Månadsarkiv: april 2011

#masstweetup 3 juni 2011

Hittar hos Kontaktmannen (börja blogga igen för fan!)

@diablosth har en idé.

”Twitter används för allt. Att tycka och tänka. Man delar med sig man upplever. Detta görs i en liten ruta på 140 st tecken. Folk ler, ryser, förvånas, skrattar. Twitter skapar hos oss alla de känslor som finns att nämna. Twitter svarar på dina frågor. Det ger dig råd och perspektiv på saker du går igenom. Även när du är i botten av ditt liv. Lika så när du är på ditt allra bästa humör. Twitter är och kommer bli ett sätt att bli sedd på. Och det spelar ingen roll vem du är. Men bakom varje avatar finns det en människa som andas, känner, tycker något och vill vara accepterad precis som hon/han är. Twitter är dina ord. Dina tankar som kommer förmodligen från det djupaste av ditt hjärta. Det fantastiska med det måste vara att någon kommer alltid att läsa det du skriver eller säger. Oavsett om du är svart, röd, ledsen eller dödsjuk. Twitter är kärlek och det ser ingen skillnad på vem du är!!!

Twitter är mitt sällskap i min ensamhet. Mina följare och de jag följer är mina vänner. Vi kanske inte pratar varje dag. Men ni finns där. De finns där. Vi delar tankar och känslor och det är både högt och lågt. Känner du också så? Om jag lägger mitt hjärta i min hand är du beredd att ta emot det och ta hand om det? Den frågan har jag aldrig ställt till någon utav er. Istället har jag varit beredd att ta hand om ditt, om du behöver det. Och jag hävdar att de jag kallar vänner känner precis som jag gör.

Twitter enar folk. Det tar dig för den du är. Det är det som är det fantastiska med Twitter. Twitter är ord… Ord som har skapat känslor som har fått människor att säga: ”Jag älskar dig” och som idag, i detta nu, lever ihop.  Twitter är vad du vill att det ska vara.

Träffa de du skriver till. Träffa de som får dig att le och skratta. Låt min dröm bli din.

3 juni, från kl 18.00 fyller vi Medborgarplatsen i Stockholm med twittrare. Välkommen. #masstweetup

/Cristian Montes-Reyes, @diabloSTH

 

Att inte längre vara skyldig

Jag blir faktiskt lite illa berörd av hur vissa nyhetsmedier behandlar Patrik Sjöbergs avslöjande om att blivit utsatt för sexuella övergrepp. Istället för att faktiskt diskutera det som Sjöberg tar upp så intervjuas folk om hur det känns att fått veta. Det är ett excellerande i dålig smak. Man använder ungefär samma logik som vid katastrofer och akuta svåra brott.

Det här är historia och jag tycker själv (jag har skrivit om mina upplevelser tidigare) att det viktiga är det som Sanna Rayman beskriver och som även Patrik Sjöberg pratar om: att inse att man inte har skuld i det som hänt, man var ett barn, och att – när man inser att man är ett offer – faktiskt kan gå vidare.

Det viktiga är inte att någon börjar tycka synd om någon, eller att börja jaga syndabockar som ”borde sett” – utan att faktiskt skapa medvetenhet hos barn att inte bli utsatta för övergrepp – och berätta om de skulle bli det.

Det som oroar mig är att många idrottstränare nu kommer uppleva sig misstänkliggjorda och en del föräldrar kommer att gå över gränser – i meningen att skydda sina barn men som också kommer att skada personer som är oskyldiga.

Lagen ska vara blind, även för Plesner

Dokusåpan runt Nadia Plesner, som jag skrev om tidigarefortsätter och jag tycker det hela verkligen börjar likna en wag the dog. Plesner ser till att göra PR för sig själv, punkt. Hon väljer att spela på juridiska kort som många anser vara fel när hon nu kontrastämt Louis Vuitton för att slippa sina böter.

Om vi tittar på vad som faktiskt hänt:

  • En domstol har gett Louis Vuitton rätt. Enligt lagen har alltså Nadia Plesner brutit mot immaterialrätten genom sin försäljning av en t-shirt med pojken på. Man kan tycka vad man vill om domslutet men man kan inte riktigt beskylla Louis Vuitton för själva domslutet.
  • Nadia Plesner lovade först att inte använda företagets väskor (eller avbildningar av dessa) något mer. Det är hon som brutit mot ett löfte. Det gjorde hon dock nu i en tavla. Därmed valde LV att implementera domslutet eftersom man ansåg att hon brutit mot den överenskommelse som gjorts. Det kan man tycka vad man vill om – men det är fortfarande så att Plesner faktiskt aktivt brutit mot den första överenskommelsen.

