Månadsarkiv: januari 2012

Guldfå…spade

Höjden av grävande gräsrotsjournalistik:

Det hela börjar med att @fm köpte kyckling:

(3) Fredrik Marcus

Och såklart började en diskussion om det verkligen var Daniel på bild – och om han verkligen var så ung som han ser ut. Diskussionen utmynnade även i en teoribildning runt gårdens namn och viljan att lägga ut sin nuna där – med vissa inslag av konspirationer om produktplacering av ett visst reklamfinansierat TV-format som har med bönder, kärlek och rätt många yra höns att göra.

Helt enkelt är det bara att notera – om sanningen ska fram så ska det vara Fredrik Marcus som gräver den.

Uppdatering: @fm är också Sveriges snart mest kända konceptuella Dagens Outfit-addict. Kolla hans presentation av sitt projekt här. Så ingen är kanske förvånad att dagens bild ser ut så här:

Fredrik Marcus

Den sedelärande berättelsen är inte sann

På Facebook rullar en historia runt just nu:

A 50-something year old white woman arrived at her seat and saw that the passenger next to her was a black man.

Visibly furious, she called the air hostess.

”What’s the problem, ma?” the hostess asked her

”Can’t you see?” the lady said – ”I was given a seat next to a black man. I can’t seat here next to him. You have to change my seat”

- ”Please, calm down, ma” – said the hostess
”Unfortunately, all the seats are occupied, but I’m still going to check if we have any.”

The hostess left and returned some minutes later.

”Madam, as I told you, there isn’t any empty seat in this class- economy class.
But I spoke to the captain and he confirmed that there isn’t any empty seats in the economy class. We only have seats in the first class.”

And before the woman said anything, the hostess continued

”Look, it is unusual for our company to allow a passenger from the economy class change to the first class.
However, given the circumstances, the commandant thinks that it would be a scandal to make a passenger travel sat next to an unpleasant person.”

And turning to the black man, the hostess said:

”Which means, Sir, if you would be so nice to pack your handbag, we have reserved you a seat in the first class…”

And all the passengers nearby, who were shocked to see the scene started applauding, some standing on their feet.”

Självklart dyker det då upp personer som ska förklara att det där nog är en ”urban myth” eller modern legend dvs. det är inte sant. ”Hate to break it to you…”

Och?

Det finns idag en märklig syn att allt som berättas måste ha hänt – annars är det inte något att ha eller inte viktigt? Jag var väl medveten om att den här historien har jag sett i många olika tappningar. Men jag tycker samtidigt den är både smart, rolig och inte minst: sedelärande. Och ibland måste såna sättas i ett sätt så att den verkar trolig, att det skulle kunna ha hänt – man berättar den helt enkelt med ett dokumentärt raster för att på så sätt skapa en snabbare impact på själva historiens kärna.

Jag kan själv hamna i en besserwissrig stil och förklara att saker är urbana myter – men funderar mer och mer över vårt eviga jagande efter det bevisat autentiska som det enda som har kvalitativt värde.

Källkritik är extremt viktig – och den senaste tiden har flera svenska tidningar lagt ut mycket gammalt arkivmaterial vilket innebär att gamla artiklar dyker upp i sökningar och eftersom ganska många läsare slarvar med att ta fram förstoringsglaset och leta reda på publiceringsdatumet i de ofta ytterst uselt formaterade artikelhuvudena så blir det många tillfällen där en gammal grej blossar upp igen. Så självklart ska inte alla urbana legender plötsligt dyka upp som nya sanningar – men lika självklart borde det vara att inse att även idag måste det finnas plats för bra stories även om de inte är sanna, även om de ”kanske” har hänt, även om de mest är plausibla eller helt enkelt väldigt bra moraliska rättesnören – dvs sedelärande berättelser.

Johannes Forssberg sparkar på barn

Johannes Forssberg väljer att i en kort och minst sagt märklig ledare titta på organisationen Friends. Själv har jag vissa problem med dem men den här ledaren är osedvanligt usel och knappast problematiserande. Det är fan sorgligt att libertarianer inte är mer insiktsfulla.

Friends har gjort mycket dåligt. Friends har gjort en hel del gott. Det sista glömmer Johannes Forssberg bort eftersom han vill driva en tes.

Vanligtvis tänker man att journalister ska skydda personer som inte har något med saken att göra. Även om SJFs regler är soprena från det finns det i grunden ändå att vara försiktig med ämnen där barn kan komma till skada. Det verkar Johannes Forssberg och Expressen missat. Eller så skiter de högaktningsfullt i det. Hyenebeteendet att få chansen att stjälpa omkull en organisation får gå före omsorg om individen.

