Månadsarkiv: augusti 2010

VM-final och att våga tävla

Jag tog en kik på Tweetdeck innan jag skulle börja kvällsjobbet inför veckan. Och möts av detta:

Annie Steel och teamet gjorde det. Ett crowdsourcat racingteam som, tack vare Morris Packers engagemang, lätta galenskap och entreprenörskap nu faktiskt är i VM-final för elektriska motorcyklar. Jag är en betalande medlem i teamet. Vi är många som är det.

Morris Motorcycles, Sweden Social Web Camp 2010 #SSWCJag tillhör inte dem som så investerar mina pengar i sånt här. Jag är en fegis ibland. Jag har en ganska låg grad av tävlingsinstinkt i mig. Behöver inte oroa mig för speldjävulen eller kommer bli rik på att ha satsat på rätt startup. Jag är inte som @jocke men ändå tror jag att känslan kan förstås.

När det gäller Morris Motorcycles valde jag att gå in som betalande medlem efter ett tag. Det är inte så mycket pengar. Men för mig handlade det om att ta ställning och faktiskt våga satsa och tävla. Gissar jag kommer att låta Strandh DigitalPR också gå in som mikrosponsor när vi blir AB.

För att det är så oerhört galet och för att jag älskar Morris Packers sätt att låta verkligheten vara en lek, en allvarsam men alltid med ett lekande perspektiv. Läs exempelvis hans brev till Tage Öberg, teamets yngste medlem.

I Almedalen fixade han ett par pallar och ställde sig att prata om Morris MC och att vi behöver tävla mer i Sverige: och kopplade ihop det med Gettysburg Adress och Man on the Moon.

På nåt sätt handlar inte det här bara om att köra elektrisk motorcykel utan visar att det digitala och det analoga smälter samman och att samarbete handlar om helt andra saker än den gamla traditionella svenska modellen.

(Foto: Paula Marttila, Film: Björn Falkevik)

En soppa av konspirationer, pressetik och kvinnosyn

Lördagen blev annorlunda för många av oss. På förmiddagen valde jag att ta positionen att inte välja ”sida” åt något håll. Efter hand blev flödet av diskussioner runt Assange intensivt och det som diskuterades låg på flera olika plan:

  • Namnpubliceringen. Här finns en bra ingång till diskussionen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: namnpublicering är fel generellt i ett så pass tidigt skede. Samtidigt måste det balanseras mot allmänintresset och faktiskt i dagens medievärld så blir namnet publicerat på Flashback fortare än traditionella medier hinner säga tryckpress. Det är en verklighet man måste ta med i beräkningen: krasst ja, men etik kan inte byggas enbart på en metanivå.
  • Publiceringen. Den gamla generella aversionen mot media i stort, mot journalister per se och kvällspressen kom självklart upp. Det finns mycket att diskutera runt publiceringen men det känns ändå som om det kunde varit mycket värre. Ibland glömde väl Expressen bort sig när man drog på nyhetsmaskineriet som om det vore något avslöjande runt Stureplanseliten och inte en fråga som är mycket större, mycket svårare och kan innehålla såväl främmande makt, riktiga offer och en organisation som idag kanske är världens mest politiskt och militärt kontroversiella. Sans och måtta borde vara en journalistisk grundprincip men i det här fallet fanns det klara indicier att det är viktigare än någonsin. Eftertanke och analys av det som hände kommer nu.
  • Konspirationerna. Ganska många bestämde sig ganska tidigt för att det hela var en konspiration från främmande makt. Pentagon, CIA och till och med FBI (vilket inte är så troligt) ses som självklara orkestrerare av hela historien. Jag har läst allt från att kvinnorna skulle vara medvetet köpta för att gillra en sexfälla (något som tyvärr Wikileaks själva implicerar), till att de lurats att anmäla något som hänt till att de helt enkelt blivit sura när de insett att Assange varit med dem båda.
  • Påverkan på Wikileaks. De flesta är rätt överens om att det helt klart är ett problem för varumärket Wikileaks men de valde att göra det enda rätt: distansera sig till Assange som privatperson genom att påpeka att organisationen är mycket mer och många fler än sin grundare men utan att ta avstånd från honom. En helt rätt balanserad krishantering som de ibland slirade lite på under dagen med diverse konspirationsuttalanden, men ändå lyckades hålla sig på vägen.
  • Påverkan på Piratpartiet. Anna Troberg gjorde en mycket bra balansering där man separerade Wikileaks och det avtal som ingåtts från Julian Assanges eventuella privata handlingar. Tyvärr fanns det många andra PP:are som fastnade i konspirationstänkandet och i vanlig ordning jagade efter de personer som inte köpte den förklaringen fullt ut…
  • Julian Assange själv. För att handla om en enskild person har faktiskt diskussionerna handlat oväntat lite om just honom. Han har helt enkelt sett till att hålla en lagom profil, ifrågasatt det som hänt och sagt det som behöver sägas. Tjafs om att han skulle köra full transparens bara för att Wikileaks gör det är självklart frestande men då väljer man åter att blanda ihop organisationen med dess grundare.
  • Åklagaren och polisen. Det spår som nu börjar röra sig är varför det hela tilläts bli en sån stor historia så snabbt. Flera konspirationer börjar att växa runt åklagarmyndigheten och det finns ett antal frågetecken som helt klart måste rätas ut. Frågan om rättssäkerhet är viktigare än diverse diskussioner om publiceringen.
  • Kvinnorna. Men på ett sätt som varit objektifierande och ibland väldigt märkligt. Självklart var det möjligt att det var ett par kvinnor utsedda att sätta krokben för Assange, men ju mer som kommit fram så blir det mindre och mindre troligt.

