Idag var jag visserligen på Kungsgatan vid lunchtid. Dock nere vid Hötorget. Men jag såg inga hästar. Jag är oskyldig även om vissa vill påskina att det säkert ändå är mitt fel :). Tycker det här snarare verkar som en konspiration från hästarna. De har bestämt sig för att göra uppror. Gårdagen var bara början.
Jag ville bara ha en bild av hästen – inte fasen visste jag att han ogillade 40-åriga pr-konsulter i gubbkavaj och Iphone? Snacka om att vara lite avog mot paparazzis.
När jag gick ut för att hämta lite mat till mig och @viktoriansk så hörde jag musik längre ner på Kungsgatan. Tittade neråt och insåg att det var Kungliga Hästorkestern som var ute och luftade sig. En hel hjord med musiker till häst. Måste förevigas. Så jag ställde mig på trottoaren och började att ta bilder.
Endast en av bilderna sparades eftersom plötsligt valde en häst att ta trottoaren istället. Där jag stod. I full karriär mot mig. Det var helt klart så att han kände för att springa lite fortare, ta en lov på stan utan att behöva ha nosen, mulen whatever, i ändan på andra hästar.
Själv valde jag att ställa mig bakom en skylt och en soptunna med förhoppningen att det skulle vara något som hästkraken inte ville gå in i. Så det enda jag träffades av var hästens svans. Det var som att få ett rapp av en fiolstråke. Tagelskjortan på liksom.
Den blivande Gustavskorvsingrediensen drog dock järnet och försökte ta flera med sig. En av hans polare försökte och snubben på hans rygg, iförd plym och sabel tappade den senare på gatan. Pukslagaren dunkade dock vidare ett tag. Trummisar är galna – det vet alla.
Senare lyckades hamburgerköttet på fyra ben göra sig av med sin ryttare och tog sedan en rejäl språngmarsch med farbror Blå och farbror Grön efter sig genom Stockholm. Vad han skulle till Solna att göra övergår dock mitt förstånd.
(Aftonbladet ringde mig och ville ha med mig i TV-inslaget som vittne men jag satt i möte. Fan – missade mina 15 sekunder of fame)
Diverse olika rubrikförslag att diskuterats i min Facebook-feed. Delta gärna.
För övrigt kan jag lugnt säga att den beridna högvakten onekligen har rätt så avkönade uniformer. Att det var en kvinna hade jag ingen aning om… Och enligt kommentarerna här heter hästen Pax eller Revär. Fyndigt…
Min fråga är: ska vi ha det så här? Ska inte PR-konsulter kunna gå ut och hämta lite thaimat utan att riskera att bli nedridna? Är det här verkligen förenligt med grundlagen om att staten ska skydda sina medborgare: att släppa lös vilda djur med beväpnade ungdomar på ryggen? Det är nästan så man blir republikan för mindre!
Jag har tillsammans med Sprida, Smida och Brutal PR varit med och jobbat med projektet/tävlingen Gemensam Styrka och nu är det 101000 som röstat. Fyra dagar kvar så gå in och rösta på den bästa idén.
Onekligen viss igenkänning…
Det är inte konstigt att de värsta nördarna inom IT-världen som jag känner också är gamla musiker…
(Tack för inspiration @chrisbjo)
Sista dagen på den här något förändrade och förlängda semestern. Vi började med att kolla in Toyallyswedish men var väl tidiga och kunde inte genom fönstret se några ungdomsböcker så vi gick vidare. Baker Street och tunnelbanan iväg till St Pancras och hämta våra biljetter till Eurostar. Det var långs köer, förvirring mas grande och även om det var lugnare än i lördags då HS åkte dit så inser man magnituden av det här. Snökaos och SJ är en liten pixelering mot den här totala disruptionen av verkligheten för oerhörda mängder människor.
Det som är intressant är hur flygbolagens desperation faktiskt nu för första gången i världshistorien verkar börja gå ut över säkerheten. Eller så är stängningen samma överdrivna katastrofundvikande som svininfluensan.
