Månadsarkiv: augusti 2011

Tystnaden efter kommentarsfälten (uppdaterad)

Postningen är uppdaterad senast 2011-09-02. Senaste uppdateringar är markerade med ett *.

I kampen om orden är det alltid den som är tyst som förlorar. Det är en slutsats som man måste dra i de ständiga diskussionerna om näthat, kommentarsfält och anonymitetens försvinnande.

The Silent Man
cc by Borghetti

I tidningarnas kommentarsfält på nätet har journalister och tidningarnas redaktörer varit tysta. Sällan har de ens brytt sig att delta – om de ens läst vet man inte. Oavsett vackra ord idag så är det knappast så att tidningarna tagit sitt ansvar.

Tidigt lät man kommentarerna bli ett ödeland där den som var smart nog att ta över territoriet fick makten. Tidningarna valde att lägga ut modereringen på entreprenad, journalisterna gick ofta vidare till nästa knäck och mängden kommentarer har ofta diskuterats som ett logistiskt problem. SvD (och Aftonbladet) försökte under en tid att göra uppföljande artiklar om både kommentarer och det som skrevs i bloggosfären men det gick snabbt över. Tidningarna lät ett parallellt universa finnas på sina egna sidor som inte berörde dem speciellt mycket.

Det blev de som förut skrev insändare som refuserades i tidningarnas Tyck till; snedseglarna, foliehattarna, indiskreta rasister och psykiskt instabila rättshaverister. Det skapades ofta egna communities, samma personer kommenterade vitt skilda saker, den som försökte komma in klev ofta på outtalade regler som skapades i den gruppering som snabbt blir till när en subkultur skapas. Det är inte konstigt: ett laglöst land får alltid egna lagar skapade av de som befolkar det. Problemet är att det ofta blev åsikter som handlade om hot, personliga påhopp och rasism som blev majoriteten: de som tyckte annorlunda gav upp eller blev utfrusna, påhoppade, hotade och slutligen blir det en rätt homogen grupp som i varje kommentarsfält skapar sin egen sanning. De har tagit makten över orden och därmed tanken. För oss andra kunde kommentarsfälten många gånger mer kännas som att titta ner i en illaluktande kloak. Nätkärleken är störst – men inte i kommentarsfälten.

I början när jag och @britstakston föreläste tog vi upp tidningskommentarer som en del av vad ett företag behöver hålla koll på, och som något som kan vara en möjlighet att arbeta med. Det gör ingen av oss längre. Jag har på senare år sagt att kommentarsfälten i mångt och mycket gått sönder, en åsikt som delas av andra. Utvecklingen har fått gå för långt: det är åsikternas avskrädeshögar som blivit egna små samhällen av likasinnade. Oavsett om det handlar om Aftonbladet, CS, Dagens Media eller Newsmill så är det inbilska bråkmakare och megafonhojtande som gäller. Tanken på att bryta åsikter med varandra och faktiskt lyssna ligger ofta långt borta. Personer har blivit hårt ansatta på många håll.

*När diskussionen var på tapeten i somras sa jag följande i DT:

[...]enligt honom minskar antalet kommentarer vid förhandsgranskning.

– De tenderar att minska, även de bra kommentarerna. Har du förhandsgranskning måste den ske på någon minut, säger han.

Han menar att kommentarsfälten har demokratiserat media, men att medieföretagen måste fundera på hur de ska hantera kommentarerna.

– De borde se det som en del av publiceringen att lyfta fram och besvara bra kommentarer. Kanske följa upp tips och göra artiklar på tips de får i kommentarsfälten. Då tror jag också debatten blir bättre.

Nu har tidningarna vaknat. Inom 24 timmar berättar först Expressen att man startar med förhandsmoderering av kommentarer, DN väljer att för en tid stänga ner kommentarsfunktionen i väntan på en inloggningsfunktionalitet och Aftonbladet kommer att göra som VG och flera andra tidningar tidigare och kräva att man använder Facebook. Aftonbladets Jan Helin säger också att man kommer att bättre ta hand om kommentarerna, lyssna på dem och använda dem precis som Thomas Mattson. Helin slår sig också för bröstet och menar att ”man får stå för vad man tycker”. Det är så dags nu. Varför har man inte gjort det från början? Det är en av de parametrar som är viktigast för att faktiskt få ett kommentarsfält fungerande: att det som äger det tar ägandeansvar och deltar. Den närvaron hade förändrat mycket. Tyvärr är det försent idag. Det som nu görs är att sätta smink på en död gris.

