för sharing är inte alltid caring!

  • Hanna Fridén

    Jag håller inte med dig. I många fall där det förekommer psykisk eller fysisk misshandel så tycker många som är utsatta för det eller som har kontakt med det utan att vara aktiva i misshandeln i sig (som ser på, som mamman, tränaren, familjen som skjutade hem pojken etc.) att de inte har en makt att uttöva inflytande och att de inte är deras sak att lägga sig i inom, och att de därför heller inte har något makt att förbättra situationen, vilket troligtvis är skälet till varför varken tränaren eller den andra familjen polisanmält. FÖr att inte nämna den pojke som blivit usatt för det, som med största trolighet kommer höra samma sak från pappan som pappan sa till tränaren – Det vill säga att det inte är något att bry sig om. Människor som råkar ut för misshandel och övergrepp förminskas ofta av förgriparen och för höra att de gör fel om de anmäler, när man redan är i en utsatt situation, vilket ett barn är i relationen till vuxna, så tror man på det och tror inte att man kan göra något åt det. Om flera medier och privatpersoner däremot bekräftar att du har blivit felaktigt behandlad så kan du lita på din egen åsikt och egna upplevelse av detta och du VET att du har rätt när du säger att blivit behandlad fel, istället för att denna pappa som ens största inflytande på hur man ska känna och agera inför en händelse. Ett vanligt problem vad gäller alla som blir utsatta för någon form av övergrepp, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, är att de blivit så övertygande om att de som gör det mot en har rätt och att de, som är utsatta har fel, att de aldrig anmäler. Detta gäller även vuxna i stor grad, så varför skulle det inte gälla en liten pojkes situation? Eller de runt om som tror att det inte är deras plats att anmäla om de ser något som är fel? Vi har ett problem vad gäller den här sortens frågor. Folk som blir utsatta anmäler inte för de tror inte att de resulterar i något gått, de tror inte att människor eller lagen är på deras sida. De som står runtom blundar för de törs inte heller och tror inte heller de kommer leda till något. Men om hela Sverige stöttar dem – Det finns en chans att deras egen övertygelse om att de har skett något fel här stärks, och att de således blir uppmuntrade att göra något åt det. När man låter bli att kritisera går man enbart förövarens ärende, ingen annans.

  • Hanna Fridén

    Ps. Ursäkta alla stavfel och typos, är extremt trött, så hoppas du kan ha överseende med det!

  • http://deepedition.com deeped

    Så är det. Jag har ingenstans sagt att det är fel – men jag blir lite oroad. 

    Det handlar om den magnitud uppmärksamheten är i. Det kan vara jättebra med massiv uppmärksamhet – eller innebära ett större lidande eftersom det istället för att bli en grej i UNT, en sak som blev anmäld av pojkens ledare mm och sedan kunde det ändå innebära att pojken inte av alla i sin närhet blir känd som han som blev lämnad av sin idiot till farsa. Vi vet inte – jag har sett båda fallen men tyvärr för många där för mycket (handlar inte om att antingen ska ingen se eller alla se utan vilken grad av bred uppmärksamhet det bör ha) uppmärksamhet innebär att personen känner sig dubbelt sviken eftersom det hela innebär att han eller hon får en stämpel som man inte vill ha. Man blir satt utanför gruppen, som lite annorlunda. I den åldern och uppåt är det känsligt. 

    Jag är också skeptisk till att det hela inte handlar om personer som handlar i sina roller – utan som privatpersoner. Vi är så vana att vara kränkta by proxy när det gäller offentliga personer eller personer som gör fel i sin roll att vi plötsligt kan tänka oss att göra samma mot vilken person som heslt. Det är en glidning som jag oroar mig lite för. Sen kan man väl fundera över om det just är det där som människor har i bakhuvudet när de skjuter iväg länkarna på twitter och facebook – eller att det handlar om något som man kan rasa mot: Juholt eller övergivna tioåringar; same same. Och jo – det är min cyniska sida som talar och jag hoppas jag har fel i det.Men jag hör dina argument och jag är väl medveten om dem redan tidigare men för många gånger – och för många med liknande erfarenheter när det gäller att jobba med unga upplever ungefär samma sak så jag förhåller mig fortfarande skeptisk. 

