Månadsarkiv: december 2011

Journalistiken viktig men inte utanför lagen

Diskussionen runt journalister och lagar har inte riktigt tagit fart trots att det egentligen är det är grundbulten i hur Sverige ska agera när det gäller de två nu dömda svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. En del åsikter om att journalister håller om ryggen på journalister gentemot andra samvetsfångar men få har velat ta i frågan om hur en journalist ska hantera andra länders lagar.

Dock har nu Sven Britton och Helen Giertta valt att skriva om det men hamnar i mycket enkla och svartvita slutsatser i varsitt dike. Britton menar att den svenska reaktionen är en typisk västerländsk reaktion där allt ska vara precis som vi i den rika världen vill att det ska vara: det som inte stämmer överens med ”rika-världen-demokrati”-synen är automatiskt fel trots att det många gånger helt enkelt handlar om demokrati på ett annat sätt.

Resonemangen liknar de som den demokratiska världen tillämpat på det senaste valet i Palestina. I ett val men ett långt högre valdeltagande än i flertalet demokratiska länder och där valobservatörer samfällt vittnat om att allt gått rätt till underkändes det tveklösa (jmf det eniga etiopiska domslutet) utslaget eftersom folket inte valt det som den fria världen (jmf den fria pressen) förväntat sig.

Vår förväntan bygger på våra egna bilder och egna förväntningar av vad ”riktig” demokrati enligt Britton. Därför bör också journalister inse att lagar måste följas – eftersom det inte bara är så enkelt att ”de är fel”. Samtidigt duckar Britton för det faktum att journalistik handlar om att rapportera det som sker – och göra det från platser och från grupperingar som de styrande helst inte vill ska få publicitet. Det finns alltid tillfällen där de lagar som skapats är orättvisa och orättfärdiga; där journalistik är en av de möjliga icke-våldsamma interventioner som behövs.

Helena Giertta driver den tesen men missar att problematisera det faktum att journalister inte ska stå ovanför lagen generellt. Hennes krönika bygger på en ganska skrämmande syn där journalistiken blir frilagd från allt:

Om lagarna inte skyddar det fria ordet, så ska vi vara oerhört tacksamma för att det finns personer som är beredda att bryta mot lagen för att ändå kunna rapportera om sanningen. Utan det, skulle snart sagt inget land ha yttrandefrihet och fri press.

Hennes tes är helt enkelt att det är journalister som bestämmer vilka lagar som skyddar eller inte skyddar det fria ordet: i det fallet blir också demokratins jurisdiktion åsidosatt och medierna inte bara jury utan även domare och lagstiftare. För det Giertta gör är att undviker problematiseringen om ”när” journalister ska bryta mot lagen. Medan Britton lätt hamnar i en situation där varje lag ska följas hamnar Journalistens chefredaktör i ett vilda västern och en minst sagt extrem form av utilitarism. Var går gränserna?

Det Giertta missar är att valet att våga bryta mot lagar också innebär att man vågar ta straffet för brottet – värdet ligger i att man avslöjar något men sedan tar straffet. Idag hamnar vi i en situation där brottet mot lagar inte ska rendera ett straff. Det är en minst sagt märklig syn.

I framtidens medialandskap står vi inför ett antal frågor där journalistiken måste göra ett antal val för att fortsätta vara det som Giertta talar om. Bland annat en klar etisk kompass runt vilka lagar och regler som faktiskt ska gälla även för journalister – viktigt inte minst när vi går in i en teknisk utveckling där det är möjligt att avslöja saker utan att ens fysiskt behöva resa in i olika länder eller möta andra personer. Själv tror jag att journalistiken kommer att bli viktigare och viktigare men då måste den också vara trovärdig och transparent när det gäller vilka val man gör i såna här sammanhang.

Var går gränserna för journalistisk frihet?

Att de svenska journalisterna blir dömdaalla åtalspunkterna är oroväckande för utvecklingen av pressfriheten i världen, en utveckling som redan är illavarslande efter alla övergrepp som sker varje dag – Egypten, Ryssland, Syrien – listan börjar bli lång. Rättegångar är ofta politiska och journalistisk frihet är en viktig del av en demokratisk värld.

