Månadsarkiv: juli 2011

Det är luftens fel att jag blir sjuk

När nu en del försöker att analysera varför massakern på Utöya skedde genom att lägga skulden på massinvandringen kommer jag att tänka på att det är ungefär som att beskylla luften för att det är den som gör en sjuk eftersom den bär baciller och virus.

Samtidigt börjar det koka både här och var av hatiska uttalanden mot såväl gärningsman som mot andra.

Sorgearbetet styrs alltid av de fyra faserna: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Efter chock kommer reaktion. Så också när det kommer till en katastrof, en våldsam terrorattack eller vad det nu må vara som ruckar på vår verklighet. Reaktionen är oftast den farligaste fasen eftersom en sörjande person då ofta är utagerande utan att ha normala sansade spärrar. Naturlig men farlig.

Vi är alla i olika grader av sorg efter massakern och bomben i Norge. Försöker att greppa det och nu reageras det överallt. Bland annat då vissa försöker att redan nu bearbeta det eller ta politiska poäng (eller skydda sina baser efter klavertramp – något Sverigedemagogerna gör i 120 just nu).

Som jag tidigare skrivit: problemet är inte de ondas ondska utan de godas tystnad. Men just nu skulle jag vilja addera: de godas inkonsekventa reaktioner.

För jag ser överallt en massa hat pysa ut: mot gärningsmannen, mot gärningsmannens far, mot hans advokat, mot mediernas hantering av händelsen, mot internet som gör det möjligt för gärningsmannens manifest att komma ut, mot SD som varande samma andas barn.

Det får till följd att personer som uttalar sig om det hela inte bemöts med argument utan hot om tystande, diskussioner om personer med ”fel” åsikter borde låsas in, att de som röstat på SD är dumma i huvudet och diskussioner om man borde censurera tillgången på det manifest som gärningsmannen skapat. Eller förstöra det så mycket som möjligt och därmed förändra historieskrivningen.

För visst är det ett problem att vi för första gången har en terrorist som fullkomligt orkestrerar mediabilden av sig själv. Det 1500-sidiga manifestet är det som sätter hela historien, som skapar förklaringarna och som nu styr hela diskussionen. Och det är ett problem att vi har personer som sitter och försöker att få terrorhandlingen att bero på mångkultur och invandring: att det enda sätt att undvika såna här saker är att göra som gärningsmannen faktiskt vill (Skribenten har hängett sig åt historieförfalskning och raderat sitt inlägg: dock har personer sett till att spara det).

Men såna problem kan inte lösas med tystnad eller censur. De måste ges motargument, motexempel och diskuteras oavbrutet för att de åsikterna inte ska få fäste. Sakligt, faktarikt och med respekt för personen och rätten att människor får ha en åsikt och uttrycka den.

Samtidigt har vi fått ett problem där människor anser sig ha rätt till en åsikt och rätt att den ska stå oemotsagd. Varje kritik eller motargument tas som intyg på censur, tystande, härskartekniker. Det är det inte. Inget argument bör någonsin stå oemotsagt.

En sån som gärningsmannen vill hellre bli hatad än osynlig. Men jag tror inte på att göra honom osynlig – för då glömmer vi bort själva ondskan som inte är bara hans utan hela tiden rör sig i mänskligheten: istället göra tvärtemot och mot hans vilja – som en av de överlevande sa: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi alla kan visa.”

Retaliate with love

Först ett citat från Mandela:

I am not a saint, unless you think of a saint as a sinner who keeps on trying.

Jag postade en gigantisk postning om Google+ igår – hade fokuserat i flera timmar bara på den för att få den klar.

Just när den gått iväg såg jag hur mitt Twitterflöde exploderade av förfärade utrop om en bomb i centrala Oslo. Jag började följa #oslobomb och #osloexpl. Efter ett par timmar – när man började greppa att någon gone berzerk mot den norska demokratins hjärna så kommer nyheten om att skott avlossas på Utöya där mer än femhundra unga politiska aktiva är på ett läger. #utoya blir en fruktansvärd men värdefull hashtag att följa för att få något sorts grepp om det ogreppbara: att någon faktiskt kan med berått mod välja att avrätta 12-16-åringar.

Det gick inte att sluta att följa flödet. Det var som den 9/11 igen, eller Palmemordet, eller Mumbaiattackerna för flera år sen. Barnen frågade, jag följde nyhetssändningar, twitterflödet (där jag måste ge fr a @baskrud jävligt mycket credd för bra rapportering) och alla kanaler jag kunde. Senare lär jag göra en analys av hur medierna lyckades med det men just nu är det andra saker som jag känner för att skriva.

We will retaliate with more democracy

Men mitt i allt reser sig faktiskt en gigant. Jens Stoltenberg väljer att inte ducka, han väljer att inte falla in i ett gammaltestamentligt raseri, vilket inte vore svårförståeligt i den värld vi lever. Han förklarar att de som attackerat Norge har attackerat demokratin, attackerat de värden som alla står för.