  • http://deepedition.com deeped

    Alltid. Ingen fara.

  • Ljugholt

    Du har själv redan dömt pappan Deep! Så här skriver du:

    Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa.

    Det är skrämmande Deep. I många år när du var koltbarn och t.o.m. innan du var född betraktade gemene man det som stod i kvällblaskorna med stor, STOR skepsis. Vad får dig att tro att Conny har rätt och att inte 10-åringen och hans pappa hamnat lite fel i detta. Usch och fy och fanken för dig och andra låtsasanalytiker. Flashback är ett bättre forum för dig än en låtsasseriös blogg.

  • http://deepedition.com deeped

    Nu är det ju iofs så att Conny har framträtt i Rapport vilket gör att ditt tjafs om kvällstidningarna faller. Men visst är det så att det är lätt att döma. Dock handlar inte min text nödvändigtvis om att säga vad som är rätt eller fel – fast det är klart: det kräver ju en viss intellektuell höjd för att förstå det.

  • Monika Ringborg

    Det är naturligtvis svårt att se vilka konsekvenser det här kan få för
    grabben, men om det blir värre för honom ligger skulden hos hans egen
    pappa då han reagerade som han gjorde, inte mediadrevet. Även om jag
    tycker att vågorna gått alltför höga i vissa kommentarer. Det som är
    vinsten med det här är att det kan få andra idrottsföräldrar att börja
    tänka till och att det uppstår en sansad diskussion kring det här. Det
    kanske inte hjälper just den här grabben, men förhoppningsvis kommer
    sociala myndigheter att hålla koll. Det har varit alltför många fall där
    ingen gör något. Man vet om, men för barnets skull (som man tror iaf)
    så håller man tyst ändå.

    Skolan måste t.ex. alltid anmäla om man misstänker att någon elev far
    illa, även om det kan bli värre för barnet. Och även om jag förstår hur
    du tänker, så känns alternativet att inte reagera för grabbens skull
    därför att han får det värre, som ett feltänk. Fast, det kan också bli
    så att grabben tar parti för sin pappa istället. För det är ju så att
    barn älskar ju sina föräldrar ändå, även om de kanske inte gör det som
    vuxna när de verkligen förstått hur de blivit behandlade.

    Det är bra att saker och ting inte sopas under mattan! Det här var
    dessutom en sådan extrem händelse. Jag läste någonstans om att han bodde
    i Botkyrka och från Uppsala och dit är det drygt nio mils promenad.

    Jag tycker det är bra att det har tagit upp händelsen, men sympatiserar inte med överorden!

  • Peter

    Det är ett intressant inlägg som manar till eftertanke. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur du helst hade sett att det hela hade hanterats på? De vet inte vem pappan är eller vilket lag pojken tillhör.
    Lite tankar dök upp under tiden jag läste och jag bara delar med mig av dessa:Tyvärr finns sådana föräldrar i de flesta läger och på något konstigt sätt verkar det vara accepterat. Det här fallet är dock värre än något annat jag har stött på och anser att det ska anmälas till det sociala så att man kan utreda familjens situation, för det är inget normalt beteende. Jag reagerade på Roberts kommentar där han skriver att han har stött på liknande saker som fritidsledare. Som fritidslärare har man en laglig skyldighet att anmäla om det finns misstanke att ett barn far illa. Varför väljer då så många att inte anmäla? (Därmed inte sagt att Robert inte har anmält.) Min erfarenhet säger att man inte vill förvärra barnets, förälderns och/eller familjens situation. Hur ska man då göra för att hjälpa barnet? Nu säger jag inte att anmälning är den enda lösningen men det är ett delsteg. De sociala finns där för att hjälpa.
    Nu är det ju även så att man inte vet vem pappan är vilket svenskt rättsväsende måste ta reda på. Det pappan har gjort är en brottslig handling enligt svensk lag. Att lämna någon i kylan är inget brott i sig men alla former av misshandel mot sina barn är. Pappan kanske hade en dålig dag men det spelar ingen roll. Man slipper inte straff för misshandel bara för att man hade en dålig dag. (Läste precis nu när jag var klar med hela texten att polisen har lagt ner förundersökningen eftersom det inte finns anledning att anta att ett brott har förövats. Så fel hade jag. Men de sociala fortsätter leta i alla fall för att utreda. Skönt att någon myndighet tar det på allvar)
    Att medierna förstorar upp det här är ju ett typiskt sensationsskrivande, vilket jag på intet sätt försvarar utan snarare tvärtom, men ja det har tagit sig alldeles för stora proportioner. Headhuntingen som pågår just nu är lite skrämmande. Jag ser likheterna med händelsen på fotbollsstadion i Malmö när en ung kille hoppade in på plan av försökte ge sig på målvakten. Det tog inte lång tid innan killens namn, adress, betyg etc. låg ute på internet. Hans familj fick ta emot dödshot och det hela gav en väldigt bitter smak i munnen.
    Jag ser både för- och nackdelar med det hela. Jag kan tycka att det är skönt att så många reagerar för det visar att det trots allt finns en moral kompass i dagens samhälle som pekar åt någorlunda rätt håll.

