Månadsarkiv: juli 2010

Wikileaks handlar om konsekvensetik

Diskussionen om Wikileaks fortsätter, fördjupas och förtätas. I dagens Medierna i Sveriges Radio P1 intervjuas bland annat Nick Davies på Guardian om hur avslöjandet gick till. Lyssna på programmet som mp3a. Den problematik som jag tog upp iWikileaks – hur mycket collateral damage är ok? lyftes också upp, bland annat intervjuades jag och Jocke Jardenberg, tyvärr hårt klippt så det verkade som om jag ansåg det vara helt fel och Jocke inte brydde sig om problematiken – vilket ju är galet. Vi är båda oerhört kluvna i att både se stora fördelar i öppenheten för framtidens journalistik och en förminskad möjlighet för stater och organisationer att gömma undan och mörka, precis som Greenslade (han var också intervjuad i programmet) lyfter fram i sin CNN-artikel, och att öppen rådata alltid kan innebära problem när det gäller personlig integritet: all intressant information innehåller så gott som alltid information om individer. En alltför kraftig avanonymisering gör att datan dels blir korrupt och i vissa fall meningslös att använda. Därmed skapas stora möjligheter för att den datan äventyrar personlig integritet. Om vi som samhälle börjar gå mot en punkt där individen är den minsta gemensamma nämnaren för samhällets insatser vilket förändrar grundbulten för hur vi kan hantera information. Det förändrar också hur vi kan räkna konsekvenser. Vi är mitt i en brytpunkt där såväl teknik och värderingar förändrar samhället.

Jag var tvungen att fundera om jag skulle delta i intervjun. Dels eftersom jag minns mina barns oro när jag var med i SVT runt TPB-rättegången, dels för att jag senaste året valt att inte engagera mig speciellt mycket i politiska frågor. Framförallt för att jag inser att det är svårt att få fram den kluvenhet jag känner liksom att det inte direkt är medialt gångbart med någon som säger ”å ena sidan å andra sidan”.

Tyvärr verkar mina farhågor om att avslöjandet kan bli ett reellt hot mot personer som finns kvar i Afghanistan kunnabesannas – vilket sannerligen sätter fingret på problemet med hur mycket vi är beredda att offra för öppenheten. För precis som Ulf Bjereld påpekar så innebär avslöjandena en demoralisering (kan tyckas vara ett negativt ord men kan innebära början på slutet på ett krig) av bilden av kriget i Afghanistan. Det är här som vi måste inse att det inte finns gott eller ont, en helt igenom bra och en helt igenom dålig sida i Wikileaksdiskursen: varje val innebär goda och dåliga konsekvenser. Det är också något vi lär av historien: varje framgång för demokrati har inneburit offer. Det är något som inte går att blunda för – frågan är fortfarande: vad är ett okej antal offer för den goda sidan? Att börja argumentera ”men det har ju dött si och så många på grund av kriget” blir cyniskt och sätter oss i samma läge som de som vi anser gör fel. Kvantiteter är trubbiga instrument för att mäta en god effekt, oavsett om det handlar om marknadsföring eller demokrati. Antal kan inte enbart vara avgörande för vilka konsekvenser vi anser vara ok för en handling.

Det hela hamnar i konsekvensetiska frågor. Och det är här jag valt att ställa mig mitt i – utan att ta ställning för eller emot Wikileaks: däremot är min ingång att problematisera för att vi på så sätt ska kunna göra bättre beslut, förstå konsekvenserna bättre. En del tycker det är fegt, andra tycker det är onödigt men för mig handlar det om ärlighet gentemot en utveckling och att inte falla för den utveckling där vi avkrävs helt dikotoma ställningstaganden.

En del av det är också hur varje instans väljer att vara konsekventa utifrån sina handlingar. Nieman Journalist Lab påpekar att den transparens som Wikileaks tvingar på stater och organisationer inte riktigt följs av dem själva: deras finansiering är relativt okänd och de vill inte visa fram speciellt mycket av detta. Det intressant här är också: vad är Wikileaks egentligen? Demokratiivrare eller anarkister? På samma sätt innebär ett oreflekterat stöd till Wikileaks taktik också möjligheten att ifrågasätta ett starkt motstånd till exempelvis FRA-lagen: the greater good är närvarande i båda de taktiska valen. Är det mer rätt att en organisation Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism? Vilket skyddar samhället mest? Själv är jag helt på det klara att FRA-lagen är oerhört integritetskränkande: men är The Afghan War Logs inte det? Jag säger inte att det finns ett enkelt svar på det men det måste kunna diskuteras för att på så sätt bygga högre trovärdighet.

