#masstweetup 3 juni 2011

Hittar hos Kontaktmannen (börja blogga igen för fan!)

@diablosth har en idé.

”Twitter används för allt. Att tycka och tänka. Man delar med sig man upplever. Detta görs i en liten ruta på 140 st tecken. Folk ler, ryser, förvånas, skrattar. Twitter skapar hos oss alla de känslor som finns att nämna. Twitter svarar på dina frågor. Det ger dig råd och perspektiv på saker du går igenom. Även när du är i botten av ditt liv. Lika så när du är på ditt allra bästa humör. Twitter är och kommer bli ett sätt att bli sedd på. Och det spelar ingen roll vem du är. Men bakom varje avatar finns det en människa som andas, känner, tycker något och vill vara accepterad precis som hon/han är. Twitter är dina ord. Dina tankar som kommer förmodligen från det djupaste av ditt hjärta. Det fantastiska med det måste vara att någon kommer alltid att läsa det du skriver eller säger. Oavsett om du är svart, röd, ledsen eller dödsjuk. Twitter är kärlek och det ser ingen skillnad på vem du är!!!

Twitter är mitt sällskap i min ensamhet. Mina följare och de jag följer är mina vänner. Vi kanske inte pratar varje dag. Men ni finns där. De finns där. Vi delar tankar och känslor och det är både högt och lågt. Känner du också så? Om jag lägger mitt hjärta i min hand är du beredd att ta emot det och ta hand om det? Den frågan har jag aldrig ställt till någon utav er. Istället har jag varit beredd att ta hand om ditt, om du behöver det. Och jag hävdar att de jag kallar vänner känner precis som jag gör.

Twitter enar folk. Det tar dig för den du är. Det är det som är det fantastiska med Twitter. Twitter är ord… Ord som har skapat känslor som har fått människor att säga: ”Jag älskar dig” och som idag, i detta nu, lever ihop.  Twitter är vad du vill att det ska vara.

Träffa de du skriver till. Träffa de som får dig att le och skratta. Låt min dröm bli din.

3 juni, från kl 18.00 fyller vi Medborgarplatsen i Stockholm med twittrare. Välkommen. #masstweetup

/Cristian Montes-Reyes, @diabloSTH

 

Bloggar etiketter: , ,

Att inte längre vara skyldig

Jag blir faktiskt lite illa berörd av hur vissa nyhetsmedier behandlar Patrik Sjöbergs avslöjande om att blivit utsatt för sexuella övergrepp. Istället för att faktiskt diskutera det som Sjöberg tar upp så intervjuas folk om hur det känns att fått veta. Det är ett excellerande i dålig smak. Man använder ungefär samma logik som vid katastrofer och akuta svåra brott.

Det här är historia och jag tycker själv (jag har skrivit om mina upplevelser tidigare) att det viktiga är det som Sanna Rayman beskriver och som även Patrik Sjöberg pratar om: att inse att man inte har skuld i det som hänt, man var ett barn, och att – när man inser att man är ett offer – faktiskt kan gå vidare.

Det viktiga är inte att någon börjar tycka synd om någon, eller att börja jaga syndabockar som ”borde sett” – utan att faktiskt skapa medvetenhet hos barn att inte bli utsatta för övergrepp – och berätta om de skulle bli det.

Det som oroar mig är att många idrottstränare nu kommer uppleva sig misstänkliggjorda och en del föräldrar kommer att gå över gränser – i meningen att skydda sina barn men som också kommer att skada personer som är oskyldiga.

Bloggar etiketter: , ,

Lagen ska vara blind, även för Plesner

Dokusåpan runt Nadia Plesner, som jag skrev om tidigarefortsätter och jag tycker det hela verkligen börjar likna en wag the dog. Plesner ser till att göra PR för sig själv, punkt. Hon väljer att spela på juridiska kort som många anser vara fel när hon nu kontrastämt Louis Vuitton för att slippa sina böter.

