Bespottad och anklagad elit

Jag tänker lite på Mao och sextio- och sjuttiotalets anti-intellektuella massrevolutioner: en tid då en ”elit” definierade vad som var den dåliga eliten och såg till att tvinga in den i den stora massan. Det stora språnget precis som kulturrevolutionen handlade delvis om att skapa en ungefär lika kunnig enhetlig massa.

Diskussionen om en twitterelit är gammal. Det började på allvar för något år sedan: runt SSWC 2010. Den var svårförståelig: det handlade om att det var eliten som åkte till en ö och pratade med varandra. Alla fick inte vara med.

Att det hela handlade om att alla faktiskt hade samma möjlighet att åka med – att Tjärö inte tar emot fler personer och att det hela handlade om minst sagt en mycket jämställd process: den som var snabbast att beställa vann. Det var Twittereliten som åkte dit. Det var synd om dem som inte var inbjudna.

Diskussionen har fortsatt. Twittereliten stänger ute, svarar inte på tilltal och inte att förglömma – tjänar pengar på sin kunskap! Dock – när man tar diskussionen om det så väljer en del att blocka en, svarar inte på tilltal osv.

Jag tycker den är rätt tröttsam. Alla är välkomna att tycka vad de vill om en annan. Använda Twitter på det sätt de vill. Konsekvens är dock rätt ok.

Den dök upp igen i samband med att några av oss i Almedalen helt utan plan, helt utan någon annan baktanke än att det var roligt, att det var satir mot oss själva som early adopters, började prata om #flickjox. Det hela var ett litet meme som blev ett litet prank och som sedan tog hus i helvete eftersom plötsligt började människor känna sig mobbade: de hade trott det var en ny tjänst och när de inte blev inbjudna så upplevde de sig utanför och eftersom det var @nikkelin, @jocke och jag med flera som drog igång skämtet så ansågs det extra fult. Vi borde veta bättre, vi borde inte skämta på det sättet på Twitter. Vi var allt från manschauvunister, mobbare till idioter. Andra försökte att analysera det på ett bra sätt: vi hade ju ingen plan och trodde att folk skulle kunna ta det på rätt sätt. Eller reflekterade på ett sätt som gör att jag åtminstone har en chans att förstå.

Och ja, det blev till ett sorts socialt experiment. Inte riktat mot någon speciell grupp utan lika mycket att lära sig av det: både hur fort det kunde gå och hur lätt vi väljer att söka det där ”efter Facebook”. Kanske kan det skapa en insikt om att det är lätt att bli lurad. Vi som drog igång det har blivit det många gånger: och lärt oss den dyra vägen.

Det värsta med det var att det var personer som kallade oss mobbare som känner oss. Som vet att vi knappast är det. Ändå valde man att både avfölja oss trots att man varit vän länge och sluta prata med oss.

Utan att fråga, utan att be om en förklaring. Vi busade en gång och därmed ansågs vi vara det värsta tänkbara. Vårt förtroende var förbrukat.

Som elit får du inte skämta. Det är slutsatsen man ändå får dra av det här.

Elitism och elit är, precis som flera valt att påpeka, två skilda saker. Elitism är en aktiv handling, elit är något som uppnås. Enligt Wikipediaartikeln om Elit så finns det fem stycken olika eliter:

  • Aristokratisk elit
  • Plutokratisk elit
  • Meritokratisk elit
  • Demokratisk elit

Vet inte hur de kritiker som spottar fram ”twittereliten” som ett skällsord tänker när de definierar ordet. Men om man ska försöka att definiera en twitterelit lär det vara en meritokrati. Eller så ser man vad Webbtanten skriver.

Meritokrati handlar om kunskap. En elit handlar därmed om personer som skaffat sig bred och djup kunskap om ett ämne. Zlatan är elit. Håkan Hellström är elit. Brit Stakston är elit. Och visst: flera av oss som ”anklagas” för att vara en twitterelit är personer som kan mycket om både twitter och sociala medier, vi är såna som valt att lägga mycket tid på att både använda och tänka och lära om det – och kan därmed faktiskt vara nyttiga för andra när det gäller att själva bli bättre på det. En sån elit blir självklart negativ om man väljer att inte dela med sig av kunskapen. I det fallet så känns den anklagelsen minst sagt orättvis. Att den sk ”twittereliten” skulle mörka kunskapen är minst sagt märkligt.