Att diverse bloggare anser att LV gör fel nu är sannerligen lite märkligt. Louis Vuitton stödjer sig på en lagstiftning som man snarare ska slå ner på. Lagstiftningen runt immaterialrätt är hopplöst daterad många gånger. Däremot: att Nadia Plesner gjort det hon gjort för Darfur är faktiskt ointressant – lagen ska vara blind för eventuella konsekvenser. Om man tar fotboll så skulle man därmed säga att det är fel av domaren att döma enligt regelboken eftersom det lag som bröt mot reglerna ligger under eller ligger sist i serien.

Jag har skrivit det förut: hade Louis Vuitton varit lite smartare och hade haft bättre rådgivare hade de struntat i det här. Det är idiotisk hantering av ett varumärke. Det är inte i grunden något negativt mot varumärket, det visar snarare att de lyckats med sin positionering att bli en symbol för lyx. Det får konsekvenser – bland annat att ens varor därmed kommer att användas i politiska bilder och därmed delar av en politisk diskurs.

I grunden stödjer jag Nadia Plesner och andra som väljer att utnyttja varumärken i en diskussion om samhället och världen. För stora varumärken är det idioti att välja att försöka tysta den diskussionen genom att slänga upp immaterialrättskortet. Vi är idag ett samhälle fyllt av varumärken, vi är alla våra egna varumärken. Att säga ”som Zlatan” eller slänga upp gyllene bågarna i en bild som egentligen pratar om kommersialism är inte konstigare än att använda ett dollartecken. Louis Vuitton har snarare visat en tondövhet gentemot vad som händer i världen och kulturen än vara ”ruttna”.

Det som måste fastslås är att Louis Vuitton inte gjort något juridiskt fel. Eller kanske inte ens ett moraliskt fel. I det här fallet blandar folk ihop sin animositet mot immaterialrätt och copyrightlagstiftning med att ställa Louis Vuitton i skamvrån för att de faktiskt följer lagen. Det är knappast produktivt och lite sorgligt. Lagen ska vara blind för intentioner respektive konsekvenser. Det är just det som var mest skrämmande med TPB-domen: att man dömdes för vad som ansågs vara intentionen med TPB och inte för vad det faktiskt handlade om.

Ingen tjänar på att skapa en diskussion som inte har fokus på rätt sak. Att anklaga företags dåliga val ur pr-synpunkt som omoral är helt enkelt inte speciellt smart.

Uppdatering: Och nu maler rättens kvarnar vidare och Plesner får rätt i en högre instans och LV får betala. Det innebär helt enkelt att saker och ting fungerar – utan att man behöver tjafsa om moral.

Bra bild om att leva med sjukdomen

Det är som att stiga ner i ett hett bad, det bränner till i början men sedan vänjer man sig. Först när man kommit upp ser man att man är rödflammig över hela kroppen.

Kristian Lundberg om att leva med en psykiskt sjuk mor (ur SVD 23/4 2011).

Kanske den bästa bilden jag läst av att leva med en mor som inte fungerar. I min historia finns inte ett ständigt flyttande utan istället en konstant kamp att uppehålla en yta av funktionalitet. All energi gick åt till att undvika att kopplas samman med de värsta uppsipprande galenskaperna.

Uppdatering: Läser den här bloggposten och den slår mig rakt i magen. Igenkänning. Den fundering jag hade när jag imorse läste Lundbergs ord blir starkare och otäckare. Arvssynden…

- At this touchy thingy. Never mind the default.

house1

Bakom dörren

Jag tycker om urbana miljöer. Jag är måttligt road av skogspromenader och att leta efter någon avlägsen äng att ha picnic på. Jag gillar städer, jag gillar bebyggelse och det handlar nog väldigt mycket om att jag är sjukt nyfiken på hur människor beter sig, hur man lever sina liv. En av mina gamla drömmar är att läsa mer urbansociologi än de fem poäng jag läste i Uppsala.

När jag har tid att gå en promenad i städer, oavsett om det är här hemma i Borlänge eller i Stockholm eller ute på ön så funderar jag alltid över vad som finns bakom de många gångerna mycket likartade fasaderna. Jag fascineras av insikten hur olika vi är, hur vi kanske på ytan lever på ett likartat sätt men ändå döljer sig helt unika liv bakom varje dörr.

När jag ser bilderna som just nu rullar runt från ett hus i Kista så får jag samma känsla: bakom den rätt ordinära husfasaden döljer sig här en inredning som man aldrig sett. Jag gjorde några skärmdumpar eftersom bilderna lär försvinna när huset är sålt:

Man kan roat förfäras över menageriet av både änglar, apor och hästar men jag blir glad eftersom någon faktiskt gjort det man tycker om. Låtit sin smak genomsyra och fascinera oss andra. Jag försöker att utröna vad det kan vara för människor, vad de jobbar med, hur de tänker när de inreder och vilka drömmar de kan ha. Bilderna skapar lika mycket häpenhet som nyfikenhet.