Månadsarkiv: januari 2011

Skitdagar som lyses upp av nätkärlek

Just nu är det sådär-dagar. Strul med en massa saker, tunga beslut att ta framöver och annat som hamnar på hög som inte borde hamna i högar men jag har liksom inte tillräckligt med tid kvar.

Man är rätt ensam som egenföretagare när det strular till sig. Man frågar vissa vänner men en del svarar inte, eller så blir svaret det att man måste tänka i helt nya banor.

Samtidigt – i det här fallet – kan det finnas fascinerande öppningar till något riktigt… stort…

Ganska mycket negativ stress och frustration vilket är rätt så farligt om det inte löses upp fort. Besluten kommer landa i en massa rent praktiska saker vilket jag inte heller har tid med.

Jag känner mig rätt värdelös just nu. Tycker inte jag gör något bra jobb, tycker inte jag gör några bra postningar, kass pappa, usel vän osv.

You know the feeling.

Det mesta handlar mer om att man hamnar i negativa tankemönster.

Det som är annorlunda är att jag inte längre faller ner i något mörkt hål. Av någon anledning så har jag slutligen verkat kunna komma ur det handikapp som jag gått med större delen av mitt liv. Självförakt har förut ofta lett till hopplöshet och att fajtas med känslan av att bara lägga ner.

En ny känsla. Ett nytt förhållningssätt och faktiskt inte bara positivt (eller det är det ju men om man haft ett sätt att hantera saker så blir det lite… tomt när det inte längre finns).

Sen kan man läsa såna här saker, som den beskrivning @mariahagglof gör av mig och bli glad. Oavsett vilken ”sanningshalt” det ligger i det skrivna så gör det mig glad en sån här dag – och fascinerad över att det just idag är något jag hittar igen genom en tweet:

Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om fenomenet @deeped. Men då skulle ni tro att jag var besatt av honom. Niclas Strandh är den klokaste jag vet på den sociala webben. Kanske är han den klokaste jag känner. Han är så klok att första gången jag träffade honom fick jag inte fram ett ord. Men varje gång jag träffar honom så påminner hans utseende, kroppsspråk, snus och konstiga dialekt (någon blandning av Västmanland och mellersta Norrland låter det som, definitivt inte Borlänge) så mycket om en gammal kompis att jag inser att han är ju en helt vanlig människa. En sån man tycker om.

Tack kära Maria. Det där är #nätkärlek som slår allt näthat med hästlängder.

Lite struligt liv just nu

Just nu är livet lite struligt. Jag hatar struligt liv. Jag vill ha ordning och reda runt mig för att kunna vara kaotiskt kreativ och fokuserat strategisk. Jag är gärna stressad i jobbet (comes with the territory) men fan att allt runtomkring ska stressa upp en.

Förkyld sedan flera dagar vilket inneburit att jag fått ställt in flera saker vilket är oerhört trist – och jag hatar verkligen att ställa in. Och jag hatar såna här löjliga envisa förkylningar som gör att man inte kan röra sig utanför huset, som gör att huvudet känns som fullständigt geléaktigt och som gör att man hela tiden halkar efter i jobbet.

Sen har saker i företaget strulat till det: delvis mitt eget fel, delvis andras. Det kommer lösa sig men jag blir så jävla irriterad på mig själv att jag inte ser till att dubbel- och trippelkolla saker: även saker som andra säger sig ha kollat.

Jag kan inte hjälpa att jag flera gånger idag tyvärr än en gång fått det bevisat för mig att det fan är bättre att göra saker själv – för då blir det riktigt gjort.

Samtidigt: jag går inte i konkurs den här månaden heller och kanske innebär det här strulet en ny intressant vinkel på företagandet. Efter att ha pratat med den käre @lordfredruk så kan jag bara säga att jag funderar på om det inte kan vara en väldigt intressant idé. Dock kommer det kräva en hel del fipplande på det digitala planet men jag har ju @nikkelin som kan sånt.

När allt det här är över så ska jag skriva en postning om att starta företag. För jag är nog den som antingen kan skrämma slag på den som inte bör göra det eller faktiskt få den som vill men känner att den inte kan nåt om sånt att ändå våga – för jag är verkligen fullständigt lost många gånger när det gäller alla turer. Men jag har nu ett aktiebolag, jag tjänar pengar och har än så länge inget med Skattemyndigheten att göra mer än att leverera en ganska rejäl säck med pengar varje gång de säger att de vill ha säcken med pengar.