Om vi tittar på vad som faktiskt hänt:

  • En domstol har gett Louis Vuitton rätt. Enligt lagen har alltså Nadia Plesner brutit mot immaterialrätten genom sin försäljning av en t-shirt med pojken på. Man kan tycka vad man vill om domslutet men man kan inte riktigt beskylla Louis Vuitton för själva domslutet.
  • Nadia Plesner lovade först att inte använda företagets väskor (eller avbildningar av dessa) något mer. Det är hon som brutit mot ett löfte. Det gjorde hon dock nu i en tavla. Därmed valde LV att implementera domslutet eftersom man ansåg att hon brutit mot den överenskommelse som gjorts. Det kan man tycka vad man vill om – men det är fortfarande så att Plesner faktiskt aktivt brutit mot den första överenskommelsen.

Att diverse bloggare anser att LV gör fel nu är sannerligen lite märkligt. Louis Vuitton stödjer sig på en lagstiftning som man snarare ska slå ner på. Lagstiftningen runt immaterialrätt är hopplöst daterad många gånger. Däremot: att Nadia Plesner gjort det hon gjort för Darfur är faktiskt ointressant – lagen ska vara blind för eventuella konsekvenser. Om man tar fotboll så skulle man därmed säga att det är fel av domaren att döma enligt regelboken eftersom det lag som bröt mot reglerna ligger under eller ligger sist i serien.

Jag har skrivit det förut: hade Louis Vuitton varit lite smartare och hade haft bättre rådgivare hade de struntat i det här. Det är idiotisk hantering av ett varumärke. Det är inte i grunden något negativt mot varumärket, det visar snarare att de lyckats med sin positionering att bli en symbol för lyx. Det får konsekvenser – bland annat att ens varor därmed kommer att användas i politiska bilder och därmed delar av en politisk diskurs.

I grunden stödjer jag Nadia Plesner och andra som väljer att utnyttja varumärken i en diskussion om samhället och världen. För stora varumärken är det idioti att välja att försöka tysta den diskussionen genom att slänga upp immaterialrättskortet. Vi är idag ett samhälle fyllt av varumärken, vi är alla våra egna varumärken. Att säga ”som Zlatan” eller slänga upp gyllene bågarna i en bild som egentligen pratar om kommersialism är inte konstigare än att använda ett dollartecken. Louis Vuitton har snarare visat en tondövhet gentemot vad som händer i världen och kulturen än vara ”ruttna”.

Det som måste fastslås är att Louis Vuitton inte gjort något juridiskt fel. Eller kanske inte ens ett moraliskt fel. I det här fallet blandar folk ihop sin animositet mot immaterialrätt och copyrightlagstiftning med att ställa Louis Vuitton i skamvrån för att de faktiskt följer lagen. Det är knappast produktivt och lite sorgligt. Lagen ska vara blind för intentioner respektive konsekvenser. Det är just det som var mest skrämmande med TPB-domen: att man dömdes för vad som ansågs vara intentionen med TPB och inte för vad det faktiskt handlade om.

Ingen tjänar på att skapa en diskussion som inte har fokus på rätt sak. Att anklaga företags dåliga val ur pr-synpunkt som omoral är helt enkelt inte speciellt smart.

Uppdatering: Och nu maler rättens kvarnar vidare och Plesner får rätt i en högre instans och LV får betala. Det innebär helt enkelt att saker och ting fungerar – utan att man behöver tjafsa om moral.

Bloggar etiketter: , , , ,

Bra bild om att leva med sjukdomen

Det är som att stiga ner i ett hett bad, det bränner till i början men sedan vänjer man sig. Först när man kommit upp ser man att man är rödflammig över hela kroppen.

Kristian Lundberg om att leva med en psykiskt sjuk mor (ur SVD 23/4 2011).

Kanske den bästa bilden jag läst av att leva med en mor som inte fungerar. I min historia finns inte ett ständigt flyttande utan istället en konstant kamp att uppehålla en yta av funktionalitet. All energi gick åt till att undvika att kopplas samman med de värsta uppsipprande galenskaperna.

Uppdatering: Läser den här bloggposten och den slår mig rakt i magen. Igenkänning. Den fundering jag hade när jag imorse läste Lundbergs ord blir starkare och otäckare. Arvssynden…

- At this touchy thingy. Never mind the default.