Att Wikileaks stör myndigheterna är onekligen klart. I klassisk men uppdaterad filmstil har man lagt upp en gigantisk krypterad fil för att förklara att om något händer Wikileaks eller Julian Assrange så finns det hemligheter som ingen vill ska komma ut tillgänglig efter att man sänt ut lösenordet. Att en person som väljer att fronta en sån här grupp behöver vara rädd för sitt liv gentemot en demokratisk stat är i sig oerhört skrämmande. Ett demokratiskt samhälle måste klara av avslöjanden som det här utan att ta till djupt liggande försvarsbeteenden som gör att den som avslöjar känner sig hotat till livet.

Det positiva är dock att jag åter känner att jag vill engagera mig i de här frågorna. Deepedition är anmäld till Politometern som en politikblogg och jag har valt att gå med i Makten och Öppenheten. Jag kommer att skriva mer om hur jag väljer att ställa mig politiskt och de avgränsningar jag gör utifrån mitt yrke som konsult inom PR- och marknadsföring.

Löspenisar vaskas i omvänd bevisbörda

Den här dagen verkar bestå av plattnackarnas sammansvärjning. Så fort man lyft blicken från planningjobbet och siffercrunchandet är det någon som lyckats göra uttalanden som får en att höja på ögonbrynen. Och förutom nedanstående polis (vars politiska åskådning är okänd) så verkar det tyvärr gått en säkring hos KD. Sacrédeus är i gott sällskap med andra ord.

  • Niklas Holmgren vid den sk SYL-roteln vid Söderortspolisen lyckas verkligen komma till final när han menar att det är upp till en misstänkt brottsling att bevisa varifrån eventuella pengar som tagits i beslag kommer ifrån för att få dem tillbaka. Det är en omvänd bevisbörda alltså. Vackert så. Holmgren försöker förklara att det dels handlar ”om en liten grupp yrkeskriminella” liksom att det är ”en skrivelse för en liten grupp” för att undkomma det faktum att han flagrant visar på att vissa poliser uppenbarligen menar att det inte är upp till polisen att utreda brott och hitta bevis utan att en misstänkt ska bevisa sin oskuld. Helt enkelt handlar det om att du är skyldig tills du bevisat motsatsen: och även om du inte råkar bli dömd så ska du fan inte ha tillbaka dina ägodelar (något som polisen redan pysslar med i samband med it-relaterade utredningar verkar det som). Jag ser en fantastisk framtid framför oss där polisen kan avkräva i princip vem som helst att redovisa var pengar kommer ifrån: om man inte kan det så tas de i beslag även om man inte kan bevisa att det ligger ett brott bakom. Kanske ska man skicka misstankarna i … säg – ljusröda kuvert?
  • Charlie Weimars lyckas göra en logisk saltomortal med peak i dagens Aftonbladet när han anser att det är socialdemokratins fel att bratsen vaskar champagne i Båstad. Japp, smaka på den. Till det lyckas han få till att Gudruns pengagrillning handlar om samma sak… Det är fasen i princip en fullkomlig 10-poängare i grenen ”hitta exempel och vrid dem att fungera för det jag vill säga”. Seriöst Charlie – de som vaskar champagne har antagligen alla gått i privatskolor, uppfostrade enligt normer som går på tvärsen mot det mesta som utvecklats i samhället under socialdemokraternas sjuttiotal. Snurrpelle.
  • Slutligen har vi ännu en kristdemokrat: Annelie Enochson som menar att hetslagstiftningen blivit problematisk eftersom den inkluderar homosexuella (nu är det väl så att den inkluderar ”sexuella minoriteter” så rent juridiskt får du inte hetsa mot frigida personer heller…). Vad grundas det på? Jo att hon är upprörd över att det sprids löspenisar under Pride och att det beskrivs en… håll i er… dekadens! Usch och fy Annelie! Dekadens som är så oerhört fult och är ju också ett statiskt ord som betyder precis samma sak för dig som för oss andra. Frågan är då: har Annelie råkat gå på Pride och fått en löspenis kastad på sig? Närå – hon har läst det i tidningen…

Undrar vad vi får se imorgon? Är det månne så att partierna tar sig varsin dag precis som i Almedalen men nu låter sina galenpannor få fritt spelrum?