No one is going to bomb us into silence.
No one is going to shoot us into silence.
No one is ever going to frighten us away from being Norway.

Samtidigt läser jag i tidningen att Nelson Mandela fyller 93 år. För mig är Mandela en av de starkaste symbolerna för både min ungdom, mina grundläggande åsikter om rätten att vara fri och att allt måste försonas.

For to be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.

En av de saker jag saknar med att inte tro är försoningsläran: den handlar i grunden om att genom att våga försonas med dem som gör dig illa så kan du då först försonas med dig själv. Det är just vad Mandelas eftermäle är: att han tillsammans med Desmond Tutu skapade en plattform för försoning efter apartheid. Är det någon som vågar att tänka på hur Sydafrika skulle sett ut utan denna oerhört unika idé?

Det kan tyckas naivt. Galet. Idag fullständigt absurt. En del kommer att kommentera det i stil med att jag spottar på de som dött bara att andas något om att gärningsmannen kanske inte ska brännas på bål. Må så vara.

Det viktiga är att det inte handlar om att låta gjort vara ogjort – det är att ursäkta något. Det ursäktas alldeles för mycket utan att det blir någon förändring. Men likaväl så kan inte saker straffas propertionellt: hur kan du utmäta ett propertionellt straff för det som skett på Utöya? Dödstraff? Vem har rätt att säga att någon ska dö? Den som sköt nästan hundra unga ansåg sig kunna det – blir inte vi på samma låga onda plan om vi dömer människor till döden? Vem mår bra av att ytterligare personer dör?

Försoning är det svåraste en människa kan göra – det går emot vårt djupast liggande rovdjur, den hämndlystnad som hela tiden driver oss framåt men också många gånger äter upp oss inifrån. Vi anser oss ha rätt att uppleva oss kränkta och ibland är det nödvändigt att uppleva och se sig som offer. Jag har det, du har det – det är djupt mänskligt.

Liksom att det som hände på Utöya är obegripligt och det självklara är att ropa på dödsstraff, att man önskar att gärningsmannen ska pinas länge och känna smärta. Att en person så kallt kan planera sitt terrordåd är ofattbart och får oss att må illa av hat och raseri. Så många drabbade och så mycket sönderslaget.

Men i längden – vad är det vi söker om vi engagerar oss i en diskussion om samhälle, om världen och om relationer med andra människor? Rätten att bli kränkt och hata andra personer? Även om det är djupt mänskligt – och något vi upplever vara sant och riktigt så måste man fundera: på vilket plan är det naturligt?

No one is born hating another person because of the color of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite.

Många kommer nu försöka förstå allt – hatet från gärningsmannen och fler och fler kommer att ropa på hårdare tag, mer kontroll, större rättigheter till att avlyssna, ta in för förhör, övervaka. Det som inte fick hända hände – och det är ett slag mot öppenheten, mot allt som vi valt att stå för. Att då prata om att sörja och försona brukar göra människor galna.

Men det som sker nu – mitt i sorgen, mitt i allt som hänt är en fantastiskt kraft. Hat är inte lösningen. I det lilla så samlar sig personer och väljer att stå på samma sida mot mörkret. Ett exempel: Tokmoderaten och Sebastian Stenholm väljer att bytlånas bloggar. Två personer som brukar vara fly förbannade på varandra men som i det här väljer att stå enade. Precis som Stoltenberg säger om Norge.

We must never give up our values.
We must show that our open society can pass this test too.
That the answer to violence is even more democracy.
Even more humanity.

Mitt i twitterflödet av förfärande nyheter, krassa konstateranden, dumma och smarta kommentarer så väljer en person att skicka upp en story om försoning. Den är fascinerande i sin enkelhet: hur man kan ta försoningen på allvar och förlåta för att kunna gå vidare.

Jag kan ofta fundera över om människan faktiskt är god i grunden – så mycket hat, så mycket idiotier som vi lyckas hitta på allihop. Ibland tappar jag hoppet men när jag läser vad en av de överlevande från Utöya sa i en TV-intervju kan man ändå våga se att i längden måste det goda vinna – det finns ingen annan option:

Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen

Uppdatering: Många har skrivit om det här.

Per Pettersson (@perzec) skriver:

Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.

Sanne Aronsson (@sannearonssonskriver om sina känslor inför det som hänt:

Påminner mig själv om att vi aktivt, varje dag, måste ta beslut i godhetens tjänst. I kärlekens förtecken. Hat föder hat och an eye for an eye and the world goes blind. Det enda sättet att vinna är genom mer kärlek.

Markus Petterson (@lexmarkus) ger en svidande insikt:

Det är vi själva som driver hatkampanjer mot Sverigedemokraterna och kallar oss anti-rasister, det är inte någon annan. Det är vi själva som skapar ett utanförskap i samhället, där utsatta människor oavsett bakgrund förskjuts till samhällets utkanter. Polariseringen kommer inifrån var och en av oss, inte från någon annan.