Men var går gränserna – både fysiskt som i det här fallet att man tog sig in i ett relativt stängt land illegalt liksom?

Det är en svår balansgång och flera olika perspektiv att ta in. Som många påpekat: de tog sig in i ett land illegalt, och många anser att det är helt rätt att de döms för detta. Det innebär samtidigt att man säger att journalister alltid måste följa de lagar som finns – vilket i sig innebär att grävande journalistik och rapportering från länder med repressiva regimer inte bör göras eftersom det oftast innebär att lagar bryts. Det finns flera fallgropar att ramla i när man diskuterar det här:

  1. Den självcentrerade ”vi-vet-bäst”-bilden
  2. En obalanserad inkonsekvens

Det finns en del upprördhet runt att svenska regeringen inte uttalat sig mer runt rättegången men som Jan Eliasson påpekar (och även etiopiska representanter vilket självklart sticker i ögonen på en del) så är det viktigt att låta ett lands rättsliga processer genomföras – för att sedan diskutera utfallet och påverka utifrån detta. Allt annat vore faktiskt att bryta mot samma saker som vi själva skulle säga om ett annat land gjorde på annorlunda sätt. Det är något Lena Mellin såklart inte fattar.  Det här handlar inte om tyst diplomati utan om respekt för rättsprocesser och jag undrar vad samma personer som ansett om det varit en svensk rättegång som blivit hårt ansatt av ett annat land: om det varit etiopiska journalister som stått inför rätta om terrordåd i Sverige och Etiopien hårt hade hårt förklarat att Sverige borde skämmas – skulle man nickat och hållit med då? Är det så att man tycker det är rätt att ett främmande land ska gå in och påverka åklagare och domare under en rättegång för att få till en ”rätt” dom utifrån det egna landets syn på både händelse och konsekvens? Jag är skeptisk till att det kan kallas ett demokratiskt och etiskt vettigt tillvägagångssätt – då börjar vi verkligen prata om en politisk rättegång. Två fel blir aldrig ett rätt.

Det är nu som det går att diskutera domslutet – för lagar och regler är inte en vetenskap utan ett ställningstagande. Ett domslut innebär att det finns en konsekvens att börja diskutera: att lagen fått en uttolkning som kan ifrågasättas. Att lagens själva grundbultar används på fel sätt – och att den är tillkommen utifrån icke-demokratiska eller oetiska premisser. Det är nu som arbetet måste vara intensivt – särskilt om det blir frågan om en nådeansökan. Det innebär att man är någorlunda insiktsfull om att själva inte ge sig in och än mer politisera en rättsprocess men att hårt kritisera ett domslut men då utifrån upplevelsen av att det är taget med hänsyn till andra kriterier än vilka bevis som finns. Samtidigt finns det en nästan automatik i att utgå från att då det är svenska journalister och en etiopisk stat så är journalisterna oskyldiga och borde aldrig blivit ställda inför rätta.

Det är också i slutänden en värdering som måste göras – ska personer som är journalister i pressfrihetens namn dömas mildare, eller ha carte blanche om deras jobb handlar om att avslöja oegentligheter (och då kan man lätt börja diskutera Wikileaks som modell, och även tillbaka till Watergateavslöjandena). Björn Wiman verkar ha sin åsikt klar.