Bloggar etiketter: ,

Bakom dörren

Jag tycker om urbana miljöer. Jag är måttligt road av skogspromenader och att leta efter någon avlägsen äng att ha picnic på. Jag gillar städer, jag gillar bebyggelse och det handlar nog väldigt mycket om att jag är sjukt nyfiken på hur människor beter sig, hur man lever sina liv. En av mina gamla drömmar är att läsa mer urbansociologi än de fem poäng jag läste i Uppsala.

När jag har tid att gå en promenad i städer, oavsett om det är här hemma i Borlänge eller i Stockholm eller ute på ön så funderar jag alltid över vad som finns bakom de många gångerna mycket likartade fasaderna. Jag fascineras av insikten hur olika vi är, hur vi kanske på ytan lever på ett likartat sätt men ändå döljer sig helt unika liv bakom varje dörr.

När jag ser bilderna som just nu rullar runt från ett hus i Kista så får jag samma känsla: bakom den rätt ordinära husfasaden döljer sig här en inredning som man aldrig sett. Jag gjorde några skärmdumpar eftersom bilderna lär försvinna när huset är sålt:

Man kan roat förfäras över menageriet av både änglar, apor och hästar men jag blir glad eftersom någon faktiskt gjort det man tycker om. Låtit sin smak genomsyra och fascinera oss andra. Jag försöker att utröna vad det kan vara för människor, vad de jobbar med, hur de tänker när de inreder och vilka drömmar de kan ha. Bilderna skapar lika mycket häpenhet som nyfikenhet.

Bloggar etiketter: , , ,

Ett litet pingtest

Ni behöver inte läsa det här. För tillfället verkar min blogg lite strulig med pingar till andra bloggar så jag testar att länka min käre vän Nikke och hans inlägg som skulle bevisa hur snabbt det går att äga en sökterm: Barnhusgatan 3

Bloggar etiketter: , ,

Övervakning och censur handlar om rädslans makt

Jag vet inte vad det är med folk men i grunden är mitt problem med det här egentligen vare sig Apple, Facebook eller någon annan som väljer att göra X utan dels att det tvingar mig att övervaka mig själv – och vad det skapar för kultur och ofrihet. Alla verkar utgå från att man hela tiden ska hitta en scapegoat – det är för mig oerhört ointressant.

Jag har fått en av mina texter remixad: Rädslans makt. Det är PiratpartiST som skrivit om den och lagt in datalagringsdirektivet som en parameter. Datalagringsdirektivet innebär att andra lagrar data om oss. Det är möjligt att vi varit blinda, missat EULA, men att få reda på att vi gör det själva: genom att använda Iphone 4 eller Ipad så lagras data om var du varit via triangulering – och lagrar det länge – är minst sagt skrämmande. Det är enkelt att ta fram data – och enklare har Pete Warden gjort det genom att plocka fram Iphonetracker som enkelt (för mig tog det någon minut på tåget) kan visa upp ens rörelser.

Jag tycker att det är ett potentiellt stort problem för både säkerhet och personlig integritet – både att man gör det, att man inte i klartext talar om det och att de låter filen både synkas till alla devices som du synkar telefonen med respektive att filen följer med när du byter lur (frågan är om filen stannar kvar även efter att man nollställt telefonen/ipaden – jag har en del konstiga ställen på min karta). Redan idag diskuteras om/hur länge data ska sparas hos operatörerna. Här finns ytterligare möjligheten för myndigheter att ganska enkelt bygga en bild av var människor befunnit sig – genom att komma över filerna. Det är övervakning och det mest usla argumentet är ”det är ju inget problem för den som inte har något att dölja”. Det handlar inte om det utan om friheten att kunna vara var man vill utan att behöva fundera över att man ofrivilligt blir loggad. Jag kan välja att checka in, använda realtidstracking men då utifrån att jag själv kontrollerar när jag gör det. Att min telefon, som jag köpt för mycket pengar gör det är inte bara ett de facto-problem utan lika mycket ett symboliskt problem.

Ska vi vara förvånade? Kanske inte. Men upprörda bör vi bli. Att det är så att det handlar om att Apple använder det för att förädla sina produkter så upplever jag det som ett för högt pris. Både för mig men också i det stora hela: ett samhälle som plötsligt skapar möjligheter för total kontroll.

