Att de svenska journalisterna blir dömda på alla åtalspunkterna är oroväckande för utvecklingen av pressfriheten i världen, en utveckling som redan är illavarslande efter alla övergrepp som sker varje dag – Egypten, Ryssland, Syrien – listan börjar bli lång. Rättegångar är ofta politiska och journalistisk frihet är en viktig del av en demokratisk värld.
Men var går gränserna – både fysiskt som i det här fallet att man tog sig in i ett relativt stängt land illegalt liksom?
Det är en svår balansgång och flera olika perspektiv att ta in. Som många påpekat: de tog sig in i ett land illegalt, och många anser att det är helt rätt att de döms för detta. Det innebär samtidigt att man säger att journalister alltid måste följa de lagar som finns – vilket i sig innebär att grävande journalistik och rapportering från länder med repressiva regimer inte bör göras eftersom det oftast innebär att lagar bryts. Det finns flera fallgropar att ramla i när man diskuterar det här:
- Den självcentrerade ”vi-vet-bäst”-bilden
- En obalanserad inkonsekvens
Det finns en del upprördhet runt att svenska regeringen inte uttalat sig mer runt rättegången men som Jan Eliasson påpekar (och även etiopiska representanter vilket självklart sticker i ögonen på en del) så är det viktigt att låta ett lands rättsliga processer genomföras – för att sedan diskutera utfallet och påverka utifrån detta. Allt annat vore faktiskt att bryta mot samma saker som vi själva skulle säga om ett annat land gjorde på annorlunda sätt. Det är något Lena Mellin såklart inte fattar. Det här handlar inte om tyst diplomati utan om respekt för rättsprocesser och jag undrar vad samma personer som ansett om det varit en svensk rättegång som blivit hårt ansatt av ett annat land: om det varit etiopiska journalister som stått inför rätta om terrordåd i Sverige och Etiopien hårt hade hårt förklarat att Sverige borde skämmas – skulle man nickat och hållit med då? Är det så att man tycker det är rätt att ett främmande land ska gå in och påverka åklagare och domare under en rättegång för att få till en ”rätt” dom utifrån det egna landets syn på både händelse och konsekvens? Jag är skeptisk till att det kan kallas ett demokratiskt och etiskt vettigt tillvägagångssätt – då börjar vi verkligen prata om en politisk rättegång. Två fel blir aldrig ett rätt.
Det är nu som det går att diskutera domslutet – för lagar och regler är inte en vetenskap utan ett ställningstagande. Ett domslut innebär att det finns en konsekvens att börja diskutera: att lagen fått en uttolkning som kan ifrågasättas. Att lagens själva grundbultar används på fel sätt – och att den är tillkommen utifrån icke-demokratiska eller oetiska premisser. Det är nu som arbetet måste vara intensivt – särskilt om det blir frågan om en nådeansökan. Det innebär att man är någorlunda insiktsfull om att själva inte ge sig in och än mer politisera en rättsprocess men att hårt kritisera ett domslut men då utifrån upplevelsen av att det är taget med hänsyn till andra kriterier än vilka bevis som finns. Samtidigt finns det en nästan automatik i att utgå från att då det är svenska journalister och en etiopisk stat så är journalisterna oskyldiga och borde aldrig blivit ställda inför rätta.
Det är också i slutänden en värdering som måste göras – ska personer som är journalister i pressfrihetens namn dömas mildare, eller ha carte blanche om deras jobb handlar om att avslöja oegentligheter (och då kan man lätt börja diskutera Wikileaks som modell, och även tillbaka till Watergateavslöjandena). Björn Wiman verkar ha sin åsikt klar.
- Är det rätt att journalister bryter lagar i sitt arbete att leta upp bra stories?
- Om det är rätt: var går då gränserna för när det är rätt att bryta mot lagar?