För utan att blinka väljer han att skuldsätta de barn som blivit utvalda till kamratstödjare – antingen som mobbare eller mobbingoffer; och råkar de vara varken eller så gör han en fuling och menar att de kommer att bli utsatta:

När klasserna röstar fram kompisstödjare faller valet ofta antingen på populära mobbare, eller på de mobbade själva, som ännu ett led i förnedringen. Att den kompisstödjare som verkligen tar sin uppgift på allvar lätt själv blir lovligt byte inser nog alla som minns sin tid i skolan.

Min son har varit kompisstödjare. Johannes – fy fan: hur tror du att det här känns för en elva-tolvåring som varit med i programmet – som varken mobbar eller är mobbad, som tar ansvar men inte blivit lovligt byte. Att skolan sen inte utnyttjar det, att Friends må vara en märklig organisation men det du gör här är att offra barn bara för att göra artikeln bättre. Hur kul tror du det är att läsa för en ung tonåring, Johannes Forssberg?

Jag valde att ta bort exakt hur förbannad jag är att läsa det här och att mitt normala fredliga jag blir förbytt av en sån här text. För journalister som Johannes Forssberg är ofta själva jävligt ömfotade och ropar om hot och annat om de blir motsagda. De springer till Thomas Mattson och gapar om hot mot tryckfriheten.

Granskning ska göras men när man väljer att förblindas av sin egen självtillräcklighet, när man väljer att se att enskilda personer kan offras för det större – då är man ute på rejäl sankmark. Johannes Forssberg väljer att anse att ett antal barn är ett ok collateral damage för att få fram hur otäcka Friends är.

Det diskuteras om drevet mot politiker – men såna här saker: som dyker upp hela tiden: det är mediatyckarna tysta om. För det handlar ju bara om barn. Vem fan bryr sig om såna?

Väntan på gips och utskrivning

Så åkte vi tillbaka till sjukhuset jag och sonen. Hans permission var över. Gårdagen spenderade sonen och hans mor i Falun med diverse ytterligare röntgenundersökningar efter det illa fallet i Romme Alpin för någon vecka sen.

Vi packade min ryggsäck full: läxböcker, laddare, två datorer, iphones, ipad, bok. Igår hade de trott att det skulle gå fort och inte haft med sig något. Så vi ville vara på den säkra sidan.

Sedan väntade vi. Och väntade. Väntade lite till. Så fick vi sedan komma upp i gipsrummet. Svart gips blev valet (de har alltså sju färger – rena jäkla Pantoneskalan – att välja på). Sedan väntan, sedan snabbsänka, och sedan lite väntan till. Sedan kom sjukgymnasten. Efter det fick Villiam mat. Sedan väntan. Lite mer. Sen svar på sänkan och efter lite mer väntan drog de ur kanylen ur armen och vi fick faktiskt åka hem.

All heder åt sjukvården. Fantastiska usk:or, ssk:or och läkare på Centrallasarettet i Falun både på barnavdelningen 34 och på ortopedkliniken. Glada och svarade på alla konstiga frågor. Även om jag tillhör dem som anser att det finns andra sätt att åtminstone delfinansiera välfärd så är det här ett bra bevis på att skattemedel används på ett bra sätt. Barnkliniken är fantastisk med möjlighet att låna dator på rummet, vara inne i lekterapin som verkligen har allt som tänkas kan för att aktivera barnen – och självklart både skola och bibliotek för böcker och filmer.

Nu blir det träning för sonen. Det som konstaterats är att han lyckades få till en svår stukning – i en skidpjäxa. Försök göra om det ni. Däribland har han blödningar i märgen typ interna blåmärken (hette något konstigt) och en del annat plus utdragna ledband.

Aka skidsäsongen över efter två dagar. Den här tiden som är min och sonens tid. Att dra ut till Romme och åka så ofta man kan. Och ja – vi har lite otur med det här: förra året trillade Amanda illa och fick lägga ner åkandet bara en bit in i januari.

Jaja. Så går det när man köper proffstwintips – vilka jag funderar på att pröva btw :)

Älvrundan blir något större

Island from space
The deep wells
Great desert
Landscape
Industrial
Ducks

Gick en runda tidigare idag och testade mitt nya objektiv. Hade ingen plan men när jag väl såg hur isen börjat att lägga sig och kom på gamla insikter från när jag fotograferade mycket som tonåring så började jag ta närbilder med hjälp av teleobjektivet för att sedan dra hårt i dem i programmet när jag kom hem. Sen testade jag svartvita inställningar och diverse vitbalans och annat. Blev en tidsmässigt lång promenad trots att jag tog korta rundan.

Musik till bilderna var Daft Punks OST till Tron Legacy och Trent Reznors/Atticus OST till Social Network.