Jag tillhör dem som anser att Internet handlar om frihet men att det också måste hanteras som vilket annat verktyg som helst: Internet är en kniv. Hat handlar inte om Internet utan bygger på andra incitament. Jag anser att registreringar är av ondo, och efter att en tid valt att kräva registrering på mina bloggar (mitten av 2000-talet) insåg jag hur fel det var. Anonymitet måste finnas, det är livsviktigt – och den måste vara enkel att få. Att behöva begära anonymitet där identifikation är default-inställning är fel väg att gå. Det blir ett sluttande plan.

*Och jag förstår inte varför det digitala ska vara annorlunda än det analoga: om man skriver en insändare till en tidning så sker förhandsmoderering men man behöver inte skriva under offentligt med sitt riktiga namn: bara delge det till redaktionen. Aftonbladet och några till väljer att gå ett långt steg längre än det.

Kampen om orden har vunnits av de som vill ha tystnad. De som skrikit högst kanske tystnar men de har aldrig varit speciellt intresserade av att låta andra höras. De kommer ha sina egna rum att fortsätta att hojta ut sitt hat. De människor som inte har någon plattform, de som kunde hörts även med viskningar försvinner nu in i tystnaden. Ansvaret är faktiskt i grunden de som öppnade en kanal och sedan lät den vara.

Uppdatering: I ett kommentarsfält påpekar @malinstroman att man på Stardoll inte behöver mer än en person som hanterar mängder av unga tjejers diskussioner på Stardoll.

visa vägen, sätta tonen, vara förebild och bygga en kultur om man anstränger sig och har de rätta ingångsvärdena.

Det är många som diskuterar om anonymiteten bör få vara tillåtet och jag har fått en del kritik mot min hållning. Jag har tyvärr svårt att skaka av mig ett antal scenarion där de valen som tidningarna gör kommer att innebär att personer som behöver vara anonyma inte kan vara det:

  • kvinnor som vill berätta om sina erfarenheter under artiklar om våldsamma män,
  • hbtq-personer som inte vågar komma ut men som gärna skulle vilja skriva kommentarer under artiklar om detta,
  • privatanställda som vill ge kritik av sitt företag men som vet att de får sparken om de uttalar den offentligt.
  • offentliga personer som vill kunna diskutera saker utan att behöva förklara sig i media

Den kamp om orden som tidningarna nu för tystar dessa personer. Oavsett meddelarskydd och källskydd så blir deras yttrandefrihet beskuren. Man kan inte blanda ihop ansvaret för moderering med att värna om rätten att få vara anonym. De blir offer för att tidningarna valt att underlåta en vettig integration av kommentarerna i det dagliga livet och de blir offer för att man nu vill ta krafttag mot nyrasister som härjar i kommentarsfälten. 

*Martin Aagard skriver tänkvärt om anonymiteten:

Och varje gång jag upptäcker ett par sura rader under min text, hur arga, odugliga och illa skrivna de än må vara, tar jag det alltid som en komplimang.

Jag blev i onsdags intervjuad om det hela i Radio Örebro (11 min in i klippet):
Lyssna: 09.30 – 10.00 onsdag 31 aug 2011

Det blåste lite i NYC

Orkanen Irene blev inte den totala disaster som media sålt in. Det blåste rejält och blev lite översvämningar, några dog av fallande träd men tanken att vi skulle få se något liknande Day After Tomorrow

Däremot blev det en del fascinerande bilder av den. Ett undantagstillstånd blir ofta ett sorts hack i tiden vilket gör att saker förändras och vi väljer att föreviga dem. På #instacane har några samlat ihop en del fascinerande Instagram-foton. Och jag tittade på bilderna som fanns från NYC på Gowalla och det var en fascination över att staden som aldrig sover var i princip tom. Och Reddit har mängder av bilder från hur den naturliga stormen slår mot den civilisation som ibland glömt bort att sånt här händer. Flickrs blog har samlat ihop ett antal riktigt bra bilder. Affärsidkare ser till att skydda sina fönster – och man gör det på olika sätt. Roligast är den sista bilden från Monocle Shop där stilgurun Tyler Brulee specificerat hur man ska göra:

”No Xs! Just tape the edges!”

