Månadsarkiv: oktober 2011

Gå ut och lek barn!

Det största felköp jag gjort är barnens speldator. Inte att jag köpte en sådan utan att jag köpte just den. På saligen och av få saknade OnOff. Jag vet – man ska inte köpa sånt på kedjorna. Jag vet att man ska bygga själv. Jag vet allt det där. Men det drog ut på tiden, julen närmade sig och jag bor för fan i Borlänge…

Det har strulat sen dess. Förutom att 64-bitars-utvecklingen inte riktigt hängt med så har den mest stannat lite då och då. Efter omblåsning av hela systemet så borde det ju gå bättre men icke. Att gå ner till affären var kört – det var mest nötter som jobbade där.

Idag slutade Sims att fungera. Dottern förklarade att det gick hon inte med på. Hennes simmar skulle väl bli av med jobbet, dö, göra revolution eller åtminstone kissa på sig om det inte fungerade. Och efter avinstallation så gick det inte att installera på vanligt sätt. Som vanligt. Säkert läge var det enda som fungerade. För sonens spel som vanligtvis kräver internet för att installeras så brukar det vara en lång väg med omstarter för att kunna installera skiten. Problemet med Sims är alla dessa extrapack som hon har.

Sonen ja. Han har förbeställt Battlefield 3. Han är ju en FPS-konnässör. Problemet är att det innebär att grafikkortet måste bytas ut – Dice har i princip gett respass åt en hel generation grafikkort. Och i november gett Nvidia och de andra en tidig julklapp eftersom alla pappor (ja, det är fan pappor som oftast får lätta på plånboken med sånt här) får lov att ta hårt beskattade pengar för att nå upp i de höjder som grafiken kräver. Problemet är fan om jag vågar lägga ett antal tusenlappar på ett grafikkort om datorn håller på som den gör.

Jag skulle fasen begå harakiri med valfritt blisterpack om det inte fungerade. Så nu står jag inför en fantastisk valsituation: försöka sälja en njure för att köpa en ny dator, lämna in datorn på valfri serviceshop för att se om de kan göra något eller helt enkelt demolera skiten och säga åt ungarna att gå ut och leka med kottar.

Aldrig har jag känt mig så andligen nära den här mannen som nu.

En resa i tider

Det här med tid. Hur tiden kan gå och hur saker på många sätt står still.

Jag tog en tripp till Köping idag. Den stad där jag spenderade 17 år av mitt liv. Min barndom och den mesta tiden av min ungdom. Jag var där för att föreläsa för församlingen i Svenska kyrkan – där jag spenderat massor av tid under några år. Och innan min föreläsning så var jag med på mässan. Allt handlar om tid som gått, fullständigt nya förutsättningar och omständigheter och samtidigt så har få saker förändrats.

Först staden. Jag tog en tur i centrum. Så mycket som var precis som förr. Affärer som hette precis samma sak, låg på samma plats. Skyltarna och logotyperna är desamma och det är nästan så att de gått laget runt och blivit vintagetrendiga.

Få saker hade förändrats och det enda var att det var ännu färre som rörde sig där. Det jag insåg var att alla antagligen fikat ihjäl sig – för förutom de gamla klassiska kondisen som fortfarande verkade leva i högönsklig välmåga så fanns det typ en sallads/latte-bar i varje korsgatshörn.

Och i mitten – Ezpresso i den lilla lilla gallerian hade ett riktigt bra loungehäng, och goda sallader. Där satte jag mig och gick igenom mailskörden, twittrade lite och kollade Facebook efter föreläsningen.

Det var en märklig känsla på många sätt. Jag har inte varit där på så många år men kartan är inpräntad. Och samma sak när jag kom till församlingshemmet. Det var ju nästan samma. Den sal vi satt i hade inte förändrats sedan jag var där. Där jag föreläste har jag allt från att spelat upp med Musikskolan till att spelat med rockband, haft konfirmandundervisning, tränat musikaler. Några personer var samma personer som för tjugofem år sen. Tiden har gått – jag är inte sexton och av nödvändighet tillfällig församlingsassistent längre, eller ung trummis i band utan fyrtioettårig konsult inom digital marknadsföring. Samma golv, samma scen men en annan tid.