Tidigare i veckan har vi fått uppröras av hur Facebook valt att censurera bilderhomosexuell kärlek på minst sagt dubiösa grunder (Facebook har dock backat). Det är inte första gången. Det handlar om allt från ammande bröst (också återställt), användarbilder till stora varumärken till länkar och annat som inte stämmer överens med en viss kulturell bias. De väljer att grunda sin censur på en punkt i sin EULA:

You will not post content that: is hateful, threatening, or pornographic; incites violence; or contains nudity or graphic or gratuitous violence.

Fine. Det är Facebook som har rätt att bestämma över sin plattform. Det är ok om det inte slutar med att det hela styrs av en moral som inte bygger människors lika värde (vilket Facebook tillskriver som sina grundvärderingar) utan på en högerkristen moralistisk grund. Problemet blir att det inte längre är så enkelt att bara lämna Facebook: ”alla” är ju där, tid och relationer har investerats i plattformen och vinsten är för stor för att bara lämna. Det vet självklart Facebook men det gör deras val av att följa den människofientliga syn som breder ut sig inte bara i USA utan lika mycket här i Sverige när det gäller sexualitet. Apples märkliga censur av olika appar i App Store är bara ett ytterligare exempel på hur rädslans makt innebär att man tar det säkra före det osäkra. I Apples fall blev det solklart hur man väljer att inte stöta sig med starka krafter runt kristna högerfalangen (även om man senare valde att backa).

Jag tror inte Apple eller Facebook – eller något annat företag som gör liknande saker – är vare sig sexualfientliga, homofoba eller generellt ogillar personlig integritet. De är i händerna på det jag pratar om i texten om rädslans makt: att i ljuset av att kunna utsättas för sanktioner från staten eller från starka krafter inom samhället vars handlingar ibland varit såväl verbalt som rent fysiskt våldsamma – för att inte säga att de känns ekonomiskt – helt enkelt välja att hellre fälla än fria, hellre ta i för mycket än göra för lite. Efterhand blir det en vana – och hela kulturen tänker efter och väljer att böja sig för den makt som rädslan fått över en.

@britstakston och jag mailade lite om detta tidigare ikväll: kan verkligen vi påverka Facebook (ftsoa eller Apple) eller har de blivit för stora. Jag tycker ändå att båda fått lov att backa i de flesta diskussioner faktiskt visar att vi kan det. Alla företag är mer och mer beroende av sina enskilda konsumenters goda vilja och upplevelse av värde hos tjänsten eller produkten – och sociala medier är ett kraftfullt verktyg som är i händerna på konsumenter oavsett om vissa vill mena att det är en liten klick som hörs. Att ifrågasätta, protestera innebär att företagen faktiskt hör det – och får lov att backa på ett sätt som sällan skedde förr, när de som hördes mest av konsumenterna hördes i företagets telefonväxel och möjligen på insändarsidor i olika tidningar. Självklart handlar det om att ju större företagen blir, ju mer värde konsumenter investerar i sin profil eller i sin telefon desto svårare blir det att ”rösta med fötterna”.

Uppdateringar:

En fil med alla telefonsamtal har också hittats, brutits upp och kan visualiseras.

@kallepa pekar på en test som visar att datan inte är så specifik som Iphone Tracker upplevs. För min del är det relativt ointressant om det är ett fel på en eller tjugo meter: folk fastnar just nu i tekniken istället för att fundera över de etiska implikationerna och de personliga svårigheterna i att man övervakar sig själv. Själv kommer jag på mig att bli mindre benägen att använda min ipad exempelvis hos kunder o dylikt bara genom att veta om att den trackar saker. Det är det som är mitt problem – inte hur perfekt lokaliseringen är.

@johanejohansson gör en praktisk filosofi runt Iphonetracker och transparens på ett i mitt tycke förtjänstfullt sätt. Men kom inte hädanefter och säg att jag skriver invecklat :)

Pogue på NYT (tack för tips @oscartexplorer) väljer att använda det urusla argumentet om att det bara är den som har något att dölja som behåver vara oroad. Han negligerar att det stora problemet är att filen faktiskt finns i den egna telefonen – vilket gör att anonymiteten för data blir åsidosatt.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Tack!

Jag fyllde år idag. Och gav mig fan på att tacka alla som grattade mig på Facebook. Detta eftersom det diskuterats värdet i att gratta människor där. Saker som ”men om man inte ringer den människa man vill gratta så är det ändå inget värt”.

