Månadsarkiv: mars 2011

Lite plattnackar och annat

Nej, veckans klant är inte Olle. Snarare visar han att han förstått att han gjort fel och han är nog oerhört ledsen idag när björnungarna avlivats. Som norrlänning blir jag beklämd över hur stockholmare verkar gå i spinn över det här. Björn är inte utrotningshotad.

Plattnackigt har dock media uppträtt när det gäller Juholts flickvän. Hon är inte intressant: det är skitsamma om hon röker crack, snor navkapslar från raggarbilar eller är scientolog. Det man möjligen kan ifrågasätta är karlns smak men det har inget med hans möjlighet att vara partiledare. Förklaringarna från medierna är i sig ett bevis på att det hela bara är plattnackigt. Självklart – Juholt borde fattat det själv och berättat det men frågan som ingen verkar ställa är: vad skulle valberedningen gjort med det? Varför är det viktigt att klargöra vad han berättat? Vad har det för allmänintresse? Skulle de valt att inte föreslå honom på grund av det här? Bett honom göra slut?

I såna fall är det sannerligen kris i socialdemokratin. Och onekligen ett rejält problem med mediernas självsyn.

Dock måste jag tyvärr utse en UFare till en riktig plattnacke. Att gå med i en tävling som man inte har någon som helst koll på är inte bra. Om det nu var så det var. Jag har själv fått mail från honom och det är en massa logiska hål i förklaringarna.

Att sedan vara dryg i sina svar mot personer innan man inser att de har en massa credd och kraft att förstöra för varumärket är också rätt dumt. UFSweden har inte direkt skapat trovärdighet: inte ett ljud på sin twitter och deras individuella profil på Facebook (något som är förbjudet enligt Facebooks regler) skiter i att stänga tävlingen. @perlkvist må ha 20k följare på twitter men han bör nog ta sig en sväng med en coach. Kanske min vän Johannes borde ta honom under sina vingar.

Ja de är unga, men även så borde de – eftersom de har hög svansföring – förstå när det är dags att göra rätt. Olle var ute och åkte offpist och blir kritiserad för det men en del anser att de här killarna ska låtas hållas.

Lyckan fortfarande vid regnbågens slut

På fredag är det två år sedan jag startade min egen låda. Kommer nog fira det med ett rejält inlägg om egenföretagande. Övrigt firande lär nog ställas in efter gårdagens administrativa moras. Och det kommer inte vara den vanliga lätt evangelikala halleluja-sången om entreprenörskap.

I mitten av maj är det fyra år sedan jag avsade mig ämbetet. Och i mitten av april är det nio år sedan jag höll min sista gudstjänst, ett gig med Ondskamässan i Tomaskyrkan.

Parallella liv. Misslyckade val. Ensamheten. Lyckan fortfarande någonstans vid regnbågens slut.

Moralismen som den nya religionen

Kvällens fundering är över om alla moralistiska ämnen som tas upp i diverse debattprogram. Är moralismen den nya religionen, när nu de gamla håller på att dö enligt en undersökning (jag tycker generellt den undersökningen verkar lite halvdan)? Moralism fyller det hål som teismen lämnat: att bygga en sorts karta och skydda det som anses vara det goda sättet att bygga ett samhälle.

Ett talande exempel är hur kvällens Kvällsöppet dels tog upp ”otrohetssajten”-diskussionen Victoria Milan (där Rusz var biologismens härförare och Perszynski mest bubblade ostrukturerat) och sedan en diskussion om att det dricks för mycket i TV. Själva debatten renderade @svenenglund att hitta ett bra bibelord. I vilket fall så  divideras frågorna även i Twitterflödet fram och tillbaka – ungefär enligt samma argumentationslinjer.

Slutsatsen i diskussionen blir ofta att samhället måste skyddas från det som ”skadar” människor. Helt enkelt så måste Något skydda människor – oftast mot dem själva. Friheten till ett eget val ska vara hårt beskuren eftersom det uppfattade gemensamma måste styra. Problemet är att vi idag inte kan göra det.

Rop på förbud mot uttryck för saker som anses som amoraliska har alltid funnits – problemet är att bara behovet som många har att säga ”jag vill inte förbjuda men…” visar att det inte handlar om moral utan moralism. Problemet är helt enkelt att vi inte längre har samma värderingsgrunder – varje människa har, och vill ha rätt till att ha sin egen värdegrund. En konstruktiv moral har sin grund i en etik som är sprungen ur en berättelse om samhället. Moralism har tappat de byggstenarna och är som ett tag utan väggar och golv.

Det bygger självklart på att människans värderingsgrund blivit mer individualistisk: jag är den minsta gemensamma nämnaren – inte en bestämt grupp. Det innebär att individen också blir den som söker ramverket. Ibland kan jag undra om individualismen har ett behov av moralism för att osäkerheten gör att vi imploderar. Kränktheten och sökande efter scapegoats följer i kölvattnet av att vi mitt i övergången från kollektivets madrasserade trygghet, där teism skapade själva förklaringsmodellen för en gemensam moral, blir osäkra när individualismen innebär att vi måste ta det ansvaret personligt. Öga för öga och regelfundamentalism dyker upp: men utan grunden i själva berättelsen om samhället. En fragmentariserad opinion blir åklagare, jury och domare i en flyktig process som mest liknar en drive by-shooting.

Värderingsfilosofiskt står vi därmed än en gång står inför valet mellan det utilitaristiska och det kategoriska imperativet – i det här fallet på en metanivå där ett etiskt förhållningssätt står mot en moralistisk regelsyn.