Månadsarkiv: juni 2010

Bröllopet har bra ROI

Jo. Jag såg en del av bröllopet i lördags. Jag gillar Victoria och jag har inte egentligen någon åsikt om monarkins vara eller inte vara – jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis är bättre med en regerande president och det är frågan om det skulle vara mer ekonomiskt. Jag är vad man skulle kunna säga en rojalistisk agnostiker.

Många har gnällt över kostnaderna runt bröllopet, och att det är orättvist att hon får ett sånt stort och påkostat bröllop när inte andra kan få det. För min del – som utilitarist – ser jag snarare det som väl investerade pengar. För det här var ett skådespel – något som för många handlade om positiv input, möjlighet att drömma lite, en sannsaga i bästa sändningstid. Precis som redan de romerska kejsarna insåg så är ”bröd och skådespel” viktiga delar i hur ett samhälle blir till – så är det fortfarande. Visa mig en de facto effekt på republikanskt styressätt istället för att metadiskutera.

Något jag dock reagerade mot var hur många, fr a i twitterflödet, började tjata om ”bröllopsnatten” och det har varit diskussioner om att Victoria nu skulle ”pressas till att skaffa barn”. Hur naiva är folk? Självklart är det så att en del inte kan låta bli att fundera över hur överklassen har sex men att spekulera i att bröllopsnatten på något sätt skulle vara första gången för Victoria och Daniel är lite världsfrånvänt: är det något som det här bröllopet visat är att den blivande drottningen lever i en modern tid – att de skulle ”hållit på sig” i sju år är ganska osannolikt.

Och oavsett så vete fan om det ens är intressant? Människors sexliv borde vid det här laget vara rätt uttjatat som tema oavsett om de är en blivande drottning eller Karin Svensson från Enskede.

På samma sätt är det märkligt att det finns en syn på att paret nu skulle ”tvingas” skaffa barn. Jag skulle väl säga att de lär skynda sig av rent personliga skäl: de är inte purunga någon av dem och gissningsvis har de längtat efter barn rätt länge. Skulle de inte få något barn löser det sig också, allt är reglerat i Regeringsformen.

Jag tycker det var en bra show. Ett hack i tiden som gav folk något att diskutera. Det är bra ROI.

Är vi klara med det här?

Disclaimer. Det här är en djupt personlig text. De trolljävlar som triggar igång på att snacka skit, som inte klarar av en resonerande djupt personlig text eller ska diskutera religion kan dra åt helvete. Punkt.

När jag och HS satte oss i bilen efter prästvigningsgudstjänsten så sa jag – en mer retorisk fråga än en verklig:

Är vi verkligen klara med det här?

På något sätt hade vi plötsligt passerat ”Gå”.

DSCN1065Det har varit en dag med massor av känslor. Prästvigningen för kära Anna blev minst sagt intensiv känslomässigt. För både HS och mig. Så många tankar som for runt, så nära och ändå så långt borta.

Johan frågade mig innan:

Och hur känns det här då?

Med djupaste förståelsen för att det här inte var enkelt för mig. För han har känt mig så länge.

För inte nog med att det handlade om att gå på en vigning med min älskade egenhändigt adopterade syster och att det berör så djupt i det jag och HS en gång var – alla de vänner som man mötte.

De som man känt längst av alla: sen vi var unga. Några av dem har jag känt sedan 86-87.

Len, Linda, Hasse, Johan, Per, Conny, Tony, Pia… Ingen känner oss som de människorna.

Vigning. Jag minns den. Min egen. Och tanken var alltid att jag skulle vara med som personlig assistent till Anna. Nu blev det inte så. Men den hon valde till idag var ett bra val. Det bästa valet. Och i Hasses tal insåg jag att Anna tagit samma fight om handboken med honom som jag hade många gånger med honom :). Det finns en anledning varför min personliga present till henne: min palestinensiska vita stola som jag alltid bar på ungdomsmässorna – för det är alltid fest att fira nattvard, åtföljdes av ett kort jag låtit Google Translate översätta orden ”Do kick some ass” till hebreiska tecken och undertecknade ”det är din tur nu”. Hon var med mig hela resan: Ondskamässan, Kärleksmässan och varje galen idé som vi genomförde under ungdomsmässorna i Hagakyrkan under de intensiva åren.