Uppdatering: Det blir bara bättre. Nu fightas de internt i partiet och fru Enochson (gissning och jag orkar inte verifiera hennes civilstånd) får rejält på tafsen runt hetslagstiftningen. Magnus Kolsjö och Henrik Ehrenberg kör några sköna tweets runt det hela:

Det är ju skönt att se att det finns några vettiga i partiet trots att kommentarer gör en beklämd:

Pride går emot de kristedemokratiska familjevärderingarna (idag var det väl sadism-lektioner i just pride house om jag inte minns fel?) och är ett lysande exempel på kontrasten mellan vanliga människor och en icke-verklighetsförankrad kulturelit.

Jag tror till skillnad mot Blogge att det finns en hel del krafter inom Kristdemokraterna som driver åt ”rätt” håll. Att det sedan går sakta och jag många gånger kan fundera hur dessa inte ger upp och väljer något annat parti är en annan sak.

Uppdatering: Måste bara lyfta fram Magnus Kolsjös blogginlägg som ändå ger en förhoppningar att KD inte bara är kompakt mörker. Precis som Lilith. Tyvärr lyckas Charlie Weimers snurra in sig ännu mer med sitt blogginlägg runt sin debattartikel. Ganska fascinerande avsaknad av logik – när man ifrågasätter att det handlar om socialdemokraternas skolpolitik eftersom de brats han använder som exempel många gånger inte berörts så mycket av den sk ”flumskolan” så börjar han yra om ”kulturradikalism” och att det är ett ”samhällsklimat”. Han ger onekligen socialdemokraterna mycket credd och mycket makt om han menar att ett samhällsklimat förändras så fort och utifrån politikernas handlande. Inglehart skulle nog vrida sig i sin grav…

Noterar för övrigt att Annelie Enochson helt sonika valt att stänga sina kommentarer. Så mycket intresse finns det hos den riksdagsledamoten över att diskutera sina ställningstaganden. Ser också att människan är medlem i OAS-rörelsen – då förstår man direkt varför hennes minst sagt surrealistiska inställning finns.

Intoleransen från Lennart Sacrédeus

Sacredeus, originally uploaded by Strandh.

Jag brände en synaps när jag läste insändaren från Lennart Sacrédeus och var tvungen att skriva en insändare till lokaltidningen.

Den blev så här:

”Lennart Sacredeus skriver en insändare i torsdagens BT där han ondgör sig över att hans partiledare blir dissad av Pride och HBT-rörelsen. Riksdagsmannens slutsats är att HBT-rörelsen är mycket ignorant gentemot den som ”tycker” annorlunda. Det är en oerhört otäck insändare som andas drag av uttalanden vi hoppades försvunnit för många många år sen.
Sacredeus är känd anti-HBT. Han är urtypen av den frireligiösa heteromannen som vägrar att inse att homosexualitet inte är en ”åsikt”. Att vara homosexuell, bisexuell, transsexuell är inget val. Det Lennart Sacredeus försöker göra är att subjektifiera HBT-personers liv – att det är en åsikt och därmed kan såna som han fortsätta att ignorera de behov som en grupp människor i samhället har. Det Sacredeus implicit gör i sin insändare är att förklara att HBT-frågor inte är mer viktiga än högertrafik, RUT-skatt eller någon annan fråga som bygger på en åsikt. Det är ett flagrant sätt att förneka HBT-personers rätt att leva sitt liv fullt ut.

Göran Hägglund är socialminister. Det innebär att han borde ställa sig över eventuella åsikter i sitt parti och delta i Pride. För HBT-rörelsen är en rörelse inte grundad på åsikter utan på läggning och djupt mänskligt liv. Att en sådan som Sacredeus försöker att förneka människor det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.”

Jag får fan fel snart på personer som försöker få till HBT att vara en ”åsikt” dvs. något som väljs lite lättvindigt. Jävla sopprötter!