Oavsett så valde vi idag att shoppa oss genom Regent Street och Carnaby.
Först ett stopp vid Apple Store och insikten att det är i internationella Apo Stores svaret på hur Apple blivit ett lovebrand. Oerhörda ytor och datorer överallt.
Hamleys sedanmen vi var sannerligen inte fascinerade av utbudet. Ett gäng spel inför tågresan blev det.
I Carnaby landade vi på någon salladsbar där vi träffade två strandade åländska damer som dagen efter tänkte sig till Bryssel för att därifrån ta sig vidare men när vi sa att vi åker över Köln så insåg de att det var det som var grejen. En av servitriserna visade sig vara svenska och berättade att hennes föräldrar blivit kvar: boende i hennes rum. Jag hoppades för hennes skull att det hela snart löser sig.
Sen tog vi tunnelbanan till Harrods. Vad gäller tunnelbanan så må den vara trång och skakig men skyltningen är fan briljant, att välja ett antal namn för varje linje istället för att bara köra färger är briljant utifrån hur vi människor faktiskt lär oss saker. Sedan är de flesta som jobbar oerhört trevliga.
Harrods ja. En upplevelse minst sagt. Vi handlade de sedvanliga presenterna för att få Harrodspåse och vi vältrade oss i lyxen.
Nu valde vi att ta en snabb tur till(baka till) Covent Garden för att hitta en pub att vila på.
Sedan ännu en tunnelbanesvämg till Bond Street där vi började vårt sökande efter block och pennor till resan. Jag lämnade mitt hemma precis som datorerna så jag är rätt strandsatt.
Vi råkade då hamna på Primark och alla insåg att det måste vara hell on earth. Ordet ”bargain” skapade där. Dock fanns en fördel: hittade två huvudkuddar för £3. Men för övrigt blev till och med jag fundersam över hur illavarslande en laissez faire-kapitalism kan vara när en affär kan sälja jeans för £8?!
Slutligen, efter att ha letat på andra ställen hittade vi ritblock mm på Selfridges.
Middag på Pizza Express vilket låter som en snabbmatskedja men som var superbt! Fantastisk mat! Sedan hem till hotellet för att packa om.
Söndag. Ursprungsplanen var ju att vi idag skulle åka ut till Heathrow, sätta oss på ett plan och sedan iväg till Sverige. Nu blev det ju inte riktigt så…
Vi sov rätt länge istället och åt frukost. Sen tog vi helt enkelt en promenaddag. Vi gick en bra bit runt The Long Lake i Hyde Park, genom Green Park och njöt av blommande magnolia, fantastiska tulpaner. Via krigsmonumenten vid Wellington Arch förbi Buckingham Palace och in genom St James’ Park där vi joinade tusentals andra och picnickade på gräset.
Det var en fantastisk dag. Sol från en klarblå himmel. Värme. Vi pratar majväder. Underbart och behövligt för oss. Efter picnic tog vi oss vidare till Westminster och Houses of Parliament. Jag hade tidigare sagt att om det är någon dag som man ska träffa någon man känner är det väl idag. Och utanför den här magnifika byggnaden mötte vi gamle 1Q Johan. Vi har väl inte setts på säg åtta-tio år heller :).
Sen lite Big Ben och innan Whitehall tog vi och vilade fötterna på The Red Lion. När vi gick förbi Royal Horse Guard visade det sig att vi kom precis vid avlösningen så det var bara att titta på en rätt oförståelig militärrit. A var nöjd att se hästarna.
Borta vid Trafalgar Square kändes det som om promenerandet var nog men nyfikna var vi på varför det var så mycket folk samlade. När vi kom dit visade det sig att man direktsände begravningarna av alla de polska politiker som dog i flygkraschen. Det var en mycket rörande scen där man såg stora män i ambulansuniform rörd till tårar. Hela Trafalgar var fullsmockad av människor med polska flaggor med sorgeband.