Beteendevetenskapligt var lördagen rena mumman. Det blev så klart att vi gärna vill se de goda som bara goda och att det skulle vara svårt för Wikileaks att fortsatt vara trovärdiga som källa om Julian Assange visade sig vara våldtäktsman. Det är en djupt mänsklig känsla, eftersom den nya verkligheten: att någon man sett upp till visar sig vara någon annan riskerar att vända hela ens verklighetsbild upp och ner. Detta trots att det rationellt inte har någon bäring: en organisation är så mycket mer än sin grundare och även om man skulle kunna ponera att hans privata moral skulle kunna påverka organisationens etik så är det knappast med automatik. Journalister står upp för sin tidning och väljer att, ibland oreflekterat, försvara varje beslut, varje stavelse som skrivs eftersom man är mitt i det ”in the zone”. I ljuset kom också personer som vanligtvis har en mycket balanserad och intellektuellt redlig framtoning ut som extrema konspirationsteoretiker, vilket inte är konstigt: vi vet att fr a amerikanska myndigheter har ett track record där såväl mord som sexfällor ingått. Och vi är uppvuxna, ingrodda, med amerikansk kultur i böcker och film där detta gärna beskrivs. Men att från detta rakt av sluta sig till att det handlar om en konspiration kräver ett vidlyftigt sinne för icke-rationalitet och flexibilitet i hur mycket bevis som krävs för att något inte ska vara vad det ser ut att vara. Vi kunde också se att människor har ett minst sagt komplext förhållande till ”pressen” där man vanligtvis gärna använder det som hänvisningar men när ett sådant här avslöjande sker – som riskerar att förändra ens verklighetsbild – väljer man att slå ner på dem och mena att det är fel att publicera. Jämförelser med samma personers åsikter i exempelvis Littorinaffären skulle gissningsvis visa att man utifrån ens politiska åsikter byter åsikter om publicering.

En mobbmentalitet började skönjas där man jagade en scapegoat för det som nu hotade ens verklighetsbild. Niklas Svensson, åklagare, kvinnorna.

Det som jag tyckte var skrämmande – även om jag hade prognosticerat det – var att alltför många valde att förklara att kvinnorna i historien inte var några offer utan i sämsta fall köpta, i andra fall bara löjliga. Det är självklart att även sexualbrott måste ha hög rättssäkerhet men jag har träffat tillräckligt många offer för våldtäkt för att säga att det inte är något en kvinna enkelt anmäler eller ens pratar om. Det visar sig också att reportrar försökt få personer i kvinnornas närhet att uttala sig om dem som människor, deras karaktär mm.

