Idag skickade jag min 50 000 tweet (faktiskt är @ame_tyst värre än mig med 58k). Det är lite absurt på många sätt men så är det. När jag skaffade Twitter i april 2007 var jag den fem miljonte någonting medlemmen. Idag är det 125 miljoner som använder nätverket.

Min 50k tweet valde jag att göra något av:

För det slog mig idag när jag satt och tittade på det ständigt rörliga flödet jag har – jag följer idag 2545 personer vilket gör att realtidsuppdateringen är en konstant flod av information – vilken fantastisk blandning det är.

Allt från att @federley skriver underliga tweets från en tågresa, @techcrunch skyfflar nyheter runt sociala medier, @marthanna säger godnatt, livetweets från State of the union, diskussioner om barnkläders storlek och självklart – en ström av tweets via hashtaggen #Jan25 från Kairo där demonstrationerna möter motstånd från polisen.

Twitter är för mig både arbetsredskap, ett enkelt sätt att hålla mig uppdaterad men också en snabb konversationskanal som inte kräver så mycket som en chat gör. 140 tecken är aldrig jobbigt att få ihop och genom alla smarta funktioner (mentions via @-tecknet, hashtags och retweets är alla skapade av de tidiga användarna och inkorporerade i plattformen), som användare skapade i begynnelsen, blir Twitter en plattform som både är nytta och nöje.

@sokmotorkonsult listade sina 250 favorittwittrare tidigare i veckan och @per_p har skrivit en positiv postning (provocerande för många) om sin twitterelit. Genom Twitter har jag lärt känna @johannas som lärt mig en ny ödmjukhet inför livet och skapat nya jobbtillfällen för Strandh DigitalPR.

Är Twitter istället för Facebook? Nej, inte alls. Twitter handlar om ett annat förhållningssätt, ett annat sätt att konversera. Om Facebook kan vara lite av en middagsbjudning, där man faktiskt ofta följer en konversation på ett strukturerat sätt så är Twitter mycket mer ett coctailparty: man kliver in i flödet, lyssnar av och konverserar en stund för att sedan fortsätta att lyssna någon annanstans – eller så går man och gör något annat. Twitter och Facebook kompletterar varandra i mitt liv. Till viss del överlappar mina vänner på Facebook de som jag följer på Twitter men inte fullt ut. På Facebook har jag många gamla vänner, skolkompisar, kontakter som jag inte har på Twitter – och vice versa när det gäller många jobbkontakter, branschkollegor med flera som jag följer på Twitter men inte har som vänner på Facebook.

Hur hinner jag med då? För mig, som pysslat med sociala medier på olika sätt redan innan det hette det: mailinglistor, IRC, BBSer och bloggar och de senaste åren arbetat, andats och levt sociala medier 24/7 så är det för mig en del av livet. Sociala medier handlar om arbete, om socialt liv och om att förenkla och effektivisera en mängd saker i min vardag: för jag håller mig informerad, jag har ett grymt smart nätverk att fråga saker och jag är aldrig ensam.

Det är det som kritikerna inte förstått. Det kan man inte göra om man inte prövar att utnyttja sociala medier inte bara som medier utan som just sociala: dialog, konversation och utbyte.

Ps. Just ja. Idag skaffade min son Twitter också. Han är nog rätt ensam om det i klassen visserligen men ändå. Och direkt började han följa sånt som intresserar honom – offentliga konton för hans favoritspel. Så mig förstås :) Ds.