Månadsarkiv: november 2010

I december

Just nu är det intensivt. Mycket jobb som ska genomföras och mycket jul som ska göras. Läser min käre vän och arbetskamrats text och funderar över varför vi jagar en massa olika saker. Samtidigt läser jag också kära @johannas fråga om anledning att andas. Och människor berör mig. Djupt. På många sätt. Så många smarta, så många vackra, så många med bedövande karisma. Och ändå jagar vi hela tiden vidare.
Jag älskar att jobba och de saker jag gör nu utmanar, lär mig och ger mig en massa tillbaka. Frågan är bara när det är just det: utvecklande, lärorikt och spännande eller bara, som Jocke skriver, en rädsla för att vara meningslös.
Jag tror samtidigt att det är en del av livet, att inte veta var gränsen är, att alltid söka balansen.

- Postad med min iPad från tåget mellan Stockholm och Borlänge.

Sator hem till Borlänge: rösta på min rider

Hjälp mig att fixa en spelning med Sator i Borlänge = hemma!

Total shameless selfpromotion ahead!

Alltså: jag har lyssnat på Sator sen de kom ut med deras första skiva Slammer! och minns med förskräckt förtjusning deras spelning på Gammelgårdsrocken i Köping i Karlbergsskogen 1988 då polisen dök upp eftersom de spelat så högt att en gubbe på lasarettet gick och dog. Typ. (Polisen blev för övrigt bortjagade av ett gäng synnerligen påtända punkare… själv roade jag mig med att servera kaffe och möta Pena från bandet Blue Crow Men för första gången – en man jag typ tio år senare skulle arbeta tillsammans med och bli vän med. I Borlänge.)

Sen dess har jag sett dem på Dalarocken, på en galen klubbspelning i Västerås och på andra ställen. Men fan – att se dem lira i vardagsrummet på Vågmästarvägen (eller om det behövs så kan vi säkert fixa klubb nere på Palladium Dalarna :)). Och jodå – vi lär nog parta lite.

Nu har Norrlands Guld* en tävling där man kan vinna en konsert med Sator hemma hos sig. Min idé med ”hemma” är inte bara hemma hos mig: det handlar om hemma för Sator. Borlänge. FTW.

Så jag tycker fan det är dags att de kommer till Forssa och spelar. Att de kommer hem till Borlänge. Och dagen efter lär bli så här.

Så rösta på min raider på Norrlands Gulds tävling. Annars (glöm inte att vi pratar om Borlänge… :))

*Eftersom jag jobbar inom PR-branschen och arbetar fram dylika tävlingar så: nej, jag har inget med den här tävlingen eller Norrlands Guld, eller Spendrups att göra. I det här fallet vill jag bara vinna en konsert med Sator.

#enköpfridag är ett feltänk

Idag sägs det vara Buy Nothing Day eller #enköpfridag. Jag fascineras att det fortfarande finns personer som går på den tanken faktiskt. Gör er egen uppfattning genom att läsa bloggen. Jag blir lite lätt fundersam över uttalanden som det här:

Det är omöjligt att kompromissa med naturens villkor. Om vi inte köper färre nya prylar så räcker inte naturresurserna till. Därför måste vi snarast välja alternativ till dagens ekonomiska tillväxtberoende.

Vilket då? Och varför utgår man från att allt alltid måste vara som det varit?

Jag kommer ihåg när Buy Nothing Day lanserades 1992. Inom den anarkistiska rörelsen orerades det friskt om detta. Problemet är att det aldrig kommit några hållbara alternativ till konsumtionsekonomi. Olika teoretiska hypotetiska modeller men de flesta bygger då på små lokala delar som skapar isolationism.

Ja. Jag är övertygad om att vi måste söka ett bättre sätt att skapa ett hållbart liv och att ett modernt samhälle måste leva i bättre synergier med naturen. Även om klimathotet och liknande larm måste sättas i ett evolutionärt perspektiv – där status quo aldrig kan vara ett mål – så är det viktigt att sträva mot hållbarhet. Hållbarhet kan vara smartness – om det inte samtidigt bygger på att förminska andra delar av samhällets utveckling.

Premissen för dessa i mitt tycke naiva miljömuppar är: vi måste hushålla med resurser. Alltså måste vi tillverka mindre. Det målet når vi genom att konsumera mindre. Fine. Bara det lilla problemet att det krävs ekonomi för att ha ett samhälle igång. Pengar. Monetära möjligheter.

I en situation där vi för första gången ser en majoritet av världens befolkning i urban miljö så blir tanken på en annan ekonomi än den monetära lite märklig.

