Idag sägs det vara Buy Nothing Day eller #enköpfridag. Jag fascineras att det fortfarande finns personer som går på den tanken faktiskt. Gör er egen uppfattning genom att läsa bloggen. Jag blir lite lätt fundersam över uttalanden som det här:
Det är omöjligt att kompromissa med naturens villkor. Om vi inte köper färre nya prylar ...
Idag sägs det vara Buy Nothing Day eller #enköpfridag. Jag fascineras att det fortfarande finns personer som går på den tanken faktiskt. Gör er egen uppfattning genom att läsa bloggen. Jag blir lite lätt fundersam över uttalanden som det här:
Det är omöjligt att kompromissa med naturens villkor. Om vi inte köper färre nya prylar så räcker inte naturresurserna till. Därför måste vi snarast välja alternativ till dagens ekonomiska tillväxtberoende.
Vilket då? Och varför utgår man från att allt alltid måste vara som det varit?
Jag kommer ihåg när Buy Nothing Day lanserades 1992. Inom den anarkistiska rörelsen orerades det friskt om detta. Problemet är att det aldrig kommit några hållbara alternativ till konsumtionsekonomi. Olika teoretiska hypotetiska modeller men de flesta bygger då på små lokala delar som skapar isolationism.
Ja. Jag är övertygad om att vi måste söka ett bättre sätt att skapa ett hållbart liv och att ett modernt samhälle måste leva i bättre synergier med naturen. Även om klimathotet och liknande larm måste sättas i ett evolutionärt perspektiv – där status quo aldrig kan vara ett mål – så är det viktigt att sträva mot hållbarhet. Hållbarhet kan vara smartness – om det inte samtidigt bygger på att förminska andra delar av samhällets utveckling.
Premissen för dessa i mitt tycke naiva miljömuppar är: vi måste hushålla med resurser. Alltså måste vi tillverka mindre. Det målet når vi genom att konsumera mindre. Fine. Bara det lilla problemet att det krävs ekonomi för att ha ett samhälle igång. Pengar. Monetära möjligheter.
I en situation där vi för första gången ser en majoritet av världens befolkning i urban miljö så blir tanken på en annan ekonomi än den monetära lite märklig.
Problemet är helt enkelt:
- om man inte köper något får företagen färre beställningar
- färre beställningar innebär att företagen inte kan ha lika många anställda
- dessa blir därmed arbetslösa och behöver stöd från staten
- dessa blir arbetslösa och får sämre ekonomi och kan därmed inte konsumera
- statens stöd bygger på skatter
- eftersom färre har ett jobb kommer mindre skatt in
- eftersom färre handlar kommer mindre moms in
- staten kan därmed inte stödja de som blivit arbetslösa
- företagen får dra ner ännu mer eftersom ingen kan konsumera deras produkter
Vanligtvis är argumentet i detta att vi ändå inte nått någon smärtgräns för uttag av skatter. Plus att man kan reglera produktion hårdare genom miljöskatter, punktskatter etc. Vilket i sin tur innebär att fler företag kommer att ha svårt att ekonomisera anställningar. Och så går det runt igen.
Konsumtion är i sig inte ont. Snarare handlar det om att skapa en mer hållbar konsumtion – slit och släng är inte dåligt i sig: om det som slängs är återvinningsbart och att produktionen bygger på så gröna och återvinningsbara energislag som möjligt. Det blir oerhört subjektivt att prata om ”överkonsumtion” i så generella termer.
Istället för att beskatta ihjäl konsumenter kan incitamenten bygga på att driva möjligheten att betala mer för bra produkter som bygger på hållbar utveckling.
Jag tycker det hela bygger på felaktiga förutsättningar. Man slår mot fel sak med En Köpfri Dag.
Bloggar etiketter: buy nothing day, ekonomi, en köpfri dag, hållbarhet, miljö, samhälle
