På ön. Vila.
Fantastisk midsommarhelg.
Inte så mycket mer att säga om det.
Återkommer efter de två minst sagt fartiga veckor som kommer:
Jo. Jag såg en del av bröllopet i lördags. Jag gillar Victoria och jag har inte egentligen någon åsikt om monarkins vara eller inte vara – jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis är bättre med en regerande president och det är frågan om det skulle vara mer ekonomiskt. Jag är vad man skulle kunna säga en rojalistisk agnostiker.
Många har gnällt över kostnaderna runt bröllopet, och att det är orättvist att hon får ett sånt stort och påkostat bröllop när inte andra kan få det. För min del – som utilitarist – ser jag snarare det som väl investerade pengar. För det här var ett skådespel – något som för många handlade om positiv input, möjlighet att drömma lite, en sannsaga i bästa sändningstid. Precis som redan de romerska kejsarna insåg så är ”bröd och skådespel” viktiga delar i hur ett samhälle blir till – så är det fortfarande. Visa mig en de facto effekt på republikanskt styressätt istället för att metadiskutera.
Något jag dock reagerade mot var hur många, fr a i twitterflödet, började tjata om ”bröllopsnatten” och det har varit diskussioner om att Victoria nu skulle ”pressas till att skaffa barn”. Hur naiva är folk? Självklart är det så att en del inte kan låta bli att fundera över hur överklassen har sex men att spekulera i att bröllopsnatten på något sätt skulle vara första gången för Victoria och Daniel är lite världsfrånvänt: är det något som det här bröllopet visat är att den blivande drottningen lever i en modern tid – att de skulle ”hållit på sig” i sju år är ganska osannolikt.
Och oavsett så vete fan om det ens är intressant? Människors sexliv borde vid det här laget vara rätt uttjatat som tema oavsett om de är en blivande drottning eller Karin Svensson från Enskede.
På samma sätt är det märkligt att det finns en syn på att paret nu skulle ”tvingas” skaffa barn. Jag skulle väl säga att de lär skynda sig av rent personliga skäl: de är inte purunga någon av dem och gissningsvis har de längtat efter barn rätt länge. Skulle de inte få något barn löser det sig också, allt är reglerat i Regeringsformen.
Jag tycker det var en bra show. Ett hack i tiden som gav folk något att diskutera. Det är bra ROI.
Disclaimer. Det här är en djupt personlig text. De trolljävlar som triggar igång på att snacka skit, som inte klarar av en resonerande djupt personlig text eller ska diskutera religion kan dra åt helvete. Punkt.
När jag och HS satte oss i bilen efter prästvigningsgudstjänsten så sa jag – en mer retorisk fråga än en verklig:
Är vi verkligen klara med det här?
På något sätt hade vi plötsligt passerat ”Gå”.
—
Det har varit en dag med massor av känslor. Prästvigningen för kära Anna blev minst sagt intensiv känslomässigt. För både HS och mig. Så många tankar som for runt, så nära och ändå så långt borta.
Johan frågade mig innan:
Och hur känns det här då?
Med djupaste förståelsen för att det här inte var enkelt för mig. För han har känt mig så länge.
För inte nog med att det handlade om att gå på en vigning med min älskade egenhändigt adopterade syster och att det berör så djupt i det jag och HS en gång var – alla de vänner som man mötte.
De som man känt längst av alla: sen vi var unga. Några av dem har jag känt sedan 86-87.
Len, Linda, Hasse, Johan, Per, Conny, Tony, Pia… Ingen känner oss som de människorna.
Vigning. Jag minns den. Min egen. Och tanken var alltid att jag skulle vara med som personlig assistent till Anna. Nu blev det inte så. Men den hon valde till idag var ett bra val. Det bästa valet. Och i Hasses tal insåg jag att Anna tagit samma fight om handboken med honom som jag hade många gånger med honom :). Det finns en anledning varför min personliga present till henne: min palestinensiska vita stola som jag alltid bar på ungdomsmässorna – för det är alltid fest att fira nattvard, åtföljdes av ett kort jag låtit Google Translate översätta orden ”Do kick some ass” till hebreiska tecken och undertecknade ”det är din tur nu”. Hon var med mig hela resan: Ondskamässan, Kärleksmässan och varje galen idé som vi genomförde under ungdomsmässorna i Hagakyrkan under de intensiva åren.
Och det är den första gudstjänsten jag är med och firar på många många år. Allt kände jag igen, jag behövde ingen agenda. Allt sitter i ryggmärgen och det var vackert ändå. Dekonstruktivism i all ära – men i grunden är det alltid samma idé, samma bärande ritual.