  1. Är det rätt att journalister bryter lagar i sitt arbete att leta upp bra stories?
  2. Om det är rätt: var går då gränserna för när det är rätt att bryta mot lagar?
Vilka etiska värderingar är det som ska göra att det då är ok att bryta lagar?
För att ta ett exempel: om en tidning valt att avlyssna en politikers telefon olagligt – i vilket sammanhang bör man anse att en journalist gjort fel: om avslöjandet handlar om mänskliga rättigheter eller om det handlar om att politikern går på porrklubb för skattepengar? Själva sättet att få tillgång till information är samma – och bryter mot lagen: men avslöjandets konsekvens är olika. Ett ställningstagande är att det alltid är fel att bryta mot lagen för en journalist. Eller vara mycket utilitaristisk i sina bedömningar: när det är viktigt för det allmänna intresset, eller att det avslöjar saker som gör att många människor får kunskap eller räddas av avslöjandet.
Problemet är att man då måste vara konsekvent. Det första innebär att man generellt sätter en beslutad lag högre än behovet av att hitta avslöjanden: grundprincipen är att det aldrig är rätt att bryta mot lagar i grävandets namn – den andra innebär att man hela tiden måste göra en konsekvensanalys och bestämma sig för vilken konsekvens som är nog stor för att det ska vara okej att bryta mot lagar. Är det ok att hacka sig in i bankers datasystem för att avslöja en viss politikers ekonomiska transaktioner och är det ok att avlyssna samma politikers telefon?
Alla de stora frågorna tangerar detta: personlig integritet, pressfrihet och vem som har tolkningsföreträdet. Det är riktigt kniviga frågor.

Tweepblogs #21

Jag får numera ofta frågan när jag föreläser om bloggar – om de inte håller på att dö. Jag blir beklämd på många sätt eftersom jag själv nog definierar mig mer som bloggare än som något annat inom sociala medier. Bloggandet var min första stora kärlek, en passion som jag önskar att jag hann och hade inspiration att jobba mycket mer med än jag gör. Nyheten att Twingly köper Bloggportalen gjorde mig glad – för Aftonbladet (och övriga medier) har på många sätt valt att springa på de nya enklare mediedelarna som Twitter och portalen, som skapades av Sigge Eklund way back in 2005 och vi var många som var kritiska. Samtidigt ser man att bloggen blir ett mer och mer självklart verktyg för offentliga institutioner och för företag – den utveckling som webbsidan tog under början av 2000-talet sker nu med bloggen.

Svenskarna_internet2011 (sida 22 av 72)-1Och inte att förglömma: när man tittar på siffrorna för årets ”Svenskarna och Internet” så är det lifestylebloggandet, modebloggandet – unga kvinnor som bloggar en helt egen och extremt stark lång trend. Det är endast åtta procent svenskar som bloggar men bland yngre kvinnor är det mer än hälften som bloggar – och nästa två tredjedelar som läser bloggar någongång och bland de allra yngsta är det för hälften den viktigaste nyhetskällan. Bloggarna är vad Frida, Veckorevyn och Starlet en gång var för de yngsta tonåringarna. Det är en viktig insikt som fler borde förstå och agera på.
För mer än två år sen startade jag mitt lilla projekt ”tweepblogs” där jag tog upp de personer jag följer / följer mig på Twitter och presenterade deras bloggar. Det blev tjugo postningar innan jag tappade sugen lite. Men nu tänkte jag att då och då göra en postning eftersom Twitter förändrats och många nya spännande personer dykt upp. För att inte upprepa mig har jag självklart sett till att ha ett Google Docs med alla som publiceras vilket vid det här laget är närmare 250 stycken.

@griskindspatrik har en köttblogg. Jag fascineras alltid av människor som är passionerade och berättar om det – Patrik berättar om kött. Läs: äcklas eller fascineras, bli hungrig eller kräks. Garanterat sitter du inte avmätt.

@johannalyngarth äger den här bloggen men jag tycker om den. Att berätta om ett äventyr i främmande land på ett sånt lågmält och eftertänksamt sätt.

@meijram kör en riktig geekblogg. Nagellacksgeekblogg. Det är riktigt roande. Det är onekligen nästan värre nördig än många prylbloggar.

@viantah gör som många fler – väljer att ha en blogg som är ett komplement, en förlängning både bokstav(ligt) och innehållsmässigt till sitt Twitterkonto. Hennes blogg diskuterar mycket hennes jobb som informatör och pressansvarig. Läs.

@ek_74 gör precis som @viantah – förklarar att bloggen är till för när 140 tecken inte räcker. Och det är mycket blandat och gott – från att hitta Sveriges äldsta blogg till diskussioner om Twitter.

