Månadsarkiv: februari 2011

Tjugofem år sedan Palmemordet

Det har gått tjugofem år sedan Olof Palme mördades. Ingen har hittat någon mördare även om Lisbet Palme anser sig veta med säkerhet och Leif GW Persson har en teori.

Själv minns jag den sena kvällen väldigt väl. Jag hade varit med kompisar i Missionskyrkan, cyklat hem och eftersom jag var ensam så satte jag på radion direkt jag kom hem. Det var sorgemusik och sedan kom, vad jag antar, var den första nyhetsflashen om att Palme blivit skjuten. Jag var femton år och även om världen mest bestod av Köping så blev den nu mycket större.

Många säger att Sverige förändrades den natten. Det är nog kanske en stor sak att säga men jag tror att svenskarnas självmedvetande förändrades; på gott och ont. Tanken på att Sverige var isolerat från politiska mord, att det där med SÄPO mest var onödigt, blev skjuten i sank av en kula från en .45 Magnum. På samma sätt som den misslyckade självmordssprängningen pekade på att vi är en del av en värld där den gamla krigslogiken inte längre finns.

Om det inte hade hänt så hade det hänt ändå. De scenarior som fyra författare målar upp visar egentligen inte något annat. Men själva händelsen blir ett hack i tiden, en blodröd milstolpe för hur världen utvecklats. Oavsett vad man tyckte om Palme.

Idag är första sportlovsdagen. Jag tittar på mina barn och funderar hur deras framtid kommer att se ut; om jag växte upp i det folkhem som på många sätt präglades av Palme – vad är det för Sverige som de kommer att titta tillbaka på när de är fyrtio år?

 

Revolution och demokrati är inte samma sak

Visserligen kan jag ibland, delvis för att provocera och delvis för att utmana comme il faut-tanken, säga att upplyst despoti nog kan vara den bästa styresformen. Men det är mer skämt än allvar. Diktaturer är skit. Demokrati är den minst dåliga styresformen vi har. ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra.” som Churchill ska ha sagt.

Det jag dock kan uppleva är att det finns en syn där demokrati är en sorts automatisk efterföljd av ett uppror. I alla revolutioner som nu sker i norra Afrika och som sprider sig till andra arabiska diktaturer och pseudodemokratier så finns det i västliga medier, och framförallt i svenska medier, ett mått av enögdhet: eftersom folk gör uppror så är det bra – och allt kommer att bli bättre efter det. ”Demokratiska krafter” är ett ord som ofta används men som jag kan fundera över hur mycket man verkligen vet om det? En ”demokratisk revolution” är i sig en motsägelse. En diktaturs pendang är inte nödvändigtvis demokrati utan kan lika gärna handla om en annan diktatur.

Jag tycker att det finns en viss oro i vad som sker. Islamism som politisk rörelse har mycket lite med demokrati att göra (precis som alla andra rörelser som bygger på en övergripande idé, en tes och ett statiskt ramverk). Så fort en tro, eller en politisk tes ska elaboreras till styrelseskick så går det mot demokratins grundläggande dynamiska natur. Det är starka sådana rörelser som rör sig i de folkliga upproren, där tron, idén och teser är starka: islamism är inte värre än någon annan men och att tro på islamistisk demokrati är märkligt.

Demokrati är något som man varje dag måste vinna. En ”demokratisk kraft” är det först när de lyckats att införa demokrati. Innan dess är det i princip bara en opposition som kan vara minst lika icke-demokratisk som det som man opponerar sig mot. Jag tror att vi måste inse att det mest vettiga förhållningssättet ibland är det krassa: att revolutioner inte automatiskt leder till en bättre tid, ett bättre och friare klimat för människor.

 

När det digitala blir en del av livet

Det har blivit lite uppmärksamhet runt att jag bytte bort mitt ena mellannamn till min handle.

Kul och samtidigt lite oväntat. Eller snarare så inser jag att min förflugna idé – delvis född ur irritation runt PRVs hantering av mitt företagsnamn – faktiskt är lite speciellt.

Efter att jag valt att göra den ganska svåra resan att välja att ta mitt mer personliga namn till företagsnamn så kändes det som om det inte var så långt hopp att välja att också ta det namn som många kallar mig till ett riktigt.

Deeped kommer från Deepedition, ett namn jag valde efter att jag drivit en reklamblogg länge och ville ha någon annanstans att skriva ”om allt det andra”.

Samtidigt har Deeped en längre historia. Efter att jag kommit ur min sjukskrivning funderade jag på att markera det faktum att jag var tillbaka. Deepavali (diwali) var en historia jag gillade: att Rama kom tillbaka efter att vunnit över demonerna. En fest som handlar om återkomst från det mörka.

Idag har flera uppmärksammat det hela och jag inser att jag kanske gjort något som inte så många gjort innan: valt min onlinehandle till ett riktigt namn. Jocke skriver:

Som sagt, det är inte längre så att vi självklart eller enbart skapar vår identitet offline och projicerar den online.

Och Doktor Spinn påpekar att det är coolt – och übergeekigt:

A leading figure in the Nordic social web hemisphere exchanges his middle name for his handle, deeped. I iguess you could argue whether it’s cool or übergeeky, but I for one cant really make that distinction. If it’s übergeeky, well, then it’s also cool, right?

Jag tycker både pinpointar en ganska viktig sak – att det vi är på nätet inte är något annat än det vi är på andra ställen. Det är en utveckling som skett. Bakom varje handle finns ofta en historia och idag skapar vi våra identiteter lika mycket på nätet som vi gör i det fysiska. Vi skapar våra sociala nätverk inte bara på Facebook med våra analoga namn utan lika mycket som handles på Twitter, på andra nätverk. För vissa av oss har det redan blivit en del av vår identitet på många sätt mer än de namn som vi fick av våra föräldrar. Våra digitala liv genomsyrar mer och mer av vår vardag – de blir en del av den helhet som vi kan kalla oss.

Det ska bli riktigt kul att skaffa nytt körkort. Och få förklara vad Deeped handlar om: det kommer förhoppningsvis leda till en massa spännande diskussioner runt identitet, digitalt liv och vad ett namn egentligen står för.

Uppdatering: Cool att @Kazarnowicz gjort det redan för elva år sen.

#livet

Fick veta att min sis (den jag kallar min syster och hon kallar mig sin bror men vi är inte släkt) fått en ”drakprins” (jepp hon är lajvare). En stor unge. Fantastisk känsla efter allt som varit. Min älskade Anna med sin älskade Per har blivit tre.

Och så får jag reda på att min gamla vän, hemiten Fredrik Fästader, gått bort. Den lille hårdrockaren som jag bodde granne med under flera år på Norrbyhus.

Båda präster. Båda viktiga delar av mitt gamla liv. Nu vidare. Det är en märklig känsla.