Hurricane Irene approaching North Carolina... via WILX News. ... on Twitpic

Den här bilden är sannerligen mäktig (men den är inte tagen i North Carolina utan i Florida veckan innan) och kan få vem som helst att inse att oavsett hur teknologiskt avancerade vi blir så är det onekligen så att naturen alltid är större.

Så till frågan som alla ställer sig (och som vissa på Twitter tyckte var fullkomligt logiskt): varför är alla oväder namngivna med kvinnonamn? Det har inte alltid varit så: först användes helgonnamn och sedan en sorts rullande lista men den australiensiske metrologen Clement Wragge ska ha börjat att använda kvinnonamn på slutet av 1800-talet förutom diverse andra invecklade val av namn på oväder. Numera har man dock en lista som ställs samman där både mansnamn och kvinnonamn är med. Och i Sverige har vi inget system för det vilket gör att stormen Gudrun blev kallad det på grund av Norges val av namn på stormar.

Disruptism och Banksy

Exit through the giftshop är en film som … Det är en film som på många sätt verkar rida på streetart-konstnären Banksys kändisskap när man läser tablån men tar en märklig vändning genom att handla om hur Mr Brainwash blev till – i form av en galen fransman i USA som i filmen filmar street art och slutligen möter Banksy. Thierry Guetta har lurat alla att han gör en dokumentär om street art bara för att få hänga med alla de som pysslar med det – och när han slutligen möter Banksy säger denne åt honom att göra klart filmen. Filmen som aldrig ens börjat att arbetas med. Så Banksy säger åt Thierry att åka och göra lite konst själv: vilket han gör – en gigantisk utställning som på några månader gör honom till en stjärna. De riktiga street art-konstnärerna hänger med huvudena i slutet av filmen och kallar honom en scam. Eller gör de det? För genom allt finns en starkare och starkare känsla av att det är något som hela tiden drar åt fel håll. Det är något i hela historien som andas en double jeopardy. Mr Brainwash är för smart och för mycket popkonstsmart för att bara vara någon som kommer från ingenstans; den målar upp den amerikanska drömmen men lite upp och ner. Den gör en nidbild på samma gång som den ställer frågan: vem fan har rätt att kalla sig konstnär? Eller så är allt på riktigt. Eller så är det ännu en del i att skapa tätare dimma runt varumärket Banksy. Eller så är det inte detThe plot thickens. Och alla recensenter jobbar hårt för att hitta på de bästa rubrikerna.

Det är det här som är den stora behållningen av filmen. Att det hela inte förklarar någonting utan bara ställer fler frågor. Och utmanar att fundera: men är den största konsten faktiskt att få någon att uppmärksamma det man gör. När blir konsten konst? Ni vet – om ingen hör att ett träd faller i skogen: har trädet då fallit? Visst: om vi ser trädet ligga där så är det med största sannolikhet så att det fallit – men det är inte säkert. För ingen har ju sett det. Konst blir konst i betraktarens öga och i det är konsten kanske mer sann än en helt verifierad dokumentär bild. Samtidigt: allt vi ser – är det då konst? Barnets streckgubbar en masse eller kräver konsten något mer? Är konst det som sker när något händer i betraktarens hjärna? När det som man ser ger en ny vinkel på tankarna: bilden av helheten – av verkligheten tar ett lateralt skutt. Då kräver konst mycket mer av både konstnär och betraktare: det innebär att 99% av det som kallas konst antagligen inte är det. Eller så är det just det: eftersom konstverk kanske sätter igång ett lateralt hopp hos någon – då är det konst för denna person.

Det som filmen utmanar är hela idén om konstnären – det är en dekonstruktion av såväl konstnären som av betraktarens vilja att definiera en konstnär (och därmed kunna bestämma vad som är konst). Fenomenet Mr Brainwash blir ett konstverk i sig: verken är sekundära. Filmen berättar en historia om både en verklighet, en process och vad som är den riktiga konsten. Det är inte postmodernism: det är disruptism. Jag gillar det.

A-R-M-A-G-E-D-D-O-N

Jordens undergång är nära. Det perfekta vapnet är skapat. Som fullkomligt förintar all form av produktivitet, motstånd och eget tänkande. Vi ser slutet på den värld vi känner. Mängder av intellektuella, produktiva och nyttiga personer är fast i det knark som släppts lös på det mobila internet. Den letar sig in överallt och tar över, den blir det enda som betyder något. Folk kommer sälja sina barn på Ebay, glömma bort att äta. Människor kommer att förolyckas då de kör av vägen eftersom det välkända plinget hörts från deras telefon. Vi kommer se hur naturen tar över städerna, hur vinddrivna existenser vandrar omkring zombielikt inneslutna i det enda som de bryr sig om.