Uppdatering: Ok, jag och Anna Troberg får gå på kursen ”dubbelkolla namn i dina debattartiklar” :). Göran Hägglund ska det vara, Kjell Hägglund stavar inte ens så och är minst sagt åsiktsmässigt långt ifrån KD.

Mer om KD och HBT tidigare: Bite the bullet, Hägglund, kd-politiker med svansen mellan benen.

Wikileaks – hur mycket collateral damage är ok?

Dagens stora nyhet om de 90000+ dokument som Wikileaks har publicerat har applåderats på många håll. Jag gillar det också – men har en gnagande känsla av oro: inte för öppenheten i sig utan mer en oro för konsekvenserna av en ny praxis. Konsekvenserna för den enskilda individen och konsekvenserna för den personliga integriteten: hur långt är vi beredda att gå i öppenheten innan den bryter mot personlig integritet.

Det här är en skitsvår text att skriva. Dels för att jag vet att en massa personer, som jag håller som smarta och som vänner antagligen kommer – i den dikotomistiska diskussionsvärld vi lever i – misstolka mig som anti mot det som gjorts. Dels för att jag i grunden är positiv till öppen data och det Wikileaks hittills gjort handlar om att publicera dokument som defacto handlar om saker som är mörkade av stater, företag mfl. Det är modigt, det är helt enligt den logik som den nya tekniken skapar. Det är bra eftersom det innebär att sekretessen inte längre blir det självklara eftersom det ändå kommer att läcka ut.

Det Wikileaks gjort nu är något annat – det handlar om att lägga ut en gigantisk mängd dokument som inte är utvalda för att de innehåller specifika bevis på gjorda brott mot krigslagar eller andra felaktigheter utan det här helt enkelt en mängd data som lagts ut för att de som vill ska kunna kolla genom det och använda det utifrån det perspektiv man önskar.

Det är något som är möjligt genom nya medier och idén är i grunden oerhört positiv: att ge människor möjlighet att delta i det demokratiska arbete som faktiskt handlar om att granska makten. Självklart innebär det också i grunden att man faktiskt granskar de som traditionellt granskat makten: traditionella medier. Informationen skapar bättre möjlighet för var och en att göra sin egen bild av verkligheten: makten att måla upp verkligheten vrids ur händerna inte bara på de som har makten utan också de som haft makten över granskandet av makten.

Det har gjorts förut – exempelvis valde The Guardian att lägga upp all dokumentation runt de brittiska parlamentsledamöternas ekonomiska avdrag för att på så sätt utnyttja svärmkunskapen och på så sätt kunna gå igenom ett stort antal dokument.

Jag tror och hoppas precis som många andra att generellt innebär avslöjanden som det här att ett nytt sätt att se på sekretess kontra öppenhet när det gäller myndigheters data börjar att spridas. Jeff Jarvis har skrivit en mycket bra text runt det hela där hans grundtes handlar om att istället för att fundera över vad som kan göras publikt bör myndigheter och organisationer, utifrån vetskapen om att saker kan bli offentliga, fundera över varför något måste vara hemligstämplat.

Wikileaks har tidigare valt att publicera dokument som de direkt kunnat se handlar om brott – det har varit ett journalistiskt urval som för de flesta varit mycket klart varför det läggs ut. The Afghan War Diary är något annat – och det är här mitt problem ligger.

Julian Assange har sedan filmen Collateral Murder, som Wikileaks publicerade i april, varit jagad och Wikileaks har levt under diverse hot fr a från amerikanska federala myndigheter. I sin presskonferens runt det nya avslöjandet förklarar han att de gått igenom dokumenten, 15000 ytterligare finns men de ska säkras upp (enligt vissa uttalanden på begäran av deras källa, i en Time-Q&A menar Assrange att de  är mer explosiva och därmed kräver mer översikt). För att få extra fart, och som bevisar att vi är på väg in i en ny journalistisk era, något som också Axel Andén tar upp i sin Brännpunktartikel, valde man att låta Der Spiegel, Guardian och New York Times få tillgång till materialet innan.

