Månadsarkiv: juli 2010

Wikileaks handlar om konsekvensetik

Diskussionen om Wikileaks fortsätter, fördjupas och förtätas. I dagens Medierna i Sveriges Radio P1 intervjuas bland annat Nick Davies på Guardian om hur avslöjandet gick till. Lyssna på programmet som mp3a. Den problematik som jag tog upp iWikileaks – hur mycket collateral damage är ok? lyftes också upp, bland annat intervjuades jag och Jocke Jardenberg, tyvärr hårt klippt så det verkade som om jag ansåg det vara helt fel och Jocke inte brydde sig om problematiken – vilket ju är galet. Vi är båda oerhört kluvna i att både se stora fördelar i öppenheten för framtidens journalistik och en förminskad möjlighet för stater och organisationer att gömma undan och mörka, precis som Greenslade (han var också intervjuad i programmet) lyfter fram i sin CNN-artikel, och att öppen rådata alltid kan innebära problem när det gäller personlig integritet: all intressant information innehåller så gott som alltid information om individer. En alltför kraftig avanonymisering gör att datan dels blir korrupt och i vissa fall meningslös att använda. Därmed skapas stora möjligheter för att den datan äventyrar personlig integritet. Om vi som samhälle börjar gå mot en punkt där individen är den minsta gemensamma nämnaren för samhällets insatser vilket förändrar grundbulten för hur vi kan hantera information. Det förändrar också hur vi kan räkna konsekvenser. Vi är mitt i en brytpunkt där såväl teknik och värderingar förändrar samhället.

Jag var tvungen att fundera om jag skulle delta i intervjun. Dels eftersom jag minns mina barns oro när jag var med i SVT runt TPB-rättegången, dels för att jag senaste året valt att inte engagera mig speciellt mycket i politiska frågor. Framförallt för att jag inser att det är svårt att få fram den kluvenhet jag känner liksom att det inte direkt är medialt gångbart med någon som säger ”å ena sidan å andra sidan”.

Tyvärr verkar mina farhågor om att avslöjandet kan bli ett reellt hot mot personer som finns kvar i Afghanistan kunnabesannas – vilket sannerligen sätter fingret på problemet med hur mycket vi är beredda att offra för öppenheten. För precis som Ulf Bjereld påpekar så innebär avslöjandena en demoralisering (kan tyckas vara ett negativt ord men kan innebära början på slutet på ett krig) av bilden av kriget i Afghanistan. Det är här som vi måste inse att det inte finns gott eller ont, en helt igenom bra och en helt igenom dålig sida i Wikileaksdiskursen: varje val innebär goda och dåliga konsekvenser. Det är också något vi lär av historien: varje framgång för demokrati har inneburit offer. Det är något som inte går att blunda för – frågan är fortfarande: vad är ett okej antal offer för den goda sidan? Att börja argumentera ”men det har ju dött si och så många på grund av kriget” blir cyniskt och sätter oss i samma läge som de som vi anser gör fel. Kvantiteter är trubbiga instrument för att mäta en god effekt, oavsett om det handlar om marknadsföring eller demokrati. Antal kan inte enbart vara avgörande för vilka konsekvenser vi anser vara ok för en handling.

Det hela hamnar i konsekvensetiska frågor. Och det är här jag valt att ställa mig mitt i – utan att ta ställning för eller emot Wikileaks: däremot är min ingång att problematisera för att vi på så sätt ska kunna göra bättre beslut, förstå konsekvenserna bättre. En del tycker det är fegt, andra tycker det är onödigt men för mig handlar det om ärlighet gentemot en utveckling och att inte falla för den utveckling där vi avkrävs helt dikotoma ställningstaganden.

En del av det är också hur varje instans väljer att vara konsekventa utifrån sina handlingar. Nieman Journalist Lab påpekar att den transparens som Wikileaks tvingar på stater och organisationer inte riktigt följs av dem själva: deras finansiering är relativt okänd och de vill inte visa fram speciellt mycket av detta. Det intressant här är också: vad är Wikileaks egentligen? Demokratiivrare eller anarkister? På samma sätt innebär ett oreflekterat stöd till Wikileaks taktik också möjligheten att ifrågasätta ett starkt motstånd till exempelvis FRA-lagen: the greater good är närvarande i båda de taktiska valen. Är det mer rätt att en organisation Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism? Vilket skyddar samhället mest? Själv är jag helt på det klara att FRA-lagen är oerhört integritetskränkande: men är The Afghan War Logs inte det? Jag säger inte att det finns ett enkelt svar på det men det måste kunna diskuteras för att på så sätt bygga högre trovärdighet.

Att Wikileaks stör myndigheterna är onekligen klart. I klassisk men uppdaterad filmstil har man lagt upp en gigantisk krypterad fil för att förklara att om något händer Wikileaks eller Julian Assrange så finns det hemligheter som ingen vill ska komma ut tillgänglig efter att man sänt ut lösenordet. Att en person som väljer att fronta en sån här grupp behöver vara rädd för sitt liv gentemot en demokratisk stat är i sig oerhört skrämmande. Ett demokratiskt samhälle måste klara av avslöjanden som det här utan att ta till djupt liggande försvarsbeteenden som gör att den som avslöjar känner sig hotat till livet.

Det positiva är dock att jag åter känner att jag vill engagera mig i de här frågorna. Deepedition är anmäld till Politometern som en politikblogg och jag har valt att gå med i Makten och Öppenheten. Jag kommer att skriva mer om hur jag väljer att ställa mig politiskt och de avgränsningar jag gör utifrån mitt yrke som konsult inom PR- och marknadsföring.

