Det här är en svår fråga och en svår balans att diskutera. Uppdrag Granskning tog upp (ännu) ett fall när det gäller personer som blir anklagade för övergrepp på barn men när det visar sig vara fel. Som förälder skulle jag tycka det vore en förfärlig sak – att bli sedd som en person som begår övergrepp på sitt barn, att hela tiden veta att det finns människor som – även när man blir friad – kommer argumentera om ”ingen rök utan eld”. Att kvällstidningarna sedan jagar rätt på anmälaren och får den att just prata om att ”det är mer än det som kommit fram” och får upp experter indirekt genom att det finns psykologer som, mot typ all etik, gjort avgöranden på den personens uppgifter som i sin tur är hörsägen.

Samtidigt har jag själv erfarenheter både personligen och i mitt tidigare yrke som gör att jag har svårt för den pöbelmentalitet som skapas av Uppdrag Granskning: twitter var ett minst sagt våldsamt mot både anmälare och de myndigheter som hanterat frågan. Och ja, det här är i vissa delar hanterad märkligt men samtidigt: de gånger som myndigheterna väljer att inte göra något – vad säger vi då? När det visar sig att barn lever under fruktansvärda förhållanden – då frågar många sig varför ingen gjorde något. Frågor om övergrepp och barn är ett Damoklessvärd på många sätt – oavsett vad du gör så kan du råka ut för kritik. Jag är övertygad om att de flesta människor handlar utifrån god tro, utifrån att försöka göra det bästa för den som man ser som utsatt.

Det är en viktig diskussion men också en diskussion som inte bör föras utifrån den granskningsmetodik den sk Janne Josefsson-metoden som tyvärr är rådande inom media idag. Att konstant hitta scapegoats och snabbt och snyggt, med sylvassa vinklar, avrätta dem. Vem gagnar det? Polariseringen är ett gigantiskt problem idag och ju snabbare mediabilden byggs, via Twitter och diskussioner på andra nätverk, desto svårare blir det för människor att erkänna att något gått fel – eller att slippa att falska eller felaktiga anklagelser fläckar av sig. Samtidigt är det ett problem med att vi skapar både en bild av saker som farliga som inte nödvändigtvis är det – och samtidigt skapar en rädsla för att faktiskt ha en normal relation till sina barn, om det i bigotta ögon ses som övertramp.