Många av de som arbetar och kämpar för sin frihet har uttalat sig negativt mot det som David Cameron nu försöker få till: ett stopp för Twitter, Facebook och andra meddelandetjänster (Blackberry får rejält med spö). Andra väljer att skylla på själva mediet. Han verkar glömma bort att det sker goda saker med hjälp av sociala medier. Hans uttalande är oerhört skrämmande för att komma från en demokratiskt vald premiärminister:

 ”We are working with the police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality,”

Ja, självklart används sociala nätverk i samband med upploppen – Peter Bright på Ars Technica har gjort en genomgång av det – och visar bland att påpekar att sociala nätverken är självklara för att använda för snabba nyheter och att snabbt få ihop många människor. Att polisen då väljer att skylla på nätverket är inte oväntat, särskilt inte då det var nytt rekord för Twitter i måndag, men tyvärr inte speciellt vettigt:

social networking sites have become standard tools in the arsenal of those organizing all kinds of mass action. They offer instant communications and easy ways for groups of like-minded individuals to come together. Systems such as Twitter’s hashtags make it easy for ad hoc networks to form around a common interest, act together, and then disband.

Men att nätverket lika mycket används för att snabbt kunna få nyheterna, undvika farliga platser spelar ingen roll. Att nätet hjälper den som blir drabbad har redan visat sig i det här fallet. Och att det sedan i princip är en omöjlighet att stoppa utan att hela England lamslås må vara hänt – det är intentionen att bortse från att det finns massor av anledningar varför saker har hänt, det finns eftergifter som måste göras och att upploppen idag mest handlar om idioter som förstör vilket knappast förbättras av att andra ser sin chans att förstöra det fria internet.

Det man kan fundera är i överförd betydelser: ska Cameron också förbjuda personer som eldar på upploppen att använda telefon? Att skriva plakat? Att prata alls?

Camerons slutsats om fritt flöde av information är nästan lika skrämmande i ljuset av vad han funderar på:

”Free flow of information can be used for good, but it can also be used for ill.”

Uppenbarligen anser han att fritt utbyte av information bara är gott om det aldrig används till ont. Om det senare görs ska det fria flödet stoppas. Kan inte annat än att säga att det låter inte speciellt demokratiskt. För fortfarande är Twitter, Facebook och alla andra delar ett verktyg. Oavsett om det handlar om att stänga av hela nätverken, eller bara försöka att stänga av personer som anses ”missbruka” dem så skapas nya tjänster som kommer att skapa gömda enklaver vilket endast försämrar såväl transparensen, möjligheten att möta personer med åsikter som behöver lyftas upp och motargumenteras – och det onda blir bara mer och mer starkt i mörkret. Redan idag ser vi hur friheten blir mer och mer divergerad men också kontrollerad: FRA-lagen är bara början på ett större arbete bland de som styr för att kontrollera och i slutänden kunna stänga av personer som man anser inte ska vara där.

Det sista citatet har också bäring på den diskussion om anonymitet på nätet som dök upp i början av veckan där den tyske kristdemokratiske inrikesministern menade att anonymitet på nätet inte är önskvärd - alla ska vara möjliga att identifiera. En idé som den inte är ny: redan 2008 kom estniska socialdemokraten Marianne Mikko med ett förslag på att bloggare måste registreras som jag bland annat skrev om här. Bland annat har det handlat om hur högerextremisterna kunnat skapa en plattform för sina åsikter både i bloggar men också i tidningskommentarsfälten, något som gör att chefredaktören på Norran, Anette Novak, vågar att sticka ut hakan och föreslå att anonymitet skapar internettrollen. Det här är en fråga som diskuterats länge: bland annat gick Markus Birro redan 2007 ut hårt om att anonymitet ska förbjudas något som diskuterades i den här bloggen (se bland annat kommentarerna). Jag skrev ett antal kommentarer under Anettes debattartikel:

Ska man vara kinkig så är det väl rätt få brott som kan jämföras mellan analoga och digitala världen som beivras även i det analoga? Hur många förtalsåtal går vidare om det sker på torget? Hur många hot blir i det analoga faktiskt beivrade.