Så slutsatsen av den här helgens stora nyhet är onekligen att det finns ett avgrundsdjupt svalg mellan journalister, journalistisk etik och vad människor i gemen uppfattar. Samtidigt är människors uppfattningar uppenbart färgade av deras åsikter och tillhörigheter vilket innebär att uppfattningarna förändras utifrån situationen. Att Julian Assange har en status som inte är helt oproblematisk är helt klart: det messianska draget gör att ett fall kan bli gigantiskt.

Och sedan kan man lätt se att vi fortfarande har att kämpa med en ganska vidrig syn på våldtäktsoffer.

Uppdatering: Antifeministerna vädrar morgonluft och deras orerande är inte långt ifrån det hos SD:are. De vet nu att det hela handlar om kvinnor som falskeligen anmält en våldtäkt. Ok. Det kan vara så – men vi vet inte. Det finns en massa saker som nu kommer fram som verkar underliga. Men vi vet inte. Att då döma ut två kvinnor utifrån att man har en egen agenda är knappast snyggt.

Dags att bygga en ark för Wikileaks

Igår såg jag och sonen filmen ”2012″. En intressant film som på många plan berättade mycket om dagens samhälle. Varje organisation har olika val när det gäller att hantera en kris och ju större bredd ett avslöjande får och ju snabbare det går desto större krav ställs på en organisation att göra ett val. Mörka, flankattackera eller retirera. Eller kapitulera genom att säga sanningen.

Morgonen idag började med den minst sagt omskakade nyheten att Julian Assange står anklagad för två våldtäkter och blivitanhållen i sin utevaro av svensk polis då anklagelserna handlar om hans närvaro i Stockholm. Expressen har fått tag på världens scoop. ”Sannolika skäl” är också en stark indikator på att det inte är att man vill träffa honom för upplysningar.

Assange själv förnekar anklagelserna och menar att det är en konspiration mot Wikileaks.

Det är ett bryskt uppvaknande för många av oss som skriver om öppen data, om internet och liknande. För Assange är den enda synliga representanten för Wikileaks. Han ”är” Wikileaks i allmänhetens ögon. Att en sån person står anklagad för ett av de vidrigaste brotten människor kan göra mot varandra innebär att spelplanen ändras radikalt.

Självklart kan man rationaliserande säga att Wikileaks är mycket mer än Julian Assange. Men samtidigt bygger nuvarande medielogik på att varumärken blir starka när man knyter till sig en karismatisk personlighet: vi kan mycket väl kalla det Steve Jobs-syndromet.
Assange-fallet vi har nu ställer saker på sin spets på många olika sätt. Diskussionen om valet att publicera namnet på Julian Assange kom tidigt. Jag skulle påstå att generellt var det fel: det kommer på ett helt annat sätt nu sätta en praxis där den som är känd får leva med att bli outad även av mainstreammedia redan vid en anmälan och förundersökning. Allt annat vore inkonsekvent efter det här. Samtidigt har jag svårt att se hur man på något trovärdigt sätt kunde underlåtit att faktiskt publicera att det handlar om Assange. För precis som Thomas Mattson och Jan Helin påpekar: det är ett exceptionellt fall. Finns egentligen inget sätt att undvika.

Ska man vara krass så är det också en sorts biblisk rättvisa i det hela: Wikileaks bygger på att i så hög grad som möjligt publicera dokument som kan sätta ljuset på saker som myndigheter, organisationer och företag annars gärna ser inte kommer fram. Såna handlingar innefattar alltid enskilda personers beslut och det blir meningslösa papperstigreringar om alla namn försvinner. Mr XXX eller Mrs YYY kan aldrig ställas till svars.

Problemet är dock att vi samtidigt oerhört snabbt går mot en situation där hävdvunnen praxis i svensk rättstradition: oskuldspresumtion snarare blir sin motsats. Från att människor gärna tänkt ”ingen rök utan eld” så hamnar vi i en situation där argumentet är ”rök är ett bevis på eld”. Det är lite skrämmande och drivs tyvärr hårt av dagens politiker: såväl Beatrice Asks gredelina kuvert till misstänkta sexköpare som Mona Sahlins uttalande om att socialdemokrater som anklagas för sexköp inte har något i partiet att göra ”oavsett om de döms eller inte” innebär en fullständig vindkantring mot en situation där vi får en skuldpresumtion: du är skyldigt tills bevisad oskyldig.