Att bli ”bäst” (eller elit) handlar inte bara om att lägga ner X antal timmar, Gladwells 10000 timmar i Outliers är säkert en möjlig parameter men lika väl handlar det om att lägga ner mer tid än någon annan: att stay on top of things. Seth Godin påpekar att:

Yo Yo Ma isn’t perfect… he’s just better than everyone else. He pushed through the Dip that others chose not to.

Så självklart: elit handlar om de som väljer att göra lite mer, som kanske är mer passionerade och engagerade än andra. Som valt att jobba med det som man älskar. Emanuel Karlsten har skrivit en briljant text om det hela:

Det är därför jag idag kommer ut som Twitterelit. Så att vi kan släppa den ängsliga angiveridiskussion om vem som är elit, och istället prata om det vi egentligen menar: Hur ser vi till att få ett samhälle som inte exkluderar, utan istället bygger upp, demokratiserar och gör bra saker – tillsammans.

Inklusion eller exklusion är nästa fråga. En elitistisk grupp är exkluderande. Det innebär att inga andra får vara med. Jag kan tycka att tanken att vara elitistisk : twitter är i sig inklusivt. Ingen jag känner i den där ”twittereliten” är främmande för att träffa nya människor. Möta nya idéer. Mingla både online och offline. Själv ser jag inte var elitismen finns. Men jag blir anklagad för den.

Vårt lilla skämt var just ett skämt. Det slog kanske fel men det är knappast så att alla kände sig kränkta. Det har vi bett om ursäkt för. Men åter till Mao:

Är det en sån tanke vi ska ha? Att ingen ska få vara bättre på saker? Att alla måste kunna precis lika mycket. Eller lite? Är det inte då vi verkligen får problemet – att det är väldigt få som faktiskt har kontroll över det vi vet och kan?

Det som diskussionen om en twitterelit och nu om sociala mediestrateger som ett gäng charlataner (läs snabbt svar från @jocke på drapan) skapar är mer tystnad, mindre intresse av att dela med sig eftersom det helt enkelt uppenbarligen inte är ok. Vi gjorde ett skämt, vi är en bespottad twitterelit. Vi jobbar med det här med sociala medier – vi ska därmed hålla käften eftersom vi då är plattfötter.

Det är för sorgligt.

 

  • Pingback: Ja, jag älskar internet | jardenberg unedited()

  • Jag skäms fan över att vara människa när jag läser om att det på allvar finns personer som blir upprörda över något sånt här.

    Jag ignorerade #flickjox när det begav sig men har i efterhand läst ett trettiotal blogginlägg om fenomenet och förundras över hur så många kan bli så upprörda.

    Jag såg ingenstans något som över huvud taget kunde uppfattas som ”skrattar åt individer” snarare än ”skrattar åt sociala fenomen” men det verkar vara gott om folk med dålig självbild och klena intellekt som måste yttra sig negativt så fort dom inte förstår allt på en gång.

    Jävla idioter rent ut sagt.

  • I W

    Jag vet inte vad ”skämtet” handlade om och har aldrig provat twitter. Jag tillhör uppenbarligen inte eliten, mitt perpektiv närmar sig nog snarare ”folk med dålig självbild och klent intellekt” refererade av internuts. Därför dristar jag mig till att (ja lite negativt) påstå att det är naivt att tro att en elit inte bärs av elitism. Eller att twittereliten enbart gör sin ställning genom kunskap. 

    Ja det går naturligtvis att hävda att alla har samma möjligheter. Det är ju en klassisk argumentationsfigur som används i alla sammanhang när det uppstår klyftor mellan människor. Skillnaderna mellan människors förmåga att fullfölja sina livsplaner eller tillgodogöra sig olika nyttigheter sägs bero på de som misslyckats; de har inte ”ansträngt sig tillräckligt”. Nu hade det tydligen handlat om nått slags läger på en ö och anledningen till att enbart eliten fick vara med var att de övriga var för långsamma. Inte tillräckligt engagerade kanske. Märkligt då att de i efterhand ska göra så stor sak av det … 