Tror det är viktigt att sätta saker i sitt sammanhang – det är lika förbjudet på nätet som på torget att förtala, hota och på andra sätt bryta mot våra mellanmänskliga lagar. Och jag kan vara minst lika anonym på torget som jag kan vara på nätet: allt handlar om kontext.

Så i slutänden hamnar vi i hur vi väljer att övervaka saker och ting respektive hur vi ska identifiera/identifieras. Om vi ponerar att vi för att kunna skriva på nätet måste ha en verifierad identitet (exempelvis att Facebook kräver passnummer vilket de skulle bli överlyckliga över :)) så bygger vi då en databas som självklart kan användas för att delvis förhindra brott – incitamenten och kostnaden blir högre, lksom att beivra de som begås. Samtidigt har vi då en databas där vi kan ta reda på allt om varje individ: hur de surfar, vad de tycker och vilka tider de gör detta på. Det är information som egentligen är överflödsinformation men som finns där och antingen kan säljas (tänk FRA-shopen) eller tappas bort (ingen databas är säker för läckage). Integritetsproblemen hopar sig rejält.

Och även om vi då väljer att prata om att datan bara får användas för vissa saker: lagföring så ser vi ex.vis med PKU-registret att det är ett sluttande plan – när vi har informationen tillgänglig är det lätt att säga att vi breddar användningsområdet.

Men åter till analogin mellan digitalt och analogt. Eftersom jag faktiskt kan vara rätt okänd på sina ställen respektive att vi valt att ha total översyn över det digitala så bör ju samma sak ske i det analoga. Därmed öppnar vi upp för CCT-övervakning i samma och större mått än Storbritannien har och identifieringsteknik som vi påtvingas även när vi rör oss på de analoga gatorna. Om inte så har vi fått en obalans åt andra hållet: det är lättare att övervaka och identifiera på nätet än det är på gatan och därmed blir det enklare att beivra brott i den digitala världen kontra den analoga.

Problemet är helt enkelt att vi i slutänden hamnar i ett val där vi får lov att välja bort oerhört stora delar av vår personliga integritet för att klara av att faktiskt avanonymisera.

Det finns en stark dubbelhet i redaktörers och politikers argumentation runt anonymitet, precis som Cameron så hamnar man i en situation där man i slutänden måste sälja ut demokratiska rättigheter för att bekämpa det dåliga. Så länge det inte sätter krokben för de som har makten; både reell som över informationen så är sociala medier och kommentarer bra men när det börjar bli problematiskt, när människor väljer att använda sin frihet till att säga vad man tycker söker man regleringar. Själv skrev jag om att hatet inte skapas av internet, och jag tror inte att vi kommer åt hatet genom att undvika att det får uttalas – lika lite som att upplopp slutar finnas om man stänger av personers tillgång till sociala medier.

Problemet med både Camerons uttalande, de bevisliga händelser där man strypt tillgången till verktygen liksom diskussionen om anonymiteten på nätet måste ske utifrån en bred konsekvensanalys. Självklart är det enkelt att ropa på både reglering, på förbud och på övervakning när man plötsligt ser högerextremister blogga och sända ut sina manifest, när man ser att upploppen delvis styrs genom meddelanden i Blackberrys eller när man hotas av ansiktslösa (och ryggradslösa) fåntrattar i kommentarsfält. Problemet är att man aldrig kan göra kirurgiska ingrepp med hjälp av övervakning, reglering och förbud för att använda olika tekniska hjälpmedel. Som Elza Dunkelz påpekade redan 2007: att ens diskutera att förbjuda anonymitet är en överklassdiskussion – eller något som personer gör som glömt bort att demokrati inte är en självklarhet.