Löspenisar vaskas i omvänd bevisbörda

Den här dagen verkar bestå av plattnackarnas sammansvärjning. Så fort man lyft blicken från planningjobbet och siffercrunchandet är det någon som lyckats göra uttalanden som får en att höja på ögonbrynen. Och förutom nedanstående polis (vars politiska åskådning är okänd) så verkar det tyvärr gått en säkring hos KD. Sacrédeus är i gott sällskap med andra ord.

  • Niklas Holmgren vid den sk SYL-roteln vid Söderortspolisen lyckas verkligen komma till final när han menar att det är upp till en misstänkt brottsling att bevisa varifrån eventuella pengar som tagits i beslag kommer ifrån för att få dem tillbaka. Det är en omvänd bevisbörda alltså. Vackert så. Holmgren försöker förklara att det dels handlar ”om en liten grupp yrkeskriminella” liksom att det är ”en skrivelse för en liten grupp” för att undkomma det faktum att han flagrant visar på att vissa poliser uppenbarligen menar att det inte är upp till polisen att utreda brott och hitta bevis utan att en misstänkt ska bevisa sin oskuld. Helt enkelt handlar det om att du är skyldig tills du bevisat motsatsen: och även om du inte råkar bli dömd så ska du fan inte ha tillbaka dina ägodelar (något som polisen redan pysslar med i samband med it-relaterade utredningar verkar det som). Jag ser en fantastisk framtid framför oss där polisen kan avkräva i princip vem som helst att redovisa var pengar kommer ifrån: om man inte kan det så tas de i beslag även om man inte kan bevisa att det ligger ett brott bakom. Kanske ska man skicka misstankarna i … säg – ljusröda kuvert?
  • Charlie Weimars lyckas göra en logisk saltomortal med peak i dagens Aftonbladet när han anser att det är socialdemokratins fel att bratsen vaskar champagne i Båstad. Japp, smaka på den. Till det lyckas han få till att Gudruns pengagrillning handlar om samma sak… Det är fasen i princip en fullkomlig 10-poängare i grenen ”hitta exempel och vrid dem att fungera för det jag vill säga”. Seriöst Charlie – de som vaskar champagne har antagligen alla gått i privatskolor, uppfostrade enligt normer som går på tvärsen mot det mesta som utvecklats i samhället under socialdemokraternas sjuttiotal. Snurrpelle.
  • Slutligen har vi ännu en kristdemokrat: Annelie Enochson som menar att hetslagstiftningen blivit problematisk eftersom den inkluderar homosexuella (nu är det väl så att den inkluderar ”sexuella minoriteter” så rent juridiskt får du inte hetsa mot frigida personer heller…). Vad grundas det på? Jo att hon är upprörd över att det sprids löspenisar under Pride och att det beskrivs en… håll i er… dekadens! Usch och fy Annelie! Dekadens som är så oerhört fult och är ju också ett statiskt ord som betyder precis samma sak för dig som för oss andra. Frågan är då: har Annelie råkat gå på Pride och fått en löspenis kastad på sig? Närå – hon har läst det i tidningen…

Undrar vad vi får se imorgon? Är det månne så att partierna tar sig varsin dag precis som i Almedalen men nu låter sina galenpannor få fritt spelrum?

Uppdatering: Det blir bara bättre. Nu fightas de internt i partiet och fru Enochson (gissning och jag orkar inte verifiera hennes civilstånd) får rejält på tafsen runt hetslagstiftningen. Magnus Kolsjö och Henrik Ehrenberg kör några sköna tweets runt det hela:

Det är ju skönt att se att det finns några vettiga i partiet trots att kommentarer gör en beklämd:

Pride går emot de kristedemokratiska familjevärderingarna (idag var det väl sadism-lektioner i just pride house om jag inte minns fel?) och är ett lysande exempel på kontrasten mellan vanliga människor och en icke-verklighetsförankrad kulturelit.

Jag tror till skillnad mot Blogge att det finns en hel del krafter inom Kristdemokraterna som driver åt ”rätt” håll. Att det sedan går sakta och jag många gånger kan fundera hur dessa inte ger upp och väljer något annat parti är en annan sak.

Uppdatering: Måste bara lyfta fram Magnus Kolsjös blogginlägg som ändå ger en förhoppningar att KD inte bara är kompakt mörker. Precis som Lilith. Tyvärr lyckas Charlie Weimers snurra in sig ännu mer med sitt blogginlägg runt sin debattartikel. Ganska fascinerande avsaknad av logik – när man ifrågasätter att det handlar om socialdemokraternas skolpolitik eftersom de brats han använder som exempel många gånger inte berörts så mycket av den sk ”flumskolan” så börjar han yra om ”kulturradikalism” och att det är ett ”samhällsklimat”. Han ger onekligen socialdemokraterna mycket credd och mycket makt om han menar att ett samhällsklimat förändras så fort och utifrån politikernas handlande. Inglehart skulle nog vrida sig i sin grav…

Noterar för övrigt att Annelie Enochson helt sonika valt att stänga sina kommentarer. Så mycket intresse finns det hos den riksdagsledamoten över att diskutera sina ställningstaganden. Ser också att människan är medlem i OAS-rörelsen – då förstår man direkt varför hennes minst sagt surrealistiska inställning finns.