Jag har två fantastiska barn. Herregud, kan man vara rikare än när man har det? Sonen är sjuk också och det gör det lite mindre trist att ligga hemma när man faktiskt är två.

Nu ska jag lösa några fler administrativa problem. Sen ska jag sova.

Twitter är fantastiskt

Idag skickade jag min 50 000 tweet (faktiskt är @ame_tyst värre än mig med 58k). Det är lite absurt på många sätt men så är det. När jag skaffade Twitter i april 2007 var jag den fem miljonte någonting medlemmen. Idag är det 125 miljoner som använder nätverket.

Min 50k tweet valde jag att göra något av:

För det slog mig idag när jag satt och tittade på det ständigt rörliga flödet jag har – jag följer idag 2545 personer vilket gör att realtidsuppdateringen är en konstant flod av information – vilken fantastisk blandning det är.

Allt från att @federley skriver underliga tweets från en tågresa, @techcrunch skyfflar nyheter runt sociala medier, @marthanna säger godnatt, livetweets från State of the union, diskussioner om barnkläders storlek och självklart – en ström av tweets via hashtaggen #Jan25 från Kairo där demonstrationerna möter motstånd från polisen.

Twitter är för mig både arbetsredskap, ett enkelt sätt att hålla mig uppdaterad men också en snabb konversationskanal som inte kräver så mycket som en chat gör. 140 tecken är aldrig jobbigt att få ihop och genom alla smarta funktioner (mentions via @-tecknet, hashtags och retweets är alla skapade av de tidiga användarna och inkorporerade i plattformen), som användare skapade i begynnelsen, blir Twitter en plattform som både är nytta och nöje.

@sokmotorkonsult listade sina 250 favorittwittrare tidigare i veckan och @per_p har skrivit en positiv postning (provocerande för många) om sin twitterelit. Genom Twitter har jag lärt känna @johannas som lärt mig en ny ödmjukhet inför livet och skapat nya jobbtillfällen för Strandh DigitalPR.

Är Twitter istället för Facebook? Nej, inte alls. Twitter handlar om ett annat förhållningssätt, ett annat sätt att konversera. Om Facebook kan vara lite av en middagsbjudning, där man faktiskt ofta följer en konversation på ett strukturerat sätt så är Twitter mycket mer ett coctailparty: man kliver in i flödet, lyssnar av och konverserar en stund för att sedan fortsätta att lyssna någon annanstans – eller så går man och gör något annat. Twitter och Facebook kompletterar varandra i mitt liv. Till viss del överlappar mina vänner på Facebook de som jag följer på Twitter men inte fullt ut. På Facebook har jag många gamla vänner, skolkompisar, kontakter som jag inte har på Twitter – och vice versa när det gäller många jobbkontakter, branschkollegor med flera som jag följer på Twitter men inte har som vänner på Facebook.

Hur hinner jag med då? För mig, som pysslat med sociala medier på olika sätt redan innan det hette det: mailinglistor, IRC, BBSer och bloggar och de senaste åren arbetat, andats och levt sociala medier 24/7 så är det för mig en del av livet. Sociala medier handlar om arbete, om socialt liv och om att förenkla och effektivisera en mängd saker i min vardag: för jag håller mig informerad, jag har ett grymt smart nätverk att fråga saker och jag är aldrig ensam.

Det är det som kritikerna inte förstått. Det kan man inte göra om man inte prövar att utnyttja sociala medier inte bara som medier utan som just sociala: dialog, konversation och utbyte.

Ps. Just ja. Idag skaffade min son Twitter också. Han är nog rätt ensam om det i klassen visserligen men ändå. Och direkt började han följa sånt som intresserar honom – offentliga konton för hans favoritspel. Så mig förstås :) Ds.

Länkgodis och pingtest

Tänkte lite på grund av det här med Akismet testa att göra en länktipspostning. Självklart handlar det om länkar som jag tycker är riktigt bra men jag kommer också att be personerna att kolla om de får pingar härifrån.

Först ut är @malinnavelso som skrivit en skön text om hur gentlemän, cricket och journalister. Att tävla – och det är som jag skrev i den tweet som hon refererar till: jag fattar inte det här med att tävla. Jag måste helt enkelt sakna någon gen där.