Tunnelbana norrut – till Svenska kyrkan och en printer för våra biljetter och kanske hitta svenska böcker till resan hem. Oavsett vad man tror, oavsett vad man tycker: i såna här situationer är kyrkan bättre än alla andra att skapa trygghet, erbjuda hands-onhjälp. Och för oss: även om ingen av oss utövat ämbetena på många år och även om jag idag inte längre har det så är det speciellt en sån här gång. Kyrkan är en gemenskap som går utanför andra jämförbara. Om allt annat bygger på meritokrati så bygger kyrkan på equal.
Äntligen fick jag fish n chips på The Globe.
För övrigt har min son börjat dricka kaffe. Men inte vilket kaffe som helst utan endast Americano White från Starbucks.
Grattis på mig då. Insikten om att vi onekligen var lite strandsatta här i London hade slagit rot. Så vi kan väl säga att hurrandet, champagneskålandet och konfettiströsslandet uteblev på morgonen. Kaoset var där och vi var sjukt ouppdaterade. Kön till gästdatorn nere på receptionen var lång. Vi bokade ett rum för natten till tisdag. Lika bra det.
Frukosten var…modstulen. Gänget med yngre tyska white trashbrudar var inte så uppåt. Och jag kan förstå dem – själv spenderade jag eftermiddagen med att boka biljetter: cirka 15000, vilket är mer än själva grundresan kostade, gick hemresan på och ungefär 1 och 1/2 dygn tar den. London-Bryssel-Köln-Hamburg-Köpenhamn-Malmö-Mjölby-Borlänge. Hotell cirka 3000 extra. Och levnadsomkostnader. Idag har vi handlat nya underkläder.
När vi planerade dag 4 så pratade vi om Speaker’s Corner. Själv funderade jag på att propagera för:
- införande av förbud mot höga roamingkostnader.
- att vi sänker Island en gång för alla. Vad har det landet gett världen mer än ett dåligt exempel på Laissez-faireekonomi och fiskleverolja. Så Björk förstås. Nån i bekantskapskretsen föreslog att någon kunde behöva säga till Björk att släcka bongen så skulle det nog bli bra.
Så jag har onekligen spenderat på min födelsedag. Tyvärr ingen fantastisk middag eller roande shopping.
Men innan dess stack jag och V iväg till London Bridge och London Dungeon. Oerhört oväntat bra trots att båtarna inte gick. Men lärorikt på en sån där underhållande nivå. V var nöjd.
När vi äntligen fått alla resor hem på plats (fattas bara nu att planen börjar att gå imorgon: då kommer jag fan att strypa Gud, ödet eller vilken jävla tomte som behagar skämta med mig) insåg vi att klockan var. Ingen hade ätit något sen frukost. Så dags att ta en sväng ner på Oxford Street. Vid Christophers Place fanns en massa trevligt. Min enda önskan har varit att äta fish and chips på en riktig pub. Här hittade jag en perfekt sådan och insåg att de hade en fantastisk uppsättning engelska korvar att erbjuda. Och en gigantisk lista på ales. Men trötta barn är inte kompatibla med engelsk mat. Så det blev en pizza istället. Helt ok men den där Pork&Ale-korven suktar jag efter.
Efter en kort shopping på Selfridges och en längre på Marks & Spencer ramlade den trötta familjen hem till hotellet. Två avsnitt av nya serien The Pacific avslutade den något annorlunda födelsedagen.
Idag fyller jag 40 år.
Funderade ett tag på att göra en sån där graf över mitt liv men den blev så deprimerande.
No matter what: jag har baxat det hit. Och till skillnad mot många andra som får ångest inser jag sakta men säkert att jag faktiskt blir bättre med åren.
Så grattis till mig!
Efter att en brittisk fågeljävel väckt mig vid sextiden så började dagen. Jag nämnde att vi bodde högst upp i hotellet va? Det innebär att vattentrycket är … obefintligt. Så för att duscha krävs bra koordination och tålamod för att träffas av de få vattendropparna som kommer ur duschmunstycket.