Piratpartiet och flera andra har gått fram och lyft den nya läckan som viktig – och ja, att säkerställa att whistleblowers kan arbeta utan att riskera sin säkerhet är viktigt. Andra har uttryckt gillande utifrån att man har en agenda om att den svenska Afghanistansinsatsen borde avbrytas, andra i en generell och kanske principiell åsikt om att alla krig alltid är fel liksom att jag anar ett klassiskt amerikahat från vänster.

Problemet för mig är inte att man väljer att visa verkligheten. Jag är ganska övertygad om att det rent taktiskt och strategiskt inte spelar någon större roll och väljer själv att släppa frågan om det är rätt eller fel att USA och ISAF-styrkorna finns i Afghanistan: de är där nu och ett tillbakadragande på grund av en upphettad opinion skulle vara en förlust framförallt för den regionen om man söker demokrati och mänskliga rättigheter för afghanerna.

Problemet handlar om konsekvens och att fundera över vilken agenda som finns för att göra en sån här gigantisk sak. Tyvärr är de få som tagit upp frågan blinda (och korkade) i hat mot Piratpartiet och hamnar i ett annat dike.

I en bra och sansad diskussion på Twitter där bland annat @stroemberg och @janjohannesson var mina partners kan man se att det finns ett antal punkter som inte kan blundas för, som måste tas med i beräkningen utan att för den delen komma till slutsatsen att Wikileaks publicering är fel – och det är aspekter som jag tycker att många av de som debatterat och skrivit om dagens läcka faktiskt missat:

  • Det är ett urval som gjorts – vilka utgångspunkter har varit för urvalet? De personer som arbetat med att sätta ihop materialet – vilka är deras agendor för att göra det? Vad är det som har fått vara starkaste drivkraft i arbetet.
  • Om ett urval gjorts så innebär det att Wikileaks inte är en budbärare – en ofiltrerad databas – utan en publikation: det innebär att man måste fråga samma frågor runt själva organisationen: vad är utgångspunkterna och varför har man valt att göra just det här?
  • 90000+ dokument är en gigantisk mängd av dokument, och som det redan visat sig finns det många namn på enskilda personer med i det: vissa har lämnat uppgifter som kan vara graverande att lämna.
  • Genom att hänvisa att det i materialet kan finnas bevis för krigsbrott väljer man att politisera sin handling samtidigt som man väljer att låta andra, med sina agendor leta reda på bevis för saker och ting. Men vad blir det av detta sedan? Ett stort antal rätta men också ett stort antal felaktiga anklaganden som förs in i Internets gigantiska men sökbara textmassa och blir en del av den sanning som skrivs.

Alla punkter innebär på att det skapats en mängd frågor runt krigsdagboken. Är det av naivitet eller medvetet som man blundar för dessa delar?

Är det bara jag som funderar i de här banorna? Varför väljer vi att generellt lita på Wikileaks goda intentioner? Finns det inga problem med det här?

Exempelvis när det gäller integriteten för de personer som nämns vid namn, datum för när deras information eller uppdykande i ”handlingen” sker respektive platser: om vi ponerar att jag skulle få tag på ett stort antal patientjournaler och upplever att dessa verkligen skulle kunna visa hur svensk sjukvård fungerar – är det då okej att publicera dessa trots att det med stor sannolikhet innebär olika grader av brott mot individers integritet? När det gäller Wikileaks kan det handla om säkerheten för vissa personer. För även om du avanonymiserar namn (vilket inte fullt ut gjorts i de rapporter som nu finns publicerade vad jag förstår) så blir dokumentens innehåll möjligt att använda för att spåra uppgiftslämnare, offer och förövare.

Om vi tänker oss att det hela är viktigt för demokratins utveckling, att det handlar om att faktiskt sätta dit amerikanska statens stridslystenhet och förhoppningsvis hindra ytterligare invasioner av misshagliga nationer – är det då ok att bryta mot ett antal individers personliga integritet? Om det visar sig att ett antal personer får stora problem på grund av de här dokumenten, eller att någon faktiskt dör på grund av avslöjandet – är det då ett problem? Eller om det visar sig att ett stort antal av rapporterna är falska – vem är det då som ska ställas till svars?

Hur mycket collateral damage är det värt för ”the greater good”? Är det värt ett fredspris? Kan man nå fred i det stora utan att behöva offra i det lilla?

