Månadsarkiv: augusti 2011

Tystnaden efter kommentarsfälten (uppdaterad)

Postningen är uppdaterad senast 2011-09-02. Senaste uppdateringar är markerade med ett *.

I kampen om orden är det alltid den som är tyst som förlorar. Det är en slutsats som man måste dra i de ständiga diskussionerna om näthat, kommentarsfält och anonymitetens försvinnande.

The Silent Man
cc by Borghetti

I tidningarnas kommentarsfält på nätet har journalister och tidningarnas redaktörer varit tysta. Sällan har de ens brytt sig att delta – om de ens läst vet man inte. Oavsett vackra ord idag så är det knappast så att tidningarna tagit sitt ansvar.

Tidigt lät man kommentarerna bli ett ödeland där den som var smart nog att ta över territoriet fick makten. Tidningarna valde att lägga ut modereringen på entreprenad, journalisterna gick ofta vidare till nästa knäck och mängden kommentarer har ofta diskuterats som ett logistiskt problem. SvD (och Aftonbladet) försökte under en tid att göra uppföljande artiklar om både kommentarer och det som skrevs i bloggosfären men det gick snabbt över. Tidningarna lät ett parallellt universa finnas på sina egna sidor som inte berörde dem speciellt mycket.

Det blev de som förut skrev insändare som refuserades i tidningarnas Tyck till; snedseglarna, foliehattarna, indiskreta rasister och psykiskt instabila rättshaverister. Det skapades ofta egna communities, samma personer kommenterade vitt skilda saker, den som försökte komma in klev ofta på outtalade regler som skapades i den gruppering som snabbt blir till när en subkultur skapas. Det är inte konstigt: ett laglöst land får alltid egna lagar skapade av de som befolkar det. Problemet är att det ofta blev åsikter som handlade om hot, personliga påhopp och rasism som blev majoriteten: de som tyckte annorlunda gav upp eller blev utfrusna, påhoppade, hotade och slutligen blir det en rätt homogen grupp som i varje kommentarsfält skapar sin egen sanning. De har tagit makten över orden och därmed tanken. För oss andra kunde kommentarsfälten många gånger mer kännas som att titta ner i en illaluktande kloak. Nätkärleken är störst – men inte i kommentarsfälten.

I början när jag och @britstakston föreläste tog vi upp tidningskommentarer som en del av vad ett företag behöver hålla koll på, och som något som kan vara en möjlighet att arbeta med. Det gör ingen av oss längre. Jag har på senare år sagt att kommentarsfälten i mångt och mycket gått sönder, en åsikt som delas av andra. Utvecklingen har fått gå för långt: det är åsikternas avskrädeshögar som blivit egna små samhällen av likasinnade. Oavsett om det handlar om Aftonbladet, CS, Dagens Media eller Newsmill så är det inbilska bråkmakare och megafonhojtande som gäller. Tanken på att bryta åsikter med varandra och faktiskt lyssna ligger ofta långt borta. Personer har blivit hårt ansatta på många håll.

*När diskussionen var på tapeten i somras sa jag följande i DT:

[...]enligt honom minskar antalet kommentarer vid förhandsgranskning.

– De tenderar att minska, även de bra kommentarerna. Har du förhandsgranskning måste den ske på någon minut, säger han.

Han menar att kommentarsfälten har demokratiserat media, men att medieföretagen måste fundera på hur de ska hantera kommentarerna.

– De borde se det som en del av publiceringen att lyfta fram och besvara bra kommentarer. Kanske följa upp tips och göra artiklar på tips de får i kommentarsfälten. Då tror jag också debatten blir bättre.

Nu har tidningarna vaknat. Inom 24 timmar berättar först Expressen att man startar med förhandsmoderering av kommentarer, DN väljer att för en tid stänga ner kommentarsfunktionen i väntan på en inloggningsfunktionalitet och Aftonbladet kommer att göra som VG och flera andra tidningar tidigare och kräva att man använder Facebook. Aftonbladets Jan Helin säger också att man kommer att bättre ta hand om kommentarerna, lyssna på dem och använda dem precis som Thomas Mattson. Helin slår sig också för bröstet och menar att ”man får stå för vad man tycker”. Det är så dags nu. Varför har man inte gjort det från början? Det är en av de parametrar som är viktigast för att faktiskt få ett kommentarsfält fungerande: att det som äger det tar ägandeansvar och deltar. Den närvaron hade förändrat mycket. Tyvärr är det försent idag. Det som nu görs är att sätta smink på en död gris.

Jag tillhör dem som anser att Internet handlar om frihet men att det också måste hanteras som vilket annat verktyg som helst: Internet är en kniv. Hat handlar inte om Internet utan bygger på andra incitament. Jag anser att registreringar är av ondo, och efter att en tid valt att kräva registrering på mina bloggar (mitten av 2000-talet) insåg jag hur fel det var. Anonymitet måste finnas, det är livsviktigt – och den måste vara enkel att få. Att behöva begära anonymitet där identifikation är default-inställning är fel väg att gå. Det blir ett sluttande plan.