Sociala medier har senaste åren visat att det kan ge en röst och ett ansikte på de som förut inte hade en möjlighet till det: allt från enskilda människor som blir synliga här i Sverige till Tunisien, Egypten eller Iran. I det senare var anonymiteten nödvändig vilket gjorde att många av oss andra valde att ändra boendeort på Twitter för att förvirra iranska myndigheter. Även medierna håller sitt källskydd högt: att man ska ha rätt att vara anonym när man tipsar en journalist. Anonymitet är ibland förutsättningen för den fria informationen och för demokrati. I slutänden kan vi börja att diskutera över valhemligheten i Sverige: om man inte får vara anonym när man diskuterar frågor på nätet – varför ska man vara anonym när man röstar?

Diskussionen om personlig integritet på nätet har pågått intensivt och tidningar är gärna med att förklarar hur olika tjänster bryter mot detta: men det verkar som att den integriteten inte är närvarande när det gäller det som är negativt.

Rätten till att säga sin mening – och att få göra det utan repressalier är en grundbult i yttrandefriheten och i FNs resolution om mänskliga rättigheter. Varje inskränkning i detta skapar ett sluttande plan som på lång sikt alltid ger ett minus för det öppna samhället.

Jag håller med Waldemar Ingdahl om att argumentet att ”rent mjöl i påsen” är fruktansvärt och det handlar om både läckage ur övervakning liksom överflödsinformation som kan användas mot en individ.

Samma illavarslande syn på människors rätt till att uttala sig tar sig de som kallar sig Anonymous (dock är det viss osäkerhet om det verkligen är den gruppen som står bakom hotet – eller om det är en hoax) som sedan ett par veckor gått ut med att de den 5e november tänker totalsänka Facebook. Att välja att säga ”vi tänker skita i att många av er tycker om och använder Facebook hela tiden” är inget annat än att sätta sig i samma sits som andra diktatorer. Oavsett om det är sant eller inte så innebär bara tanken på det (som en hel del applåderat) ett synsätt som innebär samma anda som Cameron och andra har: att folk inte förstår eller kan hantera friheten att välja själv, friheten att uttala sig och rätten att göra det utan att behöva ha en egen plattform eller identifiera sig.

Internet är än en gång utsatt för attacker från personer som anser sig ha makt att tysta det. Fri information, frihet att yttra sig på ett säkert sätt är grunden för ett gott samhälle. Det får vi aldrig glömma.

Uppdatering: Polisen väljer att på Twitter hänga ut de personer som blir dömda. Det här börjar likna häxprocesser på digital väg.

Uppdatering: Att Cameron och brittiska politiker börjar att ha möten med Twitter och Facebook för att få dem att ta bort meddelanden som anses vara fel är riktigt riktigt otäckt och under oroligheter stänga av dem. Fr a om plattformarna går med på det. Det finns inget annat ord än censur att använda i det här fallet. Ren och skär censur som alltid drabbar många fler än de som är bovarna i dramat. Cameron är snabbt på väg mot att skapa en polisstat i Storbritannien.

Uppdatering: EFF har noterat att David Cameron tidigar sagt:

this February, when he gave a speech in Kuwait in which he asserted that freedom of expression should be respected ”in Tahrir Square as much as Trafalgar Square.”

vilket indikerar på att det här med yttrandefrihet är villkorat för premiärminister Cameron. EFF noterar också att Twitter knappast kommer att göra någon till viljes som vill inskränka rätten att använda sin Twitter generellt även om de samarbetar runt påtagliga lagbrott:

At Twitter, we have identified our own responsibilities and limits. There are Tweets that we do remove, such as illegal Tweets and spam. However, we make efforts to keep these exceptions narrow so they may serve to prove a broader and more important rule—we strive not to remove Tweets on the basis of their content.

Brit Stakston har skrivit en övergripande postning runt frågan på JMW som är mycket läsvärd. Hon noterar att det finns en logik i den rädsla för teknikens möjligheter till det onda och att det är upp till oss alla att hitta lösningar:

Ja nätet är en del av vår verklighet idag som lika mycket kan användas till goda saker som till onda. Vilken struktur krävs det som hjälper människor i utsatta situationer som plundringståg eller uppvigling som samtidigt inte kränker demokratins grundbult om öppenhet. Den frågan är gigantisk. Och vi måste hjälpa till med lösningen.

Notering: En lite kortare och omskriven version är publicerade på Second Opinion.