     ”Alla får ju vara med om de vill”, du skriver att ingen i twittereliten vad du vet är främmande för att träffa nya människor, ”mingla både online och offline”. Här pekar du nästan själv ut en illustration av problemet. Just mingel är ju en social praktik som väldigt tydligt är knuten till bestämda grupper i samhället. Det är en fråga om sociala koder som man har olika tillgång till beroende på från vilken social miljö man härstammar. Det kan förstås också vara en individuell fråga om personlighet, alla är inte lika bekväma med den typen av konstruerade, ytliga och formbundna sociala sammanhang. Med Twitter är det, förmodar jag, lite samma sak. Du anger själv att det är en fråga om kunskap. Twitter är något man kan behärska mer eller mindre väl. 

    Om vi nu antar att de vanliga maktstrukturerna baserade på etnisk och social bakgrund, genusidentitet, status osv. inte spelar roll i twittervärlden (lite naivt förstås …), är då detta ett problem? Det beror väl kanske lite på vad twitter går ut på. Om twitter enbart handlade om sig själv, ungefär som om det vore en schackklubb, hade jag helt förstått poängen med blogginlägget. Men twitter är så vitt jag förstår ett social forum som mycket handlar om att utveckla sociala relationer och utbyta idéer och erfarenheter. Är det då så säkert att de som inte tillhör den kunskapsstarka eliten har mindre värdefulla erfarenheter än andra? Har den mingelskickliga eliten ett större behov av att utveckla sina sociala relationer och få gehör för sina idéer? Jag menar, även om man har ett klent intellekt och kanske saknar de ekonomiska, sociala eller intressemässiga förutsättningarna att vara så engagerad i twitter som vissa andra kanske man ändå har nånting att säga?

  • Pingback: Det är klart det finns en Twitter-elit | Svensson()

  • Pingback: Twitters maktelit skadar sig själva om de brister i dialog « Nattens bibliotek()

  • Jag tillhör ingen elit på Twitter, men har funnits med tillräckligt länge för att se den svenska Twitterkulturen växa fram och konstaterar att den dels är tämligen intern, dels håller en många gånger hårdare ton än den internationella. Det kanske är karaktäristiskt för enspråkliga kulturer på Twitter, jag vet inte, men jag kan bara konstatera att det för min del har lett till att jag drar mig för att ta del av det som händer i den svenska kulturen, Inte för att jag är elitistisk eller snobbig, utan bara för att den är så intern i många stycken, och tonen är så rå. Jag noterade #flickjox och drog lite på munnen (jag gillar straight face-humor, jag tror det är nödvändigt för att man ska uppskatta skämtet) men reaktionerna på det… Jag förstår det helt enkelt inte!

  • Pingback: Attityder, #flickjox & invites — Mikael Persson()

  • Mia Ankarwall

    Som vanligt får du ihop det snyggt! Och ja.. Mao vilar som ett äckligt klegg över alltihop. Men därmed inte sagt att de som ställde sig upp och funderade över vad som hände var de som i huvudsak bidrog med det. När jag klickar runt så tänker jag att olika twitteraktörer får klä skott för projicering som har med helt andra saker att göra. Läsvärde och referenser spelar större roll i det här, anar jag.

  • Pingback: Sociala mediers OK Corral | Deepedition()

  • Pingback: Att slippa vara en bespottad och anklagad elit | VD-BLOGG()

  • Jag tror inte alls att det handlar om social bakgrund. Jag trora tt det handlar om sociala koder. Männsikor som har svårt för att anpassa sig till sociala koder utanför webben har ofta ännu svårare att lyckas med att anpassa sig till de sociala koderna på internet.

    Tänk så här. Tänk att du kommer in på ett fik eller en arbetsplats, är maskerad så att du döljer ditt ansikte och inte ger några ledtrådar till vad du heter heller, bara att ditt förnamn kanske börjar på I och ditt efternamn kanske börjar på W och sedan lägger dig i diskussionen. 

    Du förklarar raskt att du inte har någon erfarenhet av det som diskuteras och att du inte har någon aning om vad det egentligen är som sägs, men du tar ändå ordet. 

    Om du lyckas få någon att lyssna på dig då och inte blir utsläpad av vakterna så skulle jag bli förvånad.