@msomiem är fotograf och digital. Hon skriver om allt från livet och att söka jobb, Örebro-wise. Det enda jag än en gång inte fattar är varför en del fortfarande envisas med att lägga in vattenstämplar…

@emiljansson är en annan Örebroare vars blogg började bra men tappade av – så det här är snarare en puff att han ska blogga mera :)

@evelinaander var en av de inbäddade bloggarna på årets SIME (jag sökte men well, nån verkade tycka att jag gjort mitt som inbäddad bloggare genom åren på olika evenemang) och jag hittade då hennes självbetitlade blogg. Så oerhört bra bilder hon tar och massor med matnyttiga tips runt digital marknadsföring. En ny favorit.

@fridasimonsson är en av de få som gjort Spotifylistor jag valt att prenumerera på eftersom hon gillar sån där hård musik som jag. Och att följa henne på Twitter är som att ramla in i en torktumlare. Hennes blogg är lite lugnare och man hinner förstå lite mer. Jag kan lugnt säga att jag är glad att inte vara 18 men om jag vore det skulle jag nog vilja vara polare med Frida.

@sanapes arbetar som så många andra i mitt twitterflöde med web och kommunikation och bloggar på Sannablogs om kreativitet, vegetarisk mat, böcker och allt man kan tänka sig. En sant kuraterad blogg.

Flödena skapar livet

Jag pratade med en person igår om Facebook. Han är politiker och finns inte där. Han ser inte meningen:

Varför skulle någon vara intresserad av vad jag äter när det är vad jag tycker som jag vill få ut till människor?

Det uttalandet är på nåt sätt så vanligt – och så feltänkt på så många plan.

När jag öppnade min Facebook och kunde följa mina vänner, mina bekanta och insåg jag än en gång att det är en sprakande värld som plötsligt jag kan ta del av – och interagera med. Jag fick sorgligt besked från vår älskade Len och kunde skicka en kram – för det är lite långt att åka dit just nu. Fick fortsätta läsa gratulationer till det nya barnet som en vän fått, roat läsa vänners ångest över att ge sig ut i julklappshysterin och samtidigt få morgonens nyheter i lagom länkar. Allt i ett kontinuerligt flöde, precis som livet.

Att välja bort det för att endast få informationen filtrerad av traditionella medier har jag svårt för.

Att personer som inte använder Facebook förklarar att det bara handlar om uppdateringar om vad man äter, och att Twitter mest är tjafs gör mig mest förbannad. Och de som sitter och säger ungefär samma saker med sina Facebookkonton igång kanske ska fundera över vilka man följer – det är era vänner som ni dissar.

När politikern förklarar att ”om de vill veta vad jag tycker så kan de läsa det i tidningarna” blir jag lite beklämd. Idén med nätet handlar om att öppna upp möjligheten till dialog. Den politiker som väljer att undvika öppenheten och att faktiskt behöva möta motstånd, andra idéer och försvara sina ståndpunkter är märklig. Demokratin utförs varje dag, varje minut i varje binär snutt av maskinkod som skickas över Internet – och att gå undan det innebär att man kan ifrågasätta den demokratiska grundsynen.

Hörde också Per Naroskin prata om att ”behovet att hålla sig uppdaterad och rädslan att missa något” är negativ. Facebook är fortfarande ”vargen” och lösningen är ”hopp och lek” för en massa personer som också innerst inne inser att allt detta hotar deras möjlighet att kontrollera informationen, vara den som kommer med Den Enda Sanningen.

Det är därför det är så viktigt att det är fritt. Betalväggar oavsett den goda intentionen markerar ett avståndstagande

Det jag vill läsa i mitt Facebookflöde är allt: glädje och sorg, nyheter och tankar, skämtsamma bilder och sköna idéer. Jag tycker Timeline är en av de viktigaste uppdateringarna: för Facebook är en del av mitt liv idag. Den som missar det missar oerhört mycket av det som sker. Jag älskar mina Facebookkontakter och jag älskar mitt Twitterflöde – precis som andra älskar sina morgontidningar, sina telefonböcker så är det min livsådra. Utan dem skulle jag veta mindre, förstå mindre och vara en sämre person.