*Och jag förstår inte varför det digitala ska vara annorlunda än det analoga: om man skriver en insändare till en tidning så sker förhandsmoderering men man behöver inte skriva under offentligt med sitt riktiga namn: bara delge det till redaktionen. Aftonbladet och några till väljer att gå ett långt steg längre än det.

Kampen om orden har vunnits av de som vill ha tystnad. De som skrikit högst kanske tystnar men de har aldrig varit speciellt intresserade av att låta andra höras. De kommer ha sina egna rum att fortsätta att hojta ut sitt hat. De människor som inte har någon plattform, de som kunde hörts även med viskningar försvinner nu in i tystnaden. Ansvaret är faktiskt i grunden de som öppnade en kanal och sedan lät den vara.

Uppdatering: I ett kommentarsfält påpekar @malinstroman att man på Stardoll inte behöver mer än en person som hanterar mängder av unga tjejers diskussioner på Stardoll.

visa vägen, sätta tonen, vara förebild och bygga en kultur om man anstränger sig och har de rätta ingångsvärdena.

Det är många som diskuterar om anonymiteten bör få vara tillåtet och jag har fått en del kritik mot min hållning. Jag har tyvärr svårt att skaka av mig ett antal scenarion där de valen som tidningarna gör kommer att innebär att personer som behöver vara anonyma inte kan vara det:

  • kvinnor som vill berätta om sina erfarenheter under artiklar om våldsamma män,
  • hbtq-personer som inte vågar komma ut men som gärna skulle vilja skriva kommentarer under artiklar om detta,
  • privatanställda som vill ge kritik av sitt företag men som vet att de får sparken om de uttalar den offentligt.
  • offentliga personer som vill kunna diskutera saker utan att behöva förklara sig i media

Den kamp om orden som tidningarna nu för tystar dessa personer. Oavsett meddelarskydd och källskydd så blir deras yttrandefrihet beskuren. Man kan inte blanda ihop ansvaret för moderering med att värna om rätten att få vara anonym. De blir offer för att tidningarna valt att underlåta en vettig integration av kommentarerna i det dagliga livet och de blir offer för att man nu vill ta krafttag mot nyrasister som härjar i kommentarsfälten. 

*Martin Aagard skriver tänkvärt om anonymiteten:

Och varje gång jag upptäcker ett par sura rader under min text, hur arga, odugliga och illa skrivna de än må vara, tar jag det alltid som en komplimang.

Jag blev i onsdags intervjuad om det hela i Radio Örebro (11 min in i klippet):
Lyssna: 09.30 – 10.00 onsdag 31 aug 2011

Det blåste lite i NYC

Orkanen Irene blev inte den totala disaster som media sålt in. Det blåste rejält och blev lite översvämningar, några dog av fallande träd men tanken att vi skulle få se något liknande Day After Tomorrow

Däremot blev det en del fascinerande bilder av den. Ett undantagstillstånd blir ofta ett sorts hack i tiden vilket gör att saker förändras och vi väljer att föreviga dem. På #instacane har några samlat ihop en del fascinerande Instagram-foton. Och jag tittade på bilderna som fanns från NYC på Gowalla och det var en fascination över att staden som aldrig sover var i princip tom. Och Reddit har mängder av bilder från hur den naturliga stormen slår mot den civilisation som ibland glömt bort att sånt här händer. Flickrs blog har samlat ihop ett antal riktigt bra bilder. Affärsidkare ser till att skydda sina fönster – och man gör det på olika sätt. Roligast är den sista bilden från Monocle Shop där stilgurun Tyler Brulee specificerat hur man ska göra:

”No Xs! Just tape the edges!”

Hurricane Irene approaching North Carolina... via WILX News. ... on Twitpic

Den här bilden är sannerligen mäktig (men den är inte tagen i North Carolina utan i Florida veckan innan) och kan få vem som helst att inse att oavsett hur teknologiskt avancerade vi blir så är det onekligen så att naturen alltid är större.

Så till frågan som alla ställer sig (och som vissa på Twitter tyckte var fullkomligt logiskt): varför är alla oväder namngivna med kvinnonamn? Det har inte alltid varit så: först användes helgonnamn och sedan en sorts rullande lista men den australiensiske metrologen Clement Wragge ska ha börjat att använda kvinnonamn på slutet av 1800-talet förutom diverse andra invecklade val av namn på oväder. Numera har man dock en lista som ställs samman där både mansnamn och kvinnonamn är med. Och i Sverige har vi inget system för det vilket gör att stormen Gudrun blev kallad det på grund av Norges val av namn på stormar.