Månadsarkiv: maj 2010

Det handlar om proportionalitet

Oavsett vad man tycker om Hamas, oavsett vad man tycker om hela idén bakom Ship To Gaza så finns det inget annat än att fördöma israeliska militären och de israeliska myndighetena efter dagens händelser. Det handlar om proportionalitet.

Det var sex båtar, många hundra personer – och israeliska Mossad har garanterat koll på vilka alla är. Så hotet är knappast gigantiskt. Det är möjligt att det var flera som gjorde motstånd – men responsen är huvudlös. Det är inga duvungar som bordade dem. Alltså vältränade kommandosoldater som knappast behöver skjuta ihjäl tio personer. Om det fanns vapen ombord var de knappast av den magnitud som den militära responsen var

Många är arga – med all rätt. Själv känner jag bara sorg. Att än en gång misslyckas de israeliska myndigheterna att hantera en internationell kris: för ja, de har rätt att borda och undersöka – om det sedan sker på internationellt vatten är det allvarligt men knappast något att spendera mycket tänkande på. Var det skedde är mindre intressant än att det skedde.

För jag kan också inse att Israel i sig har en kultur av paranoia – de har konstant varit ett land under hot; inifrån och utifrån. Problemet är att det är samma sak för palestinierna: de får inte plats, de är fråntagna sina hem av en ockupationsmakt. Sionismens grundtanke handlade om att ge skydd för ett förföljt folk – och ett annat folk blev istället förföljt. Åratal av palestinsk terrorism har skapat en blindhet och en introversion som nu visar sig i ett övervåld mot en politisk men fredlig manifestation med humanitär hjälp som idé.

Jag tänker på alla de jag träffat genom åren, från båda sidor – människor som oftast velat fred.

Det jag också känner sorg över är de hyperboliska uttalanden som en del svenska kravalldebattörer uttalat. ”Satans mördare” och ”planerat massmord” är knappast något som borde höra hemma när vi står inför en sån här situation. Lika lite som att säga att det är en ”seger” för Gaza och mena att blockaden är rättmätig. Att sedan Israel valt att kalla det en ”armada av hat” gör knappast såna uttalanden bättre.

Det kändes dock lite udda att se ett gäng gröna Hamas-flaggor mitt i havet av människor vid manifestationen. För oavsett så är det inte direkt den del av den palestinska rörelsen som är mest liberala. Det är alltid det svåra när det gäller manifestationer – vem väljer att delta för sin egen politiska agenda?

En sak är dock säker: händelserna idag kommer att förändra en hel del av det som sker i Mellanöstern. Åt vilket håll är oerhört osäkert.

Tystnaden som talar

Jag har valt att även när jag började som egen konsult att hålla Deepedition öppen. Det finns här många postningar som knappast kan kallas annat än rätt så öppna, ”blatanta” för att roa sig med lite nyspråksskapande. Det har varit ett val. Jag har valt att berätta att jag varit utbränd, att jag har en kronisk depression och jag står för mina åsikter – och står för att jag då och då lär mig nya saker och ändrar mig.

När jag läser Elza Dunkels postning ”Radiotystnad” så känner jag ändå igen mig. Jag har blivit tystare, deepedition har blivit ”snällare” och jag berättar mindre idag än vad jag gjort. För på något sätt var det lättare förut – när jag inte var påpassad, känd inom vissa kretsar – liksom att det var enklare när vi bloggare och sociala medienördar var en sorts udda subgrupp.

Idag är något annat: idag väljer jag att idka mycket mer självcensur än förut. Inte för att jag är rädd utan för att jag inte orkar att ta alla strider med troll, foliehattar och generella idioter. Och jag har ingen lust att försvara mig för uppdragsgivare som blir oroade av att jag låter saker om mig själv komma ut i det öppna.

Jag har skrivit om att skaffa sig en personlig sociala mediestrategi på min företagsblogg och det blir onekligen viktigare och viktigare att tänka över vem man vill vara på nätet. Det jag kan tycka är synd är att det mer och mer lutar åt att vi mörkar mer än öppnar upp.

Vi flytt int’

Rubriken finns skriven på väggen i Solna tunnelbana tror jag det är. Och visar en målad bild från Hoting utanför Strömsund i norra Ångermanland*.

Till saken hör att det diskuteras diverse flyttande – jag jobbar mycket i Stockholm och huset är litet. Livet förändras på så många sätt.

Ikväll gick vi ner till Bullerforsen för att se de stora vattenmassorna som släpps igenom, gick en bit genom älvkantsväxtligheten och upp genom ett skirande, sprakande grönt kapell av försommar.

DSCN0827

DSCN0830

DSCN0833

DSCN0841

Skulle ni flytta om ni hade det här ett stenkast från tomten?

*Sidospår: På Centralen förra veckan var det ett gäng mindre kommuner som visade upp sig. Bland annat Strömsund – eller Ström som det kallas: ni vet vi norrlänningar säger inte så mycket i onödan. Direkt började jag prata ångermanländska och nu när jag skriver ”Strömsund” så hör jag det på rätt sätt i huvudet. Människor som är vana att höra skillnad på mål säger att det alltid finns en ton av norrländska i mig när jag pratar.

Reblog this post [with Zemanta]

Sociala medier gör att man träffas mer

Den som tror att sociala medier gör människor isolerade från den där ”riktiga världen” kan fundera över följande:

#tweetupsthlm har 65 st anmälda till på fredag. Det handlar om att träffa folk som man twittrat med.

SSWC gick av stapeln förra året på en ö i Blekinge. I år är det 600 personer som vill med. På som högst 250 platser.

I helgen har Geek Girls Meetup varit. En mängd spännande föreläsningar och massor av smarta människor har mötts.

Överallt i Sverige äts det lunch med Social Media Club. Den 18e juni kommer nästa träff ske med den klubb jag driver tillsammans med @entapir: Social Media Club Dalarna.

Jag tycker det här är en viktig slutsats:

If anything, the internet, and the recent boom in networking, has allowed people to step out and find groups and events that they feel comfortable attending. The internet is not going to change who we are, it is just an extension of who we are.