Att inte längre vara skyldig

Jag blir faktiskt lite illa berörd av hur vissa nyhetsmedier behandlar Patrik Sjöbergs avslöjande om att blivit utsatt för sexuella övergrepp. Istället för att faktiskt diskutera det som Sjöberg tar upp så intervjuas folk om hur det känns att fått veta. Det är ett excellerande i dålig smak. Man använder ungefär samma logik som vid katastrofer och akuta svåra brott.

Det här är historia och jag tycker själv (jag har skrivit om mina upplevelser tidigare) att det viktiga är det som Sanna Rayman beskriver och som även Patrik Sjöberg pratar om: att inse att man inte har skuld i det som hänt, man var ett barn, och att – när man inser att man är ett offer – faktiskt kan gå vidare.

Det viktiga är inte att någon börjar tycka synd om någon, eller att börja jaga syndabockar som ”borde sett” – utan att faktiskt skapa medvetenhet hos barn att inte bli utsatta för övergrepp – och berätta om de skulle bli det.

Det som oroar mig är att många idrottstränare nu kommer uppleva sig misstänkliggjorda och en del föräldrar kommer att gå över gränser – i meningen att skydda sina barn men som också kommer att skada personer som är oskyldiga.

  • Alltid detta syndabocksletare, och hoppande från område till område i nyhetsbevakningen, som att övergrepp mot barn är specifika problem beroende på nyhetsstory. Här gäller det våld mot barn. Det var väl inte så länge sen det pågick en häxjakt på manliga förskollärare.

    Vi vuxna vågar eller får inte lägga oss i vad som händer andra barn, medan föräldrar nog ofta har villfarelsen att de egna barnen är i goda händer när andra vuxna, speciellt någon typ av lärare eller ledare eller barnvakt finns på plats. Men fula fiskar finns i precis alla läger.

    Funderar ofta ute bland folk t ex i kollektivtrafiken och publika områden i stan, att majoriteten av de vuxna varken ser eller hör eller verkar bryr sig om vad som händer, utan har bråttom, ärenden, läser utan att se upp, igenpluggade med lurar.

    Det är också rentav tabu att reagera eller agera i grannskap och liknande när barnen inte är ens egna. Man skulle önska att alla vuxna, även de som inte har egna barn men är på plats också kunde bidra med att utöka sin uppmärksamhetszon. Man kan förhindra t ex en mobbingsitation genom att bara visa tydligt att man ser och reagerar och närmar sig istället för att titta bort, att man går i vägen.

    Dessvärre är det många situationer som är i det fördolda eller inom hemmets väggar, där kräken tar ut sin makt.

  • Väldigt bra poäng, Deeped!

  • Bo Grahn

    Det är lika bra att staten får kontroll och tar vårdnaden om alla nyfödda, stänger in dom till 18 års ålder tillsammans med enucker som får uppfostra dom i nedsänkta bunkers så att de skyddas mot oss män som uppenbart av hatas av rabiata feminister som nu utnyttjar pedofilhysterin till sina sjuka fantasiers fortlevnad.

    Sen finns det få som ställer frågan: Är det OK att skymfa en död man som inte kan försvara sig?

  • Hoppas det känns bra för dig Bo att negligera människors upplevelser. Eftersom jag blivit utsatt för övergrepp tar jag det som en personlig skymf.

    On the fly. iPhonish.
    Keep me posted.
    _____________

    29 apr 2011 kl. 12:58 skrev ”Disqus” :