Månadsarkiv: mars 2010

Välfriserade reklamare

Ni ser. Själva uttrycket är en abstraktion, något obsolet. En total motsägelse i sig själv.

Niklas har en idé. Han vill in i reklambranschen. Han genomför ett antal faktiskt inte helt osmarta kampanjedelar men som känns väldigt Postenaktiga. Det har fått en hel del uppmärksamhet.

Problemet är att själva grundkonceptet är roande oresearchat:

Hans utmaning ligger i att skaffa sig ett jobb inom reklambranschen utan att behöva klippa sig.

Smaka på den. Niklas grundar hela sin kampanj på att man – för att få jobb inom reklambranschen – måste vara välfriserad.

sic.

Niklas. Det har gått rätt bra för den här snubben…

För övrigt är jag rätt övertygad om att det hela är scam-marketing faktiskt. Precis som Mattias misstänker. Det ska bli roligt att se Malou och TV4s min när det kanske visar sig vara en reklamkampanj som de släppt in i studiosoffan :)

Uppdatering:

Nähä. Hade varit roligare om det faktiskt inte varit så pretentiöst faktiskt. Två saker: att säga att det går att köpa till sig jobb i kommunikationsbranschen och att man måste gå på Berghs. Kom igen. Kolla på de byråer som tagits upp: de flesta av stjärnorna är något helt annat i grunden. Så vad man lär sig av det här: do your homework.

Krigarens sista ord

Jag försöker hitta något att skriva. Sen jag fick reda på att hon dött har jag känt mig slagen. Min känsla av att saknaden efter mina egna barn blev stor. Tröttheten och funderingarna vad man håller på med egentligen.

Allt faller tillbaka på insikten om att hon som kämpat så mycket, så länge och höll på att lyckas till slut slogs till marken av en orättvis cancer. Det är inte rättvist. Den som kan skriva såna här saker ska leva:

Allt detta kastades på mig för bara veckor sedan, allt är så stort och så futtigt samtidigt. Världen är så jäkla stor just nu, världen är så liten. Samtidigt känner jag mig inte döende. Alls. Hur fan känner man sig när man ska dö?

Loo fascinerar ända in i det sista. Läs hennes sista bloggpost som hon skrev på ett block där på sjukhemmet som sedan vänner transkriberat in i bloggen. Gör det. Ni måste.

Veckorapport

När den här veckan började så undrade jag verkligen hur jag skulle lyckas att överleva den. Det gjorde jag. Den blev riktigt bra till och med. Tyvärr fick jag lov att låta bli att gå på Disruptive Media vilket var oerhört trist, och trist att missa WPNight också. Men det är som det är. Tisdag en bra kurs med Ability Partner där jag och Brit föreläste om sociala medier (finns ny chans i oktober). Det är onekligen en helt annan kunskap som finns bland folk idag än det var för två år sen (mer än) då vi började att föreläsa.

Patient 2.0 panelen

Onsdagen var det Patient 2.0 och det var en av veckans höjdpunkter. LIF bjöd in till att utmana sina medlemmar och patientföreningar hur sociala medier förändrar landskapet. Först ut var Alexander Bard och den som inte sett honom live ska försöka göra det. Han är så jävla smart så att man skulle vara lycklig över att ha hälften av det. Att gå upp på scen efter honom var minst sagt en utmaning men jag tror att jag inte gjorde en total åsna av mig själv. Jag fick inte plats vid efterföljande panel men försökte att utmana från min plats i publiken. Det är fascinerande hur många som fortfarande tror att det går att reglera internet – och på allvar tycker att det vore bra. Att man helt enkelt skräms av att människor plötsligt börjat att skapa sitt eget innehåll, och själva börjat att prata med varandra. Lite skrämmande och man kan fundera om såna personer reflekterar att de står på samma sida som Kinas myndigheter och de styrande i Iran och andra totalitära stater.

(På tal om Bard kan du läsa Jerry Silfwers åsikt om Bardismen och fr a läsa Alexanders svar)

Torsdag var jobb på Kungsgatan 24 och sedan tidigt iväg till Centralen, tåg till Göteborg och heldagsjobb med kund. Hann med en öl med Jesper aka @entapir och spåna lite idéer för framtiden. Efter typ den sämsta hamburgaren i världshistorien på Blue inne på Göteborgs Central så åkte jag tåg hemåt. Oväntat nog höll SJ nästan tiden så jag hann med sista tåget hem till Borlänge.

…ont

Varning för ett sådär personligt inlägg.

Jag är i Stockholm. Jobbar och står i. Har inte varit hemma sen i måndags morse. Imorgon far jag till Göteborg och kommer hem till Borlänge först mitt i natten (om jag kommer hem – med min tur när det gäller tåg lär jag bli fast i Hallsberg eller nåt).

Jag saknar mina barn.

Det gör ont i kroppen av saknad. Själen skriker av längtan efter dem.

Jag har valt det här livet och jag älskar det på många sätt men ibland slår verkligen saknaden till: efter min Solsticka och efter min Terrorprinsessa.

Samtidigt är jag så djupt tacksam att jag ens får ha dem i mitt liv. För saknaden beror ju på att jag faktiskt är pappa till dem. Det är en ynnest att vara ödmjuk inför.

De lär mig så mycket och den här veckan har de sannerligen lärt mig att jag inte längre är vargen som söker sin flock. Jag har den redan.

Reblog this post [with Zemanta]