För min del väljer jag att hålla mig extremt neutral i frågan och funderar mer över möjliga konsekvenser.

För polisen har ansett de två kvinnorna som trovärdiga och åklagare har valt att starta förundersökningar och utfärda häktning. Julian Assange kan vara en serievåldtäktsman.

Samtidigt är det en extremt komplex kontext vi befinner oss i där de amerikanska federala myndigheterna ser Wikileaks som farliga för den nationella säkerheten, och uttalat jagar efter bland annat Assange. Jag har svårt att tro att CIA och NSA inte tittat på möjligheter att diskreditera såväl Assange som Wikileaks. Det är en parameter vi måste ta med i beräkningen. Det finns 1500o dokument som ännu inte är publicerade. Våldtäkt är ett brott som vi gärna ser att man inte anklagar någon för om det inte hänt – vilket i en situation som den här: internationell politik, världens största land och miljarders miljarder på spel helt klart är en möjlig väg att snabbt bli av med kritikern utan att göra ett ”vått jobb”. Det är en parameter vi inte kan blunda för – hur mycket vi än önskar.

Konsekvenserna av det här är svåröverskådliga. Wikileaks kommer – oavsett om vi rationellt väljer att försöka skilja på organisationen och dess grundare – lida trovärdighetsskada. Organisationen bör, enligt mig, utan att ta ställning för eller emot anklagelserna hitta ett sätt att inte vara så medialt beroende av en enda person. Det vi ser är samma sak som för Piratpartiet i samband med Rick Falkvinges uttalanden om barnporrinnehav: en organisation måste ha en bredare personbas att stå på. En ytterligare konsekvens är att de personer som väljer att synas i sammanhang som det här måste ha en krisberedskap: anklagelser kan komma, oavsett dess sanningshalt.

För Piratpartiet är det här också mycket problematiskt då man starkt gått ut med att länder ska skydda Julian Assange. Hur långt ska det skyddet räcka? Ska vi ha personer som är ”untouchable” oavsett vad de gör? Anna Troberg gör ett balanserat uttalandemen frågan är om det i sammanhanget ens räcker.

Vi står inte inför jordens undergång. 2012 är fortfarande möjligt att uppnå utan att jordskorpan rämnar. Men det finns många anledningar för organisationer att bygga sig sin mediala ark. Själv tror jag det är extremt viktigt att balansera och bredda sin synliga bas av personer som facear varumärket. Och att man får inse att dagens medievärld inte längre rent praktiskt kan hålla kvar samma etiska ståndpunkter som förut: verkligheten är för komplex för detta.

—–

  1. Steve Jobs är så nära knuten till Apple att en felaktigt publicerad dödsruna fick aktierna att falla fritt []

Piratpolitik, röstinvestering och fotboll

Jag har varit på fotbollscup i Örebro med sonen. Det gick ok. Därför har jag inte kunnat läsa in mig på det som händer: mitt fokus har varit på P11 Forssa BK :). Men jag har ändå sett hur ungdomsfotboll många gånger kan likna politik. Situationen vi har idag är att Piratpartiet är ett ungt lag med stort hjärta men som sätts mot ett antal A-lag.

Ser dock att Piratpartiet visar sig vara ett parti som väljer att ta tag i saker. De omarbetar sitt valmanifest, de diskuterar det som hände förra veckan. Det är starkt, det är trovärdigt och jag blir onekligen för min egen del gladare. Det visar att det faktiskt lyssnas på de som faktiskt har koll. Och på en hel del andra, både internt och externt.

Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.

Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".

Andra förstår inte vad min och andras kritik går ut på. Varför det som hände faktiskt är ett problem och att något annat parti, om de stod på tå, enkelt nu kunde stjäla Piratpartiets kärnfrågor och därmed totalt slå undan fötterna på PP.

Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?

Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.

Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.

Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.

Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.

När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.

Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.

Är det egentligen så svårt att förstå?