Diskussionen om Wikileaks fortsätter, fördjupas och förtätas. I dagens Medierna i Sveriges Radio P1 intervjuas bland annat Nick Davies på Guardian om hur avslöjandet gick till. Lyssna på programmet som mp3a. Den problematik som jag tog upp iWikileaks – hur mycket collateral damage är ok? lyftes också upp, bland annat intervjuades jag och Jocke Jardenberg, tyvärr hårt klippt så det verkade som om jag ansåg det vara helt fel och Jocke inte brydde sig om problematiken – vilket ju är galet. Vi är båda oerhört kluvna i att både se stora fördelar i öppenheten för framtidens journalistik och en förminskad möjlighet för stater och organisationer att gömma undan och mörka, precis som Greenslade (han var också intervjuad i programmet) lyfter fram i sin CNN-artikel, och att öppen rådata alltid kan innebära problem när det gäller personlig integritet: all intressant information innehåller så gott som alltid information om individer. En alltför kraftig avanonymisering gör att datan dels blir korrupt och i vissa fall meningslös att använda. Därmed skapas stora möjligheter för att den datan äventyrar personlig integritet. Om vi som samhälle börjar gå mot en punkt där individen är den minsta gemensamma nämnaren för samhällets insatser vilket förändrar grundbulten för hur vi kan hantera information. Det förändrar också hur vi kan räkna konsekvenser. Vi är mitt i en brytpunkt där såväl teknik och värderingar förändrar samhället.

Jag var tvungen att fundera om jag skulle delta i intervjun. Dels eftersom jag minns mina barns oro när jag var med i SVT runt TPB-rättegången, dels för att jag senaste året valt att inte engagera mig speciellt mycket i politiska frågor. Framförallt för att jag inser att det är svårt att få fram den kluvenhet jag känner liksom att det inte direkt är medialt gångbart med någon som säger ”å ena sidan å andra sidan”.

Tyvärr verkar mina farhågor om att avslöjandet kan bli ett reellt hot mot personer som finns kvar i Afghanistan kunnabesannas – vilket sannerligen sätter fingret på problemet med hur mycket vi är beredda att offra för öppenheten. För precis som Ulf Bjereld påpekar så innebär avslöjandena en demoralisering (kan tyckas vara ett negativt ord men kan innebära början på slutet på ett krig) av bilden av kriget i Afghanistan. Det är här som vi måste inse att det inte finns gott eller ont, en helt igenom bra och en helt igenom dålig sida i Wikileaksdiskursen: varje val innebär goda och dåliga konsekvenser. Det är också något vi lär av historien: varje framgång för demokrati har inneburit offer. Det är något som inte går att blunda för – frågan är fortfarande: vad är ett okej antal offer för den goda sidan? Att börja argumentera ”men det har ju dött si och så många på grund av kriget” blir cyniskt och sätter oss i samma läge som de som vi anser gör fel. Kvantiteter är trubbiga instrument för att mäta en god effekt, oavsett om det handlar om marknadsföring eller demokrati. Antal kan inte enbart vara avgörande för vilka konsekvenser vi anser vara ok för en handling.

Det hela hamnar i konsekvensetiska frågor. Och det är här jag valt att ställa mig mitt i – utan att ta ställning för eller emot Wikileaks: däremot är min ingång att problematisera för att vi på så sätt ska kunna göra bättre beslut, förstå konsekvenserna bättre. En del tycker det är fegt, andra tycker det är onödigt men för mig handlar det om ärlighet gentemot en utveckling och att inte falla för den utveckling där vi avkrävs helt dikotoma ställningstaganden.

En del av det är också hur varje instans väljer att vara konsekventa utifrån sina handlingar. Nieman Journalist Lab påpekar att den transparens som Wikileaks tvingar på stater och organisationer inte riktigt följs av dem själva: deras finansiering är relativt okänd och de vill inte visa fram speciellt mycket av detta. Det intressant här är också: vad är Wikileaks egentligen? Demokratiivrare eller anarkister? På samma sätt innebär ett oreflekterat stöd till Wikileaks taktik också möjligheten att ifrågasätta ett starkt motstånd till exempelvis FRA-lagen: the greater good är närvarande i båda de taktiska valen. Är det mer rätt att en organisation Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism? Vilket skyddar samhället mest? Själv är jag helt på det klara att FRA-lagen är oerhört integritetskränkande: men är The Afghan War Logs inte det? Jag säger inte att det finns ett enkelt svar på det men det måste kunna diskuteras för att på så sätt bygga högre trovärdighet.

Att Wikileaks stör myndigheterna är onekligen klart. I klassisk men uppdaterad filmstil har man lagt upp en gigantisk krypterad fil för att förklara att om något händer Wikileaks eller Julian Assrange så finns det hemligheter som ingen vill ska komma ut tillgänglig efter att man sänt ut lösenordet. Att en person som väljer att fronta en sån här grupp behöver vara rädd för sitt liv gentemot en demokratisk stat är i sig oerhört skrämmande. Ett demokratiskt samhälle måste klara av avslöjanden som det här utan att ta till djupt liggande försvarsbeteenden som gör att den som avslöjar känner sig hotat till livet.

Det positiva är dock att jag åter känner att jag vill engagera mig i de här frågorna. Deepedition är anmäld till Politometern som en politikblogg och jag har valt att gå med i Makten och Öppenheten. Jag kommer att skriva mer om hur jag väljer att ställa mig politiskt och de avgränsningar jag gör utifrån mitt yrke som konsult inom PR- och marknadsföring.