I grunden hamnar man därmed i frågan om man ska ha ett kategoriskt imperativ som grund eller vara mycket utilitaristiskt lagd när det kommer till individen kontra kollektivet. Själv är jag inte säker på vad jag tycker – jag är relativist och utilitarist samtidigt som jag också ser att en alltför hård drift mot det kollektiva goda blir ett sluttande plan gentemot individens säkerhet och rätt till egen integritet.

Eller så handlar det, som någon sagt om att ju öppnare man är desto mindre syns man – i det här handlar det om att bara magnituden av information gömmer de enskilda individerna. Jag vet inte – jag är oerhört osäker på hur man som libertarian och integritetskämpe ska ställa sig inför det här eftersom det finns en väldigt fin linjen att balansera på – som @jocke påpekar här.

Ps. En tanke som slog mig och som skrämde mig är hypotesen: tänk om det är en extremt välgjord ordnad läcka för att faktiskt få Pakistan att förändra sin politik runt al-Quaida? Om det hela skulle, mot all logik och förmodan, skulle visa sig vara en wag the dog-aktig scam från CIA: vad händer då med öppenheten? Det skrämde ärligt talat skiten ur mig… Ds.

Uppdatering: Mats har varit idog och fantastiskt stillsam i diskussionerna vi haft. Vi tycker inte samma, jag kan tycka att han har missuppfattat mig en del men hans ingång som han beskriver på sin blogg är onekligen intressant – inte minst ur ett perspektiv på hur dagens marknadsföring måste utvecklas: förtroende och tillit tills motsatsen bevisas liksom.

Bildförbudet i ny tappning

Att diskutera frågan om barnporr är oerhört knivig. För övergrepp mot barn är vidrigt. Som förälder skulle jag strunta i konsekvenserna för mig själv om någon begick ett övergrepp mot mina barn. Som offer för övergrepp borde jag antagligen också vara både känslomässigt men också strategiskt inriktad på att höja upp den nu hårt åtskruvade barnporrlagen.

Problemet är att frågan självklart är svår att diskutera. Grunden: övergrepp av barn är ovedersägligt något som måste bekämpas. Frågan är bara hur: ska en sån åsikt som tillskrivs Apan Ola – att det är ok om man burar in, anklagar och (säkert) skickar färgglada kuvert till vem som helst så länge det stoppar någon vara det vi vill att svensk rättsmedvetande bygger på? Collateral damage för personlig integritet i jakten på skurkarna.

Uppdatering: Tor har transkriberat Ola Lindholms märkliga uttalande:

”Är det på det sättet att samhället genom icke-filtrering och total yttrandefrihet ökar antalet offer så är det ju det, om man hårdrar det det handlar om – vad är vi beredda att offra? Jag menar, vi är beredda att offra soldater för yttrandefrihet och så vidare. Men är vi beredda att offra… jag menar, du har ett exempel där på en människa som har dömts till fängelse för bilder som eventuellt kanske inte är barnpornografiska. Ja, det är ett offer i det här sammanhanget tycker jag. Och det är ett offer som jag tycker vi kan ta. Jag tycker också att vi kan ta offret att en del sidor som kanske blir filtrerade oförtjänt försvinner… kanske förlorar litet ekonomiska tillgångar… några människor här och där, eller kanske till och med tusentals människor. Jag tycker att det är ett ok offer i jämförelse med om det är så att vi offrar en massa barn genom att inte filtrera.”

/uppdatering

Så jag vägrar att förledas att tro att ECPATs tolkning av världen är den rätta.

Ett av mina konstanta invändningar mot lagar är när två olika lagar inte logiskt hänger ihop. Jag har alltid funderat över logiken i att du som 18-åring får driva företag, ha anställda, gifta dig, ta stora lån, bli borgenär etc men du måste vänta två år för att få köpa starköl på Systemet.

I det här fallet blir det förutom en gapande logisk grop också absurt: är du över 15 år får du ha sex men du får inte visas naken på bild. Frågan är vad det sistnämnda kommer ge i eventuella översikter av den första lagen: ska svenska lagstiftare höja åldern för när en person i Sverige är tillåten att ha sex? Eller är det så att en avbildning är mycket värre än själva utövandet?