Som brukligt är i kyrkan var det mässa. Jag kom lite tidigare och satt kvar. Man valde att låta alla stå i ring och dela nattvarden med varandra. Själv tog jag inte emot men delade vidare och min ryggmärg tog över: det var som om ingen tid gått sedan jag var präst. Frasering, känslan. Det trots att det är snart tio år sedan jag hade min sista mässa.

Det var en märklig resa tillbaka och samtidigt framåt.

#sdgate en konsekvens av en värderingsglidning?

Det visar sig att mina farhågor onekligen besannas. Det är med stor sannolikhet inte Petzäll som ligger bakom journalisternas lösenord – och hela den historia som började att rullas upp där det sades att hela SD-ledningen kunnat läsa alla mail från olika journalister, verkar inte stämma. Istället visar det sig att tjänsten Bloggtoppen tappat iväg närmare 90000 olika kontons uppgifter: både mailadress och lösenordshash. Någon har försökt att skapa en rejäl skandal och om det fått gått längre hade det kunnat vara riktigt illa för SD.

Oavsett vad man tycker om SDs politik så känns det här riktigt illa. Det gör knappast sitt jobb och nu kan SD istället plocka poäng med lite offerkofta. Det har fått en fullständigt motsatt effekt vilket visar dels att försöka med såna här saker kommer att bita den som gör det i arslet. Flashback och Twitter går fort, människor har koll.
Det som skrämmer mig lite är att själva idén inte är något som vilken script kiddie (hacket är däremot inte så svårt) som helst kan komma på. Det krävs en del koll på omvärlden och på vilka journalisterna är – och att de finns på Twitter. Det är personer med god insikt i både media och i politiken som ligger bakom det här. Vi har alltså personer som är beredda att dels begå brott men också att sätta meddelarfriheten i fara.

Hur långt ska man gå för att vinna en politisk strid? Är det här verkligen ok när det gäller att försöka få undan en fiende? SD är demokratiskt valda och de bör bekämpas med argument, med de medel som vi har. Men i en tid av Wikileaks och försvarande av olika hackerattacker där man nästan anar en sorts glorifiering av att bryta mot lagar, bryta sig in i digitala kassaskåp – och när vi nu ser hur ockupationer anses vara ok blir det lätt att vi får en sån här konsekvens. För min del är det helt klart så att det ibland kommer krävas att man går utanför reglerna för att avslöja sanningar som behöver sägas – men det måste hela tiden handla om att skydda de demokratiska värden och skydda människor i grunden. Det här är varken eller utan snarare inte bara en hackerattack på en halvkass tjänst utan också mot ett parti som, oavsett egna antidemokratiska åsikter, har rätten genom ett demokratiskt val att vara med i svensk politik och i riksdagen.

Däremot tycker jag inte att mediedrevet varit speciellt konstigt. Ingen har skrivit annat än att det kanske är Petzäll eller någon som utger sig vara honom som twittrat ut anklagelser mot SD. Att SD tar på sig offerkoftan och tar chansen att ge media en känga är en sak. Men det här är en normal medieprocess. Jag ser inget märkligt i det.

Att Bloggportalen nu måste bygga om det mesta är helt klart. Och jag hoppas att andra tjänster väljer att fundera över sin säkerhet när det gäller lösenord. Alla läsare bör också fundera över sina lösenord: har du bytt dem på ett tag? Är de tillräckligt invecklade? Minst 8-11 tecken och blanda siffror, bokstäver helst stora och små) respektive tecken. För tyvärr: folk har nog alltför enkla lösenord och ju fler tjänster vi använder desto jobbigare tycker man det är att byta lösenord.