Wordfeud.

Wordfeud är Alfapet i din mobil. Som du spelar mot dina vänner. Det är så oerhört beroendeframkallande att Socialstyrelsen bör utfärda varningar. Vi kommer se tidningsskriverier som är värre än de som skrevs om Facebooks förstörande av både ungdom och produktivitet. Entreprenörer kommer se sin chans att starta behandlingshem och många kommer att behöva avgiftas och gå år ut och år in i AW – anonyma wordfeudianer.

Det är helt sjukt. Och det jag lärt mig: de flesta reklamare suger hårt på spelet. Framförallt copywriters (förutom @jockethereal då). Journalister är för jävliga på det. Liksom it-människor. Och den svenska ordlistan är minst sagt surrealistiskt inkonsekvent. Men vad spelar det för roll? Man jagar de bästa kombinationerna och alla små extrarutor.

Den som gillade Alfapet och tyckte Betapet var grejen bör undvika att smittas av det här. Trots att det finns en värdelös chatfunktion som den enda egentliga sociala delen och att det inte finns några som helst delningsfunktioner, kopplingar mellan ens sociala graf på Facebook och spelet så har det blivit oerhört galet och det går som en löpeld. Twitter är öde, Facebook säljer Marks lockar till hairextensions och Google skapar Scrabble+. Typ.

Kina gillar Camerons förslag om stängt Twitter

London fortsätter att brinna. David Cameron försöker rädda sin politiska karriär. Hans uttalande om att stänga ner sociala medier har diskuterats i hela världen.

Oavsett vad David Camerons mening var eller om han bara var pressad av allt som händer så är det knappast speciellt kreddigt att kinesiska media, stödda av kommunistiska regimen, lyfter hans idé om att stänga av twittrare och Twitter.

Cameron’s suggestion to block social networking websites smashes basic concepts of freedom of speech in the West, which always takes the moral high ground in criticizing the reluctant development of Internet freedom in developing countries.

Hans uttalande får konsekvenser som han knappast ville: vilket var en av de saker jag tog upp i min postning från i förrgår. Och som Ulf Bjereld påpekar så är även Camerons motståndare med på noterna. Det är en kall vind som blåser där totalitära åsikter och censur faktiskt visar sig även där vi inte trodde det skulle finnas. Det är lätt att säga att ”jamen det är lite foliehattvarning på att kalla det diktaturfasoner” men jag har lite svårt att inte allvarligt oroas. Medan Stoltenberg pratar om att terror och våld ska mötas med mer öppenhet och mer demokrati ser vi här något som mer liknar repressivitet. Tyvärr verkar det redan blivit något som västerländska myndigheter tänker satsa på. Exempelvis valde man att göra San Fransiscos tunnelbana utan mobiltäckning för att undvika människors protester i samband med en polisskjutning.

Skönt att Carl Bildt väljer att med sin vanliga torra twitterstil basha Cameron:

 Tyvärr verkar Facebook gå Cameron till mötes enligt vissa källor, vilket är i linje med att de också valt att göra det omöjligt att exempelvis länka till TPB, de fick för sig att Nirvanas ”Nevermind”-konvolut handlade om barnporr och stoppade det för några dagar.

Självklart måste kriminalitet hanteras och de som utför dåd ska straffas. Att utnyttja att personer väljer att använda öppna nätverk innebär stora möjligheter att spana och på det sättet skipa rättvisa. Men att välja att sikta in sig på att stänga ner tjänster är knappast rätt väg att gå. Det är kollektiv bestraffning i ett mått som är närmare en total diktatur än västerländsk demokrati.

Att välja att tvinga tjänster att stänga av misstänkta personers konton innebär gigantiska problem när det gäller bevisföring och kan lätt innebära att personer felaktigt blir utpekade och av med sitt konto.

David Cameron stoppar tyvärr inte ens med Internet utan väljer att satsa på ganska rejäla versioner av kollektiv bestraffning: upprorsmakare ska tillsammans med sina familjer kastas ut om de bor i statligt subventionerade bostäder. På vilket sätt kommer det hjälpa att brännmärka även de som råkar ha bråkmakare till make, bror eller son?

Uppdatering: Gunnar Hökmark skriver också om att mörkret inte får vinna.