    Tack för ditt inlägg! Påpekar man inte att det finns fler aspekter än den enligt medier gällande så blir massan inget annat än en mobb utan egen tanke.

  • Peter

    Paden ville inte göra som jag ville. Helt plötsligt kunde jag inte redigera längre och därför blev det en något grötig och korthuggen text.

  • http://deepedition.com deeped

    Nånstans måste man också börja fundera varför då inte familjen som körde hem honom hört av sig. Det har ju nu kommit fram ett antal märkliga grejer (se min uppdatering). Vad gäller att man stött på saker så handlar det om gränsdragningar – och de flesta fritidsledare är oerhört bra utbildade på att faktiskt känna av var gränsen går. Det verkar i den här diskussionen som att det alltid ska anmälas saker även om man inte vet vad som hänt. Om vi nu ponerar att det hela är ett missförstånd men pojken och hans pappa var kända så hade de blivit utsatta för ganska hårdför granskning. Det är det här jag menar med min text – det är svårt när vi väljer att driva saker för fort och för stort.

  • http://deepedition.com deeped

    Alltså – jag har inte sagt antingen eller utan reagerat och diskuterar magnituden av uppmärksamheten. När det nu dyker upp saker där det kanske visar sig att det hela beror på missförstånd eller  i värsta fall en idrottsledare som kanske inte borde vara det eftersom han kan vara mytoman så blir det hela väldigt märkligt. Polisen är uppenbarligen mycket skeptisk till sanningshalten.

  • Pingback: Innebandypojkens familj jagas – var det rätt att publicera?()

  • Vanna

    Intet nytt under solen. Hur mycket journalistik handlar inte om att lyfta fram historier som egentligen bara berör dom närmast inblandade och som dessutom de närmast inblandade är dom enda som har den fullt rättmätiga bilden av. Vårdnadstvister, olika ingripanden av socialtjänst m m. Vår mediakonsumtion bygger ju på att vi söker onda och goda. Ju längre ifrån vi är de inblandade, ju lättare kan vi döma och bedöma vem som gjort rätt och fel. Det blir så enkelt då, det är så vi vill ha det. Personliga tragedier mår aldrig bra av att hamna i mediadrev. Det görs bara för att vi ska kunna förenkla världen. Vi ser ett reportage om sexuella övergrepp i Uppdrag Granskning och tittaren tror sig kunna döma bättre än de som faktiskt känner de inblandade och har mångfalt mer bakgrundsinfo som i nästan alla fall gör saken mycket mer komplicerad. Se bara på människorna närmast dig själv, hur enkelt är det att dela upp dom i onda och goda, svart och vitt. Vet inte hur man ska komma ifrån detta, men en insikt om hur man som mediakonsument fungerar är väl en början.

  • http://profiles.google.com/peppepop Peter Lundholm

    Det är ju aldrig _en_ droppe som gör att det blir ett skyfall. Tror inte att kollektivet tar ansvar om inte individer sluter sprida saker ”för det kan ju inte göra nån skada”. Jo, det är precis just vad som händer…

  • Pingback: Konsekvensanalysen med barn i nyhetsförmedlingen | Deepedition()