Det här kommer man knappt ihåg nu när man har barn som är nio och (snart) tolv. Det är andra saker nu som man får göra: fixa dator, fixa mobiltelefon, tjata om att gå och sova och allt sånt.

Insikten att det var en gudagåva att barnen nöjde sig med en katt och inte fått för sig att ha diverse smådjur får man när man läser Monas blogg.

Och den som missat @anjogbg har missat en av Sveriges roligaste, kvalitativt sett. Det här är bara en av de fantastiska små pärlor som kommer ur hans tangentbord. Ondskans ena axelmakt: TV4. Ostbågar är den andra i Anjos värld.

Ett tips är också att kolla in mitt lilla projekt: Tweepbloggar. Ett roligt men lite tidskrävande sådant. Funderar dock på hur man kan göra det lite snabbare rent tekniskt för att hinna läsa bloggarna – för de flesta bloggar är värda att läsa på något sätt.

Enklare att rasa över onlinemobbning

En kommentar av embryo får mig att fundera lite – och samtidigt har jag läst det som @stielli skriver runt näthat och mobbning. Båda är lite inne på att mobbning online, hat online är… värre än skolgårdens och arbetsplatsens: eftersom den finns skriven och därmed kanske kvar – respektive att själva mängden av den potentiella synligheten är större:

När jag var ”unge” förekom precis samma trakasserier som det gör nu. Ingenting har i grunden förändrats. Det är ”bara” det att vi har fått andra kommunikationskanaler. Lapparna som bytte ägare i korridoren och gick från en till en annan är inte längre lappar mellan två personer som kanske blev tio personer när dagen var slut. Nu är ”lapparna” uppdateringar på facebook som på fyra sekunder kan nå tusen människor. Genomslaget blir – självklart – tyngre. Större. Förödande.

Och visst är det så. Det är en större spridning. Det är saker som blir kvar. Den nya lagen runt fotografering har parametrar utifrån faktumet att mobilkameror och bild/filmuppladdning är i var mans hand idag.

Min tanke är om det ändå är så. Är det värre att bli mobbad, nedgjord, hatad på nätet av anonyma personer än det är att bli det av personer man känner, som man ser ansiktet på; och som man ska dela vardag med – på skolan eller på jobbet? Jag har inget bra svar på det egentligen. Jag bara funderar på om det faktiskt handlar om att vi ser kvantiteten som värre – trots att den kan vara enklare att hantera i vissa fall – än att inse att ”kvaliteten” (konstigt ord i sammanhanget jag vet) många gånger är bra mycket värre att handskas med: att bli nedgjord inför och kanske av personer man har någon sorts relation med.

Självklart finns det delar där det handlar om känslan av att många får se något man inte vill att någon ska se – ens svaghet, ens värdelöshet i andras ögon: då är själva mängden av potentiella läsare/ögon kanske värst.

Men samtidigt som det krävs mindre av mobbaren online att skriva det elaka så krävs det mindre mod av personer att säga emot. Nätet har en självrensande kraft många gånger: det är bra många gånger ensammare att stå i ett hörn på skolgården eller sitta ensam vid kaffebordet på jobbet eftersom de som inte nödvändigtvis tycker som mobbaren faktiskt inte riktigt vågar stå upp emot sina skolkamrater eller sin arbetskollega. Även om makten är stor för den som kan hantera internet så är den mindre än för den som skaffat sig makt genom förtryck och popularitet i det analoga livet.

Helt enkelt är det färre som är tysta på nätet. Det som Birro och andra kändisar valt att blunda för är de som faktiskt stött dem (det är fascinerande att Birro nämner det men ändå förklarar sig ensam – positiv input har inte något värde). De har gjort en kvantitativ analys av motståndet istället för att fundera över de som vågar stå upp på deras sida.

När det gäller diskussionen om ungas utsatthet på nätet så är den viktig. Men den får inte bli ett skydd för politiker och skolledare från att faktiskt ta tag i det våld, den mobbning som sker på skolgårdar – och inte bli en enkel utväg för arbetsgivare och fackförbund för att slippa hantera arbetsplatsmobbning. Det är lätt att stänga av tillgången till Facebook men det är bra mycket svårare att möta problemen i fikarummet.

Martin Luther King JR sa en gång: ”Det är inte de ondas ondska som skrämmer mig mest utan de godas tystnad”. Är det inte så att tystnaden är bra större i det analoga mötet med det onda än i onlinemötet?