En fantastisk text har min gamla studiekamrat och ämbetssyster Charlotte skrivit där hon mixar det som hänt i Oslo med den vanliga vardagen: i hennes fall hennes 42a födelsedag. En måsteläsning – självklart med referens till världens bästa bok!

Svaret är inte 42. Jag tror att svaret är kärlek.

Det här med golfen

Rocknroll på rangen. Inte direkt den normala utrustningen på Fullerö Golfbana.

Idag gick jag caddie åt min son på golfbanan. Nio hål tog vi. Sen gick de vidare och jag lånade en järnsexa av honom och en driver av svärfar och skickade fyra hinkar på rangen.

Visst låter det sådär golfproffsigt?

Problemet är helt enkelt att jag aldrig spelat golf. Och jag tror inte att jag kommer att göra det heller. Men jag hade uppenbarligen en viss fallenhet för det. De flesta av de åttio bollar jag slog gick rakt och med drivern låg jag på hundra, hundratio meter och med järnsexan bortåt nittio. Tills jag upptäckte att jag hade blåsor i högerhanden och fick byta grepp…

Det som jag däremot insåg var att jag mycket väl kan komma att gå på rangen fler gånger (dock då med en golfhandske så jag slipper blåsor). För jag, som lever ett ganska multitaskande, ombytligt, och stressigt liv, blev här (frivilligt) stående och ganska repetetivt göra något som krävde att jag stängde av hjärnan ett tag. För så fort jag började tänka på hur jag skulle slå bollen så gick det åt helvete. Målet blev att bara göra rörelsen, låta pendeln gå och träffa bollen.

Det är samma sak som gör att jag ofta funderar på att börja skjuta pistol: att det kräver att jag är fokuserad på att inte tänka alls. Jag tror jag behöver det ibland. Problemet är bara att jag då måste göra det när jag åker tåg – och även om jag ibland kan känna ett visst oresonligt hat mot SJ som fenomen så tror jag inte att jag ska börja skjuta omkring mig :).

För övrigt så känns golf mest ganska stressigt – det är många på banan och man måste skynda sig att spela. Sonen verkade dock nöjd med min caddie-insats.

När jag kom hem var det dock som vanligt min skörlevnad :)

Slutet av en era

När Villiam var typ sex år började vi att läsa den första Harry Potter-boken. Högläsning. Varje kväll. Så fortsatte vi. Trots att han kunde läsa så läste vi även sista boken högt. Det var vår grej. Att läsa Harry Potter-serien tillsammans.

Idag var vi på sista filmen. Harry Potter och Dödsrelikerna del 2. De hade hällt i allt de kunde och toppat det. Den var en värdig avslutning på en era. I eftertexterna så insåg jag också att det på något sätt är slutet på min sons barndom. Precis som Harry Potter har han växt från en liten pojke till en ung man.

Jag tror att Harry Potter har varit bra för de barn och unga som växt upp med honom. Barnen är i centrum, de är de smarta. Och det är en klassisk gott-ont-historia. Oavsett vad vi vill försöka påskina så är det så vår värld många gånger fungerar. Vi behöver hjältar när vi växer upp och Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasley är bra hjältar.

Nu är barndomen och Harry Potter över. Pottermore må bli en intressant fortsättning men det blir nog aldrig samma sak. Pottereran är över. Nu är nästa era på väg.

 

 

 

Att vara fotbollsförälder

Snart är årets Dalecarlia Cup över. För oss är det femte eller sjätte året vi spenderar en vecka med att hålla koll på matchtider, stå vid sidan av planen oavsett väderlek och följa barnens spel. Det är inte semester men det är en av de bästa veckorna på året.

I våra lag har vi föräldrar ofta diskuterat det här med hur vi faktiskt uppträder. När det gäller pojklaget så har de spelat väldigt länge och de har världens bästa tränare som pedagogiskt förklarar hur de förväntar sig att vi föräldrar uppträder. Det handlar om allt från att vi ska undvika att ”coacha” till att vår uppgift är att hela tiden skapa positiv stämning, heja på lagen och inte någonsin uttrycka negativa vibbar. Det gäller allt från motståndare till domarens arbete: det är domaren som dömer och i många ungdomsmatcher är domarna också unga, som tränar på att bli duktiga fotbollsdomare. Precis som med alla andra sportutävare måste också domaren få göra fel – hur ont det än gör för ett lag.

Tyvärr läser man, och ibland i realtid upplever, hur publik på ungdomsmatcher inte sköter sig och fr a är det domaren som får ut för saker. Nu senast är det tyvärr Dalkurd som inte haft koll på vare sig publik eller ledare under Dalecarlia. Att som sportchefen slå ifrån sig sitt ansvar är sorgligt. Att som ledare i ungdomsfotboll bli avstängd är pinsamt.

Fotboll ska vara passion och engagemang, det ska vara en kamp men aldrig på det mått att hot och liknande ska ske. Det verkar vara fler än jag som känner samma sak enligt en undersökning av IF.