Månadsarkiv: februari 2011

Tjugofem år sedan Palmemordet

Det har gått tjugofem år sedan Olof Palme mördades. Ingen har hittat någon mördare även om Lisbet Palme anser sig veta med säkerhet och Leif GW Persson har en teori.

Själv minns jag den sena kvällen väldigt väl. Jag hade varit med kompisar i Missionskyrkan, cyklat hem och eftersom jag var ensam så satte jag på radion direkt jag kom hem. Det var sorgemusik och sedan kom, vad jag antar, var den första nyhetsflashen om att Palme blivit skjuten. Jag var femton år och även om världen mest bestod av Köping så blev den nu mycket större.

Många säger att Sverige förändrades den natten. Det är nog kanske en stor sak att säga men jag tror att svenskarnas självmedvetande förändrades; på gott och ont. Tanken på att Sverige var isolerat från politiska mord, att det där med SÄPO mest var onödigt, blev skjuten i sank av en kula från en .45 Magnum. På samma sätt som den misslyckade självmordssprängningen pekade på att vi är en del av en värld där den gamla krigslogiken inte längre finns.

Om det inte hade hänt så hade det hänt ändå. De scenarior som fyra författare målar upp visar egentligen inte något annat. Men själva händelsen blir ett hack i tiden, en blodröd milstolpe för hur världen utvecklats. Oavsett vad man tyckte om Palme.

Idag är första sportlovsdagen. Jag tittar på mina barn och funderar hur deras framtid kommer att se ut; om jag växte upp i det folkhem som på många sätt präglades av Palme – vad är det för Sverige som de kommer att titta tillbaka på när de är fyrtio år?

 

Revolution och demokrati är inte samma sak

Visserligen kan jag ibland, delvis för att provocera och delvis för att utmana comme il faut-tanken, säga att upplyst despoti nog kan vara den bästa styresformen. Men det är mer skämt än allvar. Diktaturer är skit. Demokrati är den minst dåliga styresformen vi har. ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra.” som Churchill ska ha sagt.

Det jag dock kan uppleva är att det finns en syn där demokrati är en sorts automatisk efterföljd av ett uppror. I alla revolutioner som nu sker i norra Afrika och som sprider sig till andra arabiska diktaturer och pseudodemokratier så finns det i västliga medier, och framförallt i svenska medier, ett mått av enögdhet: eftersom folk gör uppror så är det bra – och allt kommer att bli bättre efter det. ”Demokratiska krafter” är ett ord som ofta används men som jag kan fundera över hur mycket man verkligen vet om det? En ”demokratisk revolution” är i sig en motsägelse. En diktaturs pendang är inte nödvändigtvis demokrati utan kan lika gärna handla om en annan diktatur.

Jag tycker att det finns en viss oro i vad som sker. Islamism som politisk rörelse har mycket lite med demokrati att göra (precis som alla andra rörelser som bygger på en övergripande idé, en tes och ett statiskt ramverk). Så fort en tro, eller en politisk tes ska elaboreras till styrelseskick så går det mot demokratins grundläggande dynamiska natur. Det är starka sådana rörelser som rör sig i de folkliga upproren, där tron, idén och teser är starka: islamism är inte värre än någon annan men och att tro på islamistisk demokrati är märkligt.

Demokrati är något som man varje dag måste vinna. En ”demokratisk kraft” är det först när de lyckats att införa demokrati. Innan dess är det i princip bara en opposition som kan vara minst lika icke-demokratisk som det som man opponerar sig mot. Jag tror att vi måste inse att det mest vettiga förhållningssättet ibland är det krassa: att revolutioner inte automatiskt leder till en bättre tid, ett bättre och friare klimat för människor.