Varför gav jag mig på en sån här idiotgrej? Jag har skrivit säkert 400 ”tack” i olika modigenrer: hade alla som står på min vänlista på Facebook grattat mig skulle det blivit oerhört svettigt :).

Två saker som jag noterar nu när min födelsedag är över:

  1. Jag har sett till att inte skriva precis samma sak. Däremot är det många som skriver ungefär samma korta meddelande till alla som står i födelsedagslistan. Och man är inte van att någon tackar. Så jag tror att det handlar lika mycket om den som grattas som den som grattar.
  2. Jag har fått en ganska bra genomgång av min vänlista. Jag har ställt frågor till vissa, kommentarer till vissa skeenden som jag kommer ihåg och – det har varit väldigt kul att få grattishälsningar! Tror det är ett av problemen: att man borde se en grattishälsning som en invitation till att prata med varandra.

Vad tycker du om födelsedagshälsningar mm på Facebook?

Det har varit en fantastisk dag helt enkelt. Tack alla!

Bloggar etiketter: , ,

Det är hämnd vi söker – inte framgång

Imorgon fyller jag 41. Förra året kändes det ok att fylla 40, jag skrev till och med något sånt här. I år känns det jävligt. 41 är gammalt. Det är fasen in på det sluttande planet nu. Inte bara det mer skämtsamma utan att jag faktiskt känner mig gammal.

Jag borde vara mer framgångsrik, jag borde vara mer tränad, jag borde ha ett liv som är mer helt och strukturerat. Vän av ordning och politisk korrekthet skulle säkert förklara att jag borde se allt jag har, allt jag lyckats med – och ja, visst borde jag. Men det gör jag inte.

Igår föreläste jag om planning för en klass blivande mediakommunikationsvetare. Jag inledde med att utmana dem att berätta vem jag är (lite i nivå med Elaine Bergkvists uttalande om hur vi bestämmer oss för vad en person är de första minuterna, lite för att det är mycket det planning handlar om: att berätta en historia om något, ta reda på något med alla möjliga medel). Det var intressant att höra deras bild av mig utifrån det de kunde se, höra och googla.

Vi hamnade bland annat i en diskussion om varför det är nördarna som lyckas idag. Jag frågade dem vad de trodde och det handlade väldigt mycket om samhället, teknik och att nördarna lärde sig saker istället för att festa och flirta. Ganska logiska saker som kom fram.

Men jag tror dessa bara är additionsparametrar. Det som driver oss som var geeks, som var de minst sedda av våra jämnåriga som unga är något mycket mer djupgående. Och mindre politiskt korrekt. En knappast speciellt civiliserad grundläggande parameter.

Vi drivs av hämnd. Revanschlust. En jävla ilska mot de som inte såg oss, de som dissade oss och de som i vissa fall mobbade oss.

Det är en självförbrännande process på många sätt – den driver en framåt konstant men är knappast bra vare sig för en själv eller sin omgivning. Och nu när man också känner sig gammal – och ändå inte nått alls dit man själv satt som mål så blir man än mer frustrerad. Särskilt om man också bär på ett antal misslyckanden – totala dedikerade satsningar som gått åt helvete.

Det intressanta är vad som är det som driver en mest: rädsla för att misslyckas eller viljan att lyckas. Jag vet faktiskt inte.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Rock for Moc tjugo år gammalt

Det är full fart. Men drabbades mitt ibland alla spamlänkar på Facebook av väldig nostalgi ikväll. Och insikten om att man fan är gammal

Tjugo år sen första Rock for Moc. Jag var där första året. Vi skrev Kyrkans Ungdoms tidning på den tiden och kom på kant med Ideell Rebell som krävde betalt för att spela och vi kallade dem för Kommersiell Rebell. För tio år sen gjorde jag Ondskamässan på festivalen – lirade med mig gjorde Sugarplum Feary.

Titta på filmen. Och fortsätt titta efter eftertexterna. Ni får inte missa min gamle vän Johan Jernberg. Som jag känt i… nä, fan…

Och älskade Finnåker…

Nostalgi får en att känna sig gammal också…

Bloggar etiketter: , ,