VM-final och att våga tävla

Jag tog en kik på Tweetdeck innan jag skulle börja kvällsjobbet inför veckan. Och möts av detta:

Annie Steel och teamet gjorde det. Ett crowdsourcat racingteam som, tack vare Morris Packers engagemang, lätta galenskap och entreprenörskap nu faktiskt är i VM-final för elektriska motorcyklar. Jag är en betalande medlem i teamet. Vi är många som är det.

Morris Motorcycles, Sweden Social Web Camp 2010 #SSWCJag tillhör inte dem som så investerar mina pengar i sånt här. Jag är en fegis ibland. Jag har en ganska låg grad av tävlingsinstinkt i mig. Behöver inte oroa mig för speldjävulen eller kommer bli rik på att ha satsat på rätt startup. Jag är inte som @jocke men ändå tror jag att känslan kan förstås.

När det gäller Morris Motorcycles valde jag att gå in som betalande medlem efter ett tag. Det är inte så mycket pengar. Men för mig handlade det om att ta ställning och faktiskt våga satsa och tävla. Gissar jag kommer att låta Strandh DigitalPR också gå in som mikrosponsor när vi blir AB.

För att det är så oerhört galet och för att jag älskar Morris Packers sätt att låta verkligheten vara en lek, en allvarsam men alltid med ett lekande perspektiv. Läs exempelvis hans brev till Tage Öberg, teamets yngste medlem.

I Almedalen fixade han ett par pallar och ställde sig att prata om Morris MC och att vi behöver tävla mer i Sverige: och kopplade ihop det med Gettysburg Adress och Man on the Moon.

På nåt sätt handlar inte det här bara om att köra elektrisk motorcykel utan visar att det digitala och det analoga smälter samman och att samarbete handlar om helt andra saker än den gamla traditionella svenska modellen.

(Foto: Paula Marttila, Film: Björn Falkevik)