Att åter se nattvardsliturgin var speciellt – för det var alltid för mig det största: när det heliga och det världsliga möttes. Det finns en skönhet i den tanken oavsett vad man tror på. Själva idén om att det enkla vinet och brödet blir symboler för det gudomliga.
Jag gick fram till nattvarden. Mötte alla gamla vänner där och precis som förr var det inte något problem att vänta på sin tur för precis som förr innebar det nästan lite mingel: stor kärlek och stor glädje att återse varandra. Sen att ta emot nattvarden av Anna. Det var så udda, så annorlunda: hon var präst och jag var det inte. Svårt att förklara – men den sekunden när det hände så förändrades världen på nåt sätt. Hur är omöjligt att sätta fingret på.
Det var rörande, jag som aldrig gråter har haft tårar i ögonen – och inte bara för att det varit så roligt att få vara med när Anna äntligen blir präst utan – för att
Och jag har många tankar och intryck att cruncha nu. Vad är man klar med och vad är man inte klar med.
För det var tretton år sedan. Och det är fortfarande aktuellt. Det är en del av våra liv fortfarande. Det stod så oerhört läskigt klart. Bilden på åtta stycken nyvigda ämbetsbärare (roande är att det är HS bror som tagit bilden eftersom tidningen inte lyckats få fram någon fotograf) känns speciell.
Det är svårt för den som inte varit i det att förstå att ett ämbete som det här inte är riktigt som något annat. Innan vi åkte tog svärmor fram gamla tidningsklipp (VLT 1, VLT 2) och det var en rejäl tidsresa – och själslig resa. Tidsresa eftersom det verkligen var länge sen. Barnen tyckte vi såg roliga ut:
Att se de gamla klippen innebar påminnelser om så mycket. Som vi glömt.
Anna börjar ett nytt liv. Ett hack i tiden som skakade om mig mer än jag trott.
Om några timmar ska jag och HS på prästvigning i Västerås Domkyrka. Min ”syster” prästvigs.
För tretton år sedan var det jag och HS som väntade in vår egen vigning: jag till präst, HS till diakon.
Det kommer bli en märklig känsla: jag kommer vara så lycklig för Anna – för jag vet hur stort det är. Och hennes resa har varit krokig.
Men sorgen kommer ändå att vara där. Min sorg. Vår sorg.
Jag borde antagligen skriva ett tal – men det struntar jag i. Jag pratar från hjärtat. Hon kommer få ta över något viktigt. Att ge bort det är ännu en del av att jag inte längre är det hon nu får bli. Berättar mer imorgon ifall hon hinner lurka :)
Slutet på mitt kort som följer gåvan är ändå det viktigaste jag känner:
Det är din tur nu. /din bror
Innan jag fick barn så trodde jag väl inte att man skulle bli sådär ”mushy” när man läser om andras förlossningar – men när jag läser om Bosses (ja jag vet – han heter Jack Alexander och DVIJDVS heter Linda men jag är en dividisk person :)) förlossning och att den långa resan nu är över för Linda och D så minns jag självklart båda förlossningarna jag själv varit med på – och blir sådär tårögd. För det är något väldigt stort – stort som fan – att få barn.
Det är så jäkla underbart det här. Som jag skrev på Facebook: man ska inte bara gratulera föräldrarna utan också Bosse/Jack Alexander – för han har verkligen fått ett par pärlor till föräldrar.
(festar till det med en bild på pappa D från Stora Bloggpriset.)
Magdalena Ribbing fick följande märkliga fråga och svarade att det lät fullständigt snurrigt att ens fundera över något sådant.
Själv rakade jag mig för första gången på mycket länge idag för femton år sedan – och har faktiskt inte rakat ”rent” sen dess. Faktiskt minns jag inte längre vad dealen var men det var någon sorts deal.
Svågern klippte sig idag för femton år sen – och såg sen ut som Gustav Wasa i några månader.
Badelunda kyrka. 10e juni 1995. Det känns som ett helt liv sedan.
Femton år sedan alltså. Som jag tidigare sagt: stora hjärtan, en jävla envishet och ptjaa – att tiden gått. It been a hell of a ride ibland. Men värt det. Trist att jag idag är på resande fot men sånt är livet.
Grattis på oss helt enkelt.
Ship to Gaza-historien fortsätter lite i skymundan för prinsessbröllop, fotbolls-VM och oljekatastrof. Mattias Gardell berättar sin story – och får rejält på pälsen då han faktiskt tidigare förklarat att han inte sett det med egna ögon.
