Jag har äntligen fått tummen ur och ska göra mig av med mina trummor. Tidsbrist innebär att jag i princip slänger iväg dem – för några år sedan värderade en person dem till närmare 30 lök…
Det jag lärt mig är att trummisar är nördar. Riktiga nördar. Vi sociala medie-nördar är normala människor jämförelsevis…
Så nu har jag gjort min research och insett att mina cymbaler säljer jag tokigt billigt. Trummorna är väl ok.
Roligt var personen som åkte hit ikväll för att kolla grejerna och visade sig vara präst i Säterbygdens församling. Onekligen surrealistiskt.
Självklart sliter det i hjärtat. När jag bar ner bastrumman slog det mig hur själva muskelminnet finns kvar när det gäller att bära trummorna. Så mycket bärande ut och in i bilar, in i lokaler, rodda upp det och sedan reverserat igen… Jag menar – HS och jag blev i princip ihop i samband med en sån konsert…
Men nu är det över. Visserligen har jag inte spelat på dem på länge men det känns ändå som om något går förlorat.
Skrev ju en liten grej om trummisar – och sociala medienördar förut.
Kanske relaterade postningar:
- Inget sug efter tablets
- Mitt bidrag till Bloggstafetten:
- Dag 1 på resten av mitt liv
- En sociala medierdag
- Lite nostalgiskt mitt i hackbrädet
Entries (RSS)