Den dömde har uttalat sig. Och det är onekligen så att hela barnporrlagens del om tecknade bilder blir mer och mer surrealistiskt absurd – något som Hagwall visar rakt av samtidigt som han pekar på hur politiker och journalister totalt lagt sig på rygg för Ecpats märkliga tolkningar. Jag har redan skrivit om det tidigare – hur det hela handlar om en sorts metalagstiftning utan konsekvensanalys och de facto-offer. Fr a verkar det vara så att vissa saker ändå får komma förbi – eller vad sägs om Carl Larsson?

Enligt ECPATs sajt så är barnpornografi definierat på följande sätt:

Barnpornografi är dokumenterade sexuella övergrepp på barn. Bakom varje bild eller film finns en tragik bortom det dokumenterade övergreppet. Offret kan vara någons barn som utnyttjas sexuellt eller där barnets föräldrar säljer det enda de har till rika turister. Kanske har barnet lurats att medverka på poseringsbilder av en ”snäll” farbror.

Men ingenstans kan jag se att de drar konsekvensen av detta och framhåller att serieteckningar inte kan vara ett övergrepp. En fiktionaliserad bild kan inte vara en dokumentation av ett övergrepp. Istället skapas en märklig syn där en teckning kränker ett kollektiv bara på grund av deras gemensamma ålder: barnen.

”Lagstiftaren har inte uppställt något krav på att det ska ha funnits en verklig modell för teckningen, och det finns inte heller något krav på att teckningen ska föreställa ett verkligt sexuellt övergrepp (prop. 1997/98:43 sid. 81) … En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.”

Med andra ord: det är en kränkning mot vad vissa lagstiftare anser vara allmän ordning = moraliskt rätt – inte ett faktiskt genomfört övergrepp på barn.

Det vi ser här är samma vetenskapligt icke-verifierade påståenden som när det gäller videovåld, dataspel eller vilken annan moralisk upprörande handling som tänkas kan – att något skulle automatiskt skulle påverka personer att utföra kränkning som annars inte skulle utförts. För att tala ren globish: bullshit.

Så fort moral ska översättas till juridik hamnar vi onekligen på ett sluttande plan. Och när lagarna sedan handlar om tankar och subjektiva upplevelser som ska förbjudas blir det inte bättre än att graden av fallhöjd ökar mot ett samhälle där individens tankar ska kontrolleras i enlighet med 1984:

Thoughtcrime is death. Thoughtcrime does not entail death. Thoughtcrime IS death. I have committed even before setting pen to paper the essential crime that contains all others unto itself.

Det otäcka är att en lag som bygger på icke-vetenskapligt grundad moral har som enda egentlig effekt att omskapa ett antal värderingar i enlighet med vissa moraliska åsiktsriktningar: i det här fallet helt klart en frigid, högerkristen sexualmoral och en syn på barn och vuxna som onekligen är sjuklig.

Det intressanta är att den här diskursen faktiskt kan kopplas ihop med den tidigare runt Vilks olika avbildningar av Muhammed som renderade honom såväl schysst pr men också en dansk skalle, liksom Jyllandspostens publicering av Muhammedteckningarna. Undrar hur de som tillskyndar den nya barnporrlagen ställer sig till detta? Är det yttrandefrihet eller kränkning av ett kollektiv.

Själva bildförbud är ett klassiskt knep inom olika religioner (jodå, kristendomen har haft ett sådant också) som beteendemässigt handlar om att kvarhålla makten över omvärldstolkningen. Bilderna betecknas som avgudadyrkan – att den som ser bilden börjar att tillbe bilden snarare än gudomen. Samtidigt handlar det om att om du kan göra bilder av saker så tar en människan makten över sin egen tolkning av världen – men om man förbjuder bilder så blir den tolkningen kvar hos den som styr. Tyvärr verkar ECPATs tolkning vara den som ska styra svensk lagstiftning när det gäller sexualitet i stort men trafficking, barnporr och pedofili per se.

Det vi har nu är alltså en lag som innebär att fiktion blivit kriminaliserad, att det är den första lagen som anser att övergrepp kan begås bara genom en teckning. Det vi nu har är en självklar öppning för vilka andra censureringar tänkas kan utifrån att det kränker ett kollektiv. Vi har en lag som faktiskt kränker YGL liksom den av många politiker omhuldade FN-konventionen om frihet att tänka fritt.