Retorik definieras av Wikipedia:
Rhetoric is the art and study of the use of language with persuasive effect. In Aristotle’s systematization of rhetoric, one important aspect of rhetoric to study and theorize was the three persuasive audience appeals: logos, pathos, and ethos, as well as the five canons of rhetoric: invention or discovery, arrangement, style, memory, and delivery. Along withgrammar and logic or dialectic, rhetoric is one of the three ancient arts of discourse. From ancient Greece to the late 19th Century, it was a central part of Western education, filling the need to train public speakers and writers to move audiences to action with arguments.
På Webbdagarna i år så inleddes konferensen med ett föredrag av Elaine Bergkvist. Hon är en svensk retoriksuperstar. Blev extremt synlig som stående kommentator i samband med valet där hennes intensiva sätt att prata och självklart – utseende och ungdom ställde sig i kontrast till de traditionella Göran Hägg-typerna. Hon är en stjärna på scen och en fantastisk föreläsare men man kan också fundera över hur retorik i hennes händer omformas till något annat. Hennes föreläsning är inte inriktad på vad som sägs: argumentation och liknande är frånvarande – utan inriktad på skalet och ytan. Hur du låter, hur du står – det är apparationen som hon ger mängder av exempel på.
Det är intressanta är vad det säger om vår tid: det är inte vad du säger som är viktigt utan hur du gör det och hur du ser ut när du gör det? Eller handlar det om att vi på ett helt annat sätt förstår mer som publik och därmed måste trovärdigheten byggas på icke-verbala uttryck. Kanske handlar det om hur vi blivit mer vana vid bilder istället för ord eller kanske snarare mixen mellan rörliga bilder och ord.
Neil Postman myntade redan 1985 i boken ”Amusing ourselves to death” onelinern: ”Cosmetology has replaced ideology” vilket handlar om att medierna redan då ofta uttalade sig om politikers utseende minst lika ofta som om vad de sa. Något som vi i svensk kontext då och då ser men där vi snarare hamnar i just det som Elaine Bergkvist tar fram: olika sätt att visa sin inställning – kroppsspråket som retoriska grepp (eller omedvetna grepp) och de små omedvetna uttryck vi gör.
Jag tror att ju längre vi går mot det personliga uttrycket via våra egna plattformar desto mer kommer det här att också bli en del av vår kommunikativa verklighet. Det intressanta är om vi kan skapa en förtroendeingivande och rätt yta – den fysiska retoriken – men leverera plattityder och komma undan med det? Kanske – kanske är det vad vi ser: en utveckling där innehållets ”densitet” blir mindre och mindre men ”showen” viktigare och viktigare.