    På den sociala webben funkar det, men det är inte särskilt effektivt. De som inte uppträder under eget namn kan mycket väl ta en stor plats (det är Deeped själv ett bra exempel på) men det tar längre tid och det kräver att du blir uppbackad av många andra.

    Och Twitter är inte en schackklubb, men det är inte heller ett socialt forum. Det är bara, för tillfället, ett av de bästa sätten att kommunicera på. Imorgon kommer vi använda någonting annat (troligen inte Flickjox) och det enda som kommer att spela någon roll i hur det används är de gemensamma sociala koderna. För jag skiter i om du är thailändare, shona, svensk eller holländare. Det spelar ingen roll om du  heter Ingvar eller Inga eller om du anser dig vara en Ingvar eller Inga. Det är dina åsikter som spelar roll. I det här fallet tycker jag dock att de var rätt taskigt underbyggda. 

    Jag ser att detta var den fjärde kommentaren från dig här på bloggen. Det kanske innebär att Niclas nu har börjat få en relation med dig. Jag har ingen ännu, och chansen är rätt liten att jag kommer att få en inom överskådlig framtid. Men kanske kommer det så smångingom att bli så. Nu har vi tagit första stegen mot det, i den sociala kontext som kommentarsfälten på Deepedition.com utgör. Tyvärr kommenterar jag inte så ofta här som jag borde bara. Det får bli skärpning på den fronten.

  • Jag håller med Nikke i hans svar till dig. Det du inte verkar fatta är att det inte handlar om att alla de som idag är starka på twitter alltid är starka utanför. Själv bor jag i Borlänge, började använda sociala medier tidigt eftersom jag var sjukskriven, bytte jobb och valde att börja jobba med det digitala. Jag är autodidakt när det gäller allt inom kommunikation och digitala medier: jag har valt att skapa mig så mycket kunskap att andra faktiskt upplever att det finns ett värde att lyssna på mig. Du har helt enkelt fel: du blandar ihop offline med online väl mycket. Det är samma men ändå olika i många delar: verktygen ger nya möjligheter att delta. Men fortfarande är det upp till varje individ att ta det steget. Själv blir jag nyfiken på vad du menar man ska göra annars som ”elit”. Din sista mening är meningslös eftersom du faktiskt inte kommer med någon som helst konstruktivitet i det.
    Du vet inget om Twitter men ändå så kan du uttala dig om vad det är, hur man ska göra och vad det bygger på för grundpremisser – varför väljer du inte då att faktiskt använda det för att verifiera eller falsifiera dina utgångspunkter. 

  • De där så kallade ‘vännerna’ som avföljer och vägrar prata numera är man ju nyfiken på vilka det är. Så man kan akta sig för dem tänker jag.

  • Ptjaa… det är de där som vanligtvis är ganska pk också…

  • Charles Lumley

    Håller fullständigt med. Kan man inte läsa lite mellan raderna när Flickjox spås ersätta e-post, Nikke säger att ”vi ska tagga alla och de får inte komma in”, och jag läste något i stil med att Flickjox skulle lösa konflikten mellan horisontalarbete och privatliv…

    Att gå i taket över att man inte fattade skämtet och outades som en fart-blind invite-tiggare säger nog mer om en själv än om Flickjoxarna, aka. Twittereliten.

  • Varför akta sig? Det verkar, i mitt tycke, väldigt kontraproduktivt. Är det inte bättre att prata med dem och minska eventuella klyftor.

    Med ditt resonemang borde jag akta mig för dig, då du ju har avföljt mig på Twitter. 

  • Pingback: Generell uppläxning om elit och mobbing | Dexion()

  • Pingback: #flickjox | Petter Karlsson – Producent och speldesigner()

  • Pingback: Deepedition DigitalPR » Kung? Nåja – lite guruvarning kanske :)()

  • Pingback: Mitt år i mina bilder « arkland()

  • Pingback: Det runda bordets möjligheter | DeepeditionDeepedition()

  • Pingback: #guldsoffan gör Twitter folkligare - Deepedition DigitalPR()

  • Pingback: Generell uppläxning om elit och mobbing | Dexion()

  • Pingback: Generell uppläxning om elit och mobbing | Dexion Opinion()