Problemet är helt enkelt:

  • om man inte köper något får företagen färre beställningar
  • färre beställningar innebär att företagen inte kan ha lika många anställda
  • dessa blir därmed arbetslösa och behöver stöd från staten
  • dessa blir arbetslösa och får sämre ekonomi och kan därmed inte konsumera
  • statens stöd bygger på skatter
  • eftersom färre har ett jobb kommer mindre skatt in
  • eftersom färre handlar kommer mindre moms in
  • staten kan därmed inte stödja de som blivit arbetslösa
  • företagen får dra ner ännu mer eftersom ingen kan konsumera deras produkter

Vanligtvis är argumentet i detta att vi ändå inte nått någon smärtgräns för uttag av skatter. Plus att man kan reglera produktion hårdare genom miljöskatter, punktskatter etc. Vilket i sin tur innebär att fler företag kommer att ha svårt att ekonomisera anställningar. Och så går det runt igen.

Konsumtion är i sig inte ont. Snarare handlar det om att skapa en mer hållbar konsumtion – slit och släng är inte dåligt i sig: om det som slängs är återvinningsbart och att produktionen bygger på så gröna och återvinningsbara energislag som möjligt. Det blir oerhört subjektivt att prata om ”överkonsumtion” i så generella termer.

Istället för att beskatta ihjäl konsumenter kan incitamenten bygga på att driva möjligheten att betala mer för bra produkter som bygger på hållbar utveckling.

Jag tycker det hela bygger på felaktiga förutsättningar. Man slår mot fel sak med En Köpfri Dag.

Liten statusuppdatering bara sådär

Har pratat bloggande idag. Det är därför kul att känna att det är så oerhört roligt att blogga igen.

Det är galna veckor med mängder av jobb. Idag Mora för andra dagen om sociala medier. Oerhört kul att göra flera dagars kurs om sociala medier. Självklart hinns inte allt man vill med och det är oerhört mycket jobb att jobba fram helt nya kurser men det är kul och det känns som det är solitt.

Hinner dock inte att läsa så mycket, än mindre har åsikter om det som händer i omvärlden. Det är mest sociala medier just nu. Det kommer nog.

Efter en riktigt jävlig körning hem där det mellan Mora och Rättvik var sådär hyperhalt, blåst och snö och sedan saltblask för att innan Borlänge åter bli slirigt så kommer jag hem till en smärre sjukstuga. Verkar gå någon sorts dalaversion av vinterkräkan där det bara är illamående och magont som gäller. Får se om jag klarar mig.

Kul saker händer också och direkt efter nyår blir det lite äventyr för mig :)

Bloggen som aldrig dör

Deepedition kommer att leva vidare. Jag inser att jag inte kan sluta. Det är min omniblogg, det är lika mycket jag som något annat.

Jag hade verkligen bestämt mig för att sluta att blogga som privatperson. Jag var less på Deepedition. Less på att aldrig riktigt ha tid att skriva. Jag skulle behöva fokusera på DigitalPR-bloggenTwitter tog en massa tid. Facebook var lika kul det. Kände att jag målat in mig i ett blogghörn där jag skulle vara politisk, hela tiden genomtänkt, hitta extremt mycket länkar och hela tiden kände jag ”fan – jag måste se till att skriva om något som andra vill länka till”.

Jag gillar det Christian säger här: bloggande handlar om att dela. Samtidigt känner jag igen mig i det som Judith skriver om att glömma bort lite vad bloggandet handlade om. När man börjat att jobba med digital pr som jag gör och när tiden går åt till att jaga mer kunskap, stå högst upp på stegen – så hinns det inte med, och man blir lite av den som på många sätt ”en gång var den där bloggaren”.

Det vi också ser i undersökningen Svenskarna och Internet är att det är relativt få som bloggar. Och bloggandet handlar mycket om ”modebloggandet”. Samtidigt vet jag genom mitt jobb att det finns en fantastisk och vibrerande bloggosfär utanför listorna, utanför proffsbloggare – där vanliga människor skriver om sina liv, där små företag delar med sig av sin kunskap till sina kunder och vänner, där människor med olika intressen hittar varandra och kan dela med sig av sin kunskap och sitt engagemang.

Samtidigt så har jag bloggat sen 2001. Jag har skrivit och skrivit på nätet sedan 1995 och jag är skribent i mitt hjärta. Det är en livsstil. 140 tecken räcker inte. Statusuppdateringar räcker inte. Jag behöver skriva längre texter. Och texter som inte handlar om reklam, pr, sociala medier eller planningstuff.

Jag behöver ventilen – den ventil som jag insåg jag behövde efter ett par år med Researcher. Och jag tror att jag behöver den ännu.

Deepedition kommer fortsätta vara ”om allt det andra”. En ”omniblogg” och skrivas utifrån det underbara citat jag hittade när jag gjorde research för en bloggkurs:

A blog is merely a tool that lets you do anything from change the world to share your shopping list.

Det som kommer att hända är att jag i jul tänker bygga om utseendet. Det ska bli mer rent, mindre plotter, mindre listor och saker. Texten ska vara det som är viktigt. Deepedition klarade sig den här gången också. Det är lite bloggen som aldrig dör trots att dess upphovsman då och då tröttnar.

Välkomna att följa med på resan.