Och det är den första gudstjänsten jag är med och firar på många många år. Allt kände jag igen, jag behövde ingen agenda. Allt sitter i ryggmärgen och det var vackert ändå. Dekonstruktivism i all ära – men i grunden är det alltid samma idé, samma bärande ritual.

Att åter se nattvardsliturgin var speciellt – för det var alltid för mig det största: när det heliga och det världsliga möttes. Det finns en skönhet i den tanken oavsett vad man tror på. Själva idén om att det enkla vinet och brödet blir symboler för det gudomliga.

Jag gick fram till nattvarden. Mötte alla gamla vänner där och precis som förr var det inte något problem att vänta på sin tur för precis som förr innebar det nästan lite mingel: stor kärlek och stor glädje att återse varandra. Sen att ta emot nattvarden av Anna. Det var så udda, så annorlunda: hon var präst och jag var det inte. Svårt att förklara – men den sekunden när det hände så förändrades världen på nåt sätt. Hur är omöjligt att sätta fingret på.

Det var rörande, jag som aldrig gråter har haft tårar i ögonen – och inte bara för att det varit så roligt att få vara med när Anna äntligen blir präst utan – för att jag inte längre är ens i närheten att vara det.

Och jag har många tankar och intryck att cruncha nu. Vad är man klar med och vad är man inte klar med.

För det var tretton år sedan. Och det är fortfarande aktuellt. Det är en del av våra liv fortfarande. Det stod så oerhört läskigt klart. Bilden på åtta stycken nyvigda ämbetsbärare (roande är att det är HS bror som tagit bilden eftersom tidningen inte lyckats få fram någon fotograf) känns speciell.
DSCN1077

Det är svårt för den som inte varit i det att förstå att ett ämbete som det här inte är riktigt som något annat. Innan vi åkte tog svärmor fram gamla tidningsklipp (VLT 1, VLT 2) och det var en rejäl tidsresa – och själslig resa. Tidsresa eftersom det verkligen var länge sen. Barnen tyckte vi såg roliga ut:

DSCN1074

Att se de gamla klippen innebar påminnelser om så mycket. Som vi glömt.

Anna börjar ett nytt liv. Ett hack i tiden som skakade om mig mer än jag trott.

Imorgon: prästvigning

Om några timmar ska jag och HS på prästvigning i Västerås Domkyrka. Min ”syster” prästvigs.

För tretton år sedan var det jag och HS som väntade in vår egen vigning: jag till präst, HS till diakon.

Det kommer bli en märklig känsla: jag kommer vara så lycklig för Anna – för jag vet hur stort det är. Och hennes resa har varit krokig.

Men sorgen kommer ändå att vara där. Min sorg. Vår sorg.

Jag borde antagligen skriva ett tal – men det struntar jag i. Jag pratar från hjärtat. Hon kommer få ta över något viktigt. Att ge bort det är ännu en del av att jag inte längre är det hon nu får bli. Berättar mer imorgon ifall hon hinner lurka :)

Slutet på mitt kort som följer gåvan är ändå det viktigaste jag känner:

Det är din tur nu. /din bror

Grattis Bosse!

Innan jag fick barn så trodde jag väl inte att man skulle bli sådär ”mushy” när man läser om andras förlossningar – men när jag läser om Bosses (ja jag vet – han heter Jack Alexander och DVIJDVS heter Linda men jag är en dividisk person :)) förlossning och att den långa resan nu är över för Linda och D så minns jag självklart båda förlossningarna jag själv varit med på – och blir sådär tårögd. För det är något väldigt stort – stort som fan – att få barn.

Det är så jäkla underbart det här. Som jag skrev på Facebook: man ska inte bara gratulera föräldrarna utan också Bosse/Jack Alexander – för han har verkligen fått ett par pärlor till föräldrar.

(festar till det med en bild på pappa D från Stora Bloggpriset.)