Uppdatering: Ett stort antal sajter är hackade och en del av dem har liknande upplägg som Bloggtoppen.

Petzäll, hasharna och vad vi vill tro

Dagens nyhet om att SD-topparna skulle under flera år haft tillgång till inte bara exempelvis Falkvinges mail utan också flera journalisters mail briserar i full skala just nu. Det började med att William Petzäll på ett Twitterkonto har börjat att skjuta ut sk hashkoder för olika journalisters mailkonton – koder som bevisar att man kan ta sig in i deras mailkorg och läsa det som finns där. Det är både dataintrång och även bör det betecknas som brott mot meddelarskyddet – och då personerna som påstås haft tillgång till kontona är riksdagsmän så är det oerhört allvarliga anklagelser.
Problemet är att ingen vet om det är Petzäll som står bakom kontot – han är enligt uppgift tvångsintagen enligt LVM och har inte tillgång till dator eller telefon enligt uppgifter.

Det innebär att vi egentligen inte vet vem som kommer med uppgifterna. Det är skrämmande på många sätt och ett angrepp på demokratin. För det kan vara någon i Petzälls närhet som har tillgång till honom och de gör det tillsammans, det kan vara han själv – men det kan också vara en double jeopardy och faktiskt vara någon bland SDs motståndare som väljer att skapa högsta grad av turbulens.

Oavsett vilket så innebär det att SD knappast kommer att undvika ännu mer skada än som redan gjorts genom de många turerna runt Petzäll själv. Och om det är motståndarlägret som valt att satsa på en riktigt smutsig under-radarnkampanj så är det allvarligt då de har haft tillgång till samma konton.

En ytterligare intressant aspekt blir också då: vad vill vi tro om det? Hur mycket kommer ”ingen rök utan eld”-argumentet användas? Om det är motståndare som väljer att göra det så är frågan om vilket pris kampen mot anti-demokratiska rörelser och rasister får bli. Att man själv hamnar i samma fåra?

Källor: Expo, Expressen, Aftonbladet, DN.se, Ajour, Sydsvenskan.

Existensialistisk höstpromenad

Höstpromenad. Söndagspromenad. Älven är så där disigt vacker. Det gröna, gula och fläckar av rött skapar en helt annan känsla än sommarens grönskande raviner. Många människor ute. Promenerar. Tipstävlar med Korpen. Alla hälsar på alla när man möts. Funderar över varför man gör det? Artighet? Men det känns ändå som om det måste vara något annat. Ett beteende som fyller något behov. Sammanflätning av att man gör samma sak. För vi hälsar inte om vi går på en gata – men när vi promenerar en höstdag så gör vi det.

En utgångspunkt – en promenad är promenerande för promenadens skull medan vardagliga gåendet på gator och torg handlar om förflyttning. Om någon springer så handlar det om en avgränsad handling som är introvert medan promenerandet är extrovert: att ta in sin omgivning. Naturen skapar en högre grad av socialitet än den urbana kontexten. Mötet på en smal stig upplevs som närmare och nära innebär att man måste se varandra – därigenom hälsa för att verifiera medvetenhet om närhet. Den släntrande promenaden tvingar till att bli till i den andres blick, som Sartre skriver i Varat och intet.

Att bygga sig en grön lunga mitt i det urbana är något som tar människor ut ur deras vanliga liv. En viktig del av hur man kan skapa platser också för människan att bli sedd av andra. Växandet innebär något annat för en urban människa än det gjorde för personer i en agrar kontext. Andning. Mjuknad. En omprogrammering av sinnet genom färger som inte är skapade.

När vi möts möter vi varandra i en kontext som inte är den vanliga. Vi är inte på väg någonstans. Vårt val av att promenera bygger på en icke-effektivitet, ett handlingsmönster vars nytta bara kan upplevas subjektivt. Vi andas syre, njuter av grönska och utsikt. Inga göranden, inga viktigheter. Bara ett varande som blir medvetet genom att andra skapar ens existens genom att se en.