Fatigue eller tillfälligheternas spel

Inatt pratade jag med vännen Mumari om det här med bloggande och att bli tyst eller inte. Jag har verkligen problem med att hitta hur jag ska hantera Deepedition. Vad ska det vara? Vad ska jag skriva om? Eller snarare: det är så mycket som jag inte kan skriva om: det som Deepedition faktiskt en gång var menat som är inte längre möjligt. Så jag är inte säker på att den överlever. Jag funderar allvarligt på att starta en ny blogg där ingen vet att det är jag som skriver – för att kunna skriva om sånt som bränner. Ju fler hänsyn man måste ta desto mindre intressant blir det. Ju mindre personlig man kan vara desto sämre blir en blogg vars själva grundidé var att bygga på mina personliga åsikter, mitt eget kännande. Det blir inte längre min blogg utan man blir lite som en cirkushäst och folk börjar ha åsikter om vilka ämnen man skriver om. Som om bloggen var nån sorts jävla demokratisk inrättning. Samtidigt blir det ju lätt så – varumärket blir inte längre ens eget utan ägs lika mycket av andra och till slut har det man skapat blivit en sorts perpetum mobile som har mindre och mindre med en själv att göra. Det som en gång handlade om lust och viljan att skriva har blivit ett litet mardrömsmonster som måste matas med rätt sätt att skriva bloggposter. För det är lite av problemet: jag vet hur bloggposter bör läggas upp. Jag kan det och det innebär att jag när jag tänker att jag ska blogga blir trött – för varje bloggpostning är ett smärre projekt som planeras, omstruktureras och ska länkas upp på smartaste sätt för bästa “visibilitet” och länkkraft.

Så snart står jag inför ett beslut om den här bloggen.

  • Ajälv skriver jag när jag har lust och struntar i om andra har lust…

  • Ajälv skriver jag när jag har lust och struntar i om andra har lust…

  • Men vän!
    Jag förstår absolut ditt dilemma, särskilt som du jobbar inom samma områden. Blir man för personlig kan man rent av skrämma bort kunder, för folk vill inte veta allt personligt i arbetsrelaterade sammanhang.

    Men så kommer egot fram. Mitt ego, as usual. Jag ville ju läsa din blogg jue. Som jag sa till dig, jag gillar den mer