I skuggan av den stora jordbävningen i Japan så är utvecklingen i Libyen intressant. Världens ledare har valt att betta på att revolutionen skulle gå vägen och att ett nytt styre skulle resa sig upp och vinna över Khaddaffi. Nu verkar Khaddaffi lyckas att sakta och våldsamt kväsa upproret. I det här läget kan man undra om inte alla som tjafsat om Carl Bildts försiktiga uttalanden inser att han faktiskt valt rätt linje. Precis som Obama väljer att skynda försiktigt. Diplomati är sällan politik och framförallt är diplomati sällan synergiskt med att sitta i sin tv-soffa och tycka. Det har inte varit en kassaskåpssäker utveckling i Libyen eftersom Khaddaffi är en fullblodsgalning till skillnad mot de flesta andra ledare i norra Afrika.

Det är självklart så att såväl Juholt som Japan är mer intressanta som nyheter än en utveckling i norra Afrika som inte går enligt ”de goda vinner mot de onda”. Andelen bloggare som skriver om Libyen är liten nu och libyska folket får inte tillnärmelsevis samma stöd som Egyptens uppror. Det är ett av problemen i en realtidsmedieekonomi och visar att trots mängden av mediainstanser så har vi precis som alltid ett antal historier som människor diskuterar. Lägereldarna har inte blivit fler – bara större.

Om Khaddaffi lyckas att slå ner upproret kommer vi hamna i ett läge som är oerhört prekärt. Anledningen att många av världens ledare skakat tass med Khaddaffi beror inte på ekonomiska delar utan för att vetskapen om att ha honom som fiende skapar ytterligare terrorhot. Minns Lockerbie. Han kommer inte att undgå att hämnas de som anklagat honom för olika saker.