Månadsarkiv: december 2011

Journalistiken viktig men inte utanför lagen

Diskussionen runt journalister och lagar har inte riktigt tagit fart trots att det egentligen är det är grundbulten i hur Sverige ska agera när det gäller de två nu dömda svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. En del åsikter om att journalister håller om ryggen på journalister gentemot andra samvetsfångar men få har velat ta i frågan om hur en journalist ska hantera andra länders lagar.

Dock har nu Sven Britton och Helen Giertta valt att skriva om det men hamnar i mycket enkla och svartvita slutsatser i varsitt dike. Britton menar att den svenska reaktionen är en typisk västerländsk reaktion där allt ska vara precis som vi i den rika världen vill att det ska vara: det som inte stämmer överens med ”rika-världen-demokrati”-synen är automatiskt fel trots att det många gånger helt enkelt handlar om demokrati på ett annat sätt.

Resonemangen liknar de som den demokratiska världen tillämpat på det senaste valet i Palestina. I ett val men ett långt högre valdeltagande än i flertalet demokratiska länder och där valobservatörer samfällt vittnat om att allt gått rätt till underkändes det tveklösa (jmf det eniga etiopiska domslutet) utslaget eftersom folket inte valt det som den fria världen (jmf den fria pressen) förväntat sig.

Vår förväntan bygger på våra egna bilder och egna förväntningar av vad ”riktig” demokrati enligt Britton. Därför bör också journalister inse att lagar måste följas – eftersom det inte bara är så enkelt att ”de är fel”. Samtidigt duckar Britton för det faktum att journalistik handlar om att rapportera det som sker – och göra det från platser och från grupperingar som de styrande helst inte vill ska få publicitet. Det finns alltid tillfällen där de lagar som skapats är orättvisa och orättfärdiga; där journalistik är en av de möjliga icke-våldsamma interventioner som behövs.

Helena Giertta driver den tesen men missar att problematisera det faktum att journalister inte ska stå ovanför lagen generellt. Hennes krönika bygger på en ganska skrämmande syn där journalistiken blir frilagd från allt:

Om lagarna inte skyddar det fria ordet, så ska vi vara oerhört tacksamma för att det finns personer som är beredda att bryta mot lagen för att ändå kunna rapportera om sanningen. Utan det, skulle snart sagt inget land ha yttrandefrihet och fri press.

Hennes tes är helt enkelt att det är journalister som bestämmer vilka lagar som skyddar eller inte skyddar det fria ordet: i det fallet blir också demokratins jurisdiktion åsidosatt och medierna inte bara jury utan även domare och lagstiftare. För det Giertta gör är att undviker problematiseringen om ”när” journalister ska bryta mot lagen. Medan Britton lätt hamnar i en situation där varje lag ska följas hamnar Journalistens chefredaktör i ett vilda västern och en minst sagt extrem form av utilitarism. Var går gränserna?

Det Giertta missar är att valet att våga bryta mot lagar också innebär att man vågar ta straffet för brottet – värdet ligger i att man avslöjar något men sedan tar straffet. Idag hamnar vi i en situation där brottet mot lagar inte ska rendera ett straff. Det är en minst sagt märklig syn.

I framtidens medialandskap står vi inför ett antal frågor där journalistiken måste göra ett antal val för att fortsätta vara det som Giertta talar om. Bland annat en klar etisk kompass runt vilka lagar och regler som faktiskt ska gälla även för journalister – viktigt inte minst när vi går in i en teknisk utveckling där det är möjligt att avslöja saker utan att ens fysiskt behöva resa in i olika länder eller möta andra personer. Själv tror jag att journalistiken kommer att bli viktigare och viktigare men då måste den också vara trovärdig och transparent när det gäller vilka val man gör i såna här sammanhang.