Oavsett: journalister och andra har blivit av med sina datorer och kameror, och skyddsvästarna som israeliska myndigheterna använt som argument för att båtens passagerare var beredda på våldsamheter kan handla om professionella journalister som då blev måltavlor, är ett slag mot såväl pressfrihet och demokrati. Däremot tycker jag att hans förklaring om att det var en fredlig och humanitär konvoj och samtidigt ett försvar för våld – oavsett med vilka tillhyggen – blir inkonsekvent.
Tycker dock att Ulf Calmersunds historia visar en annan sida av konvojen – men på den båten skedde inte heller det extrema övervåld som på den båt som Gardell var ombord på. Det måste stämma till eftertanke: icke-våld skapar inte en våldsspiral.
Surrealistiskt är att ett gäng israeliska studenter vill starta en konvoj till Kurdistan för att testa om turkiska myndigheter är så fredliga och öppna som de nu vill försöka vara. Självklart är det ett gäng som inte i första hand är intresserade av att hjälpa Kurdistan men det är onekligen en intressant aspekt på hela historien – Turkiet som stat gör minst lika stora övergrepp mot kurderna som Israel gör mot palestinier.
Sen är det sorgligt nog så att vissa personer som läser om Ship to Gaza är om inte helt blinda så fullkomligt enögda. Den senaste är ”Svennis” som fastnat i att jag inte anser att en bojkott mot Israel gör till eller från – trots att jag knappast står på Israels sida så har det blivit hans stötesten med mer och mer dumma kommentarer.
Uppdatering: Det här är en soppa av massa svart-vita åsikter vilket en del kommentarer visar. Ignoransen finns på båda sidor och dikotomierna utökas konstant. Federley försvarar Israel på ungefär samma sätt som andra försvarat Hamas den senaste tiden. Thomas Hartman är en av de få som faktiskt försöker att förklara att det inte finns några politiska poäng att tjäna på det här.
och den delade förstaplatsen går till två minst sagt idiotiska uttalanden:
Äh. Varför ens försöka skriva när Betnér säger det så bra:
Jag har varit ledig idag. Sådär ledig att inte suttit speciellt mycket vid datorn, inte läst researchmaterial, inte skrivit en massa saker. Ledig liksom. Klippt lite gräs, trimmat gräs, bytt vattenslangsjox, lagat cyklar – bland annat slutligen knäckt gåtan om hur växlar och bromsar på sonens cykel faktiskt fungerar och lyckades få den att fungera. Det tog typ två timmar. Köpt nya slangar och nytt däck till min gamla mtb. Köpte en minikompressor som gör mitt liv lättare (om jag kan hitta en mojäng som gör att det går att pumpa vanliga cyklar med den blir livet fulländat) genom att jag slipper pumpa ziljoner fotbollar, basketbollar, cykelhjul för hand. Plus att den kan pumpa bildäck också. 99 spänn på Biltema. Herregud – 99 spänn ren och skär lycka! Dottern har spelat badminton och grejat med sina kompisar hela eftermiddagen med det nya nätet som vi köpte. Alla har fått sol, alla har varit nöjda. En nöjd lördag – när hade man det senast?
På kvällen har vi haft sju killar i elvaårsåldern på filmkväll. Brassat hamburgare, de har druckit upp typ 10 liter läsk, käkat kilovis med snacks och sonen var lycklig. För han har bruten arm och kan inte vara med – och de här killarna har brytt sig när det hände och kommit med tidningar och chips och sånt tidigare. En av kompisarna sover över och de har spelat Wii till typ 1. Ögonen har lyst på honom idag. Det är ROI – då gör det inget att man får dammsuga upp ett lager popcorn och chipssmulor, diska en gigantisk disk.
Jag har avslutat kvällen/natten med fyra avsnitt Vita Huset. Sista avsnitten i säsong 4. De två sista är oerhörda, inte nödvändigtvis för den skrivna dialogen utan för bildmanuset. När Zoey Bartlet blir kidnappad: hur man valt att jobba utan ljud men med Massive Attacks ”Angel” som oerhört suggestiv ljudfond.
Samtidigt så får Toby Ziegler sina tvillingar. Och diskussionen runt känslan av att vara pappa är så dubbelt närvarande. Och jag känner igen den – och kan relatera till så mycket. Kommer man att älska sina barn? Hur ska man kunna skydda dem från allt ont? Gör man rätt?
Och nu är klockan 2 den sjätte juni. HS fyller år idag. Det är någon sorts nationaldag. Själv är jag mest glad över en nöjd lördag.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=96f59124-e36e-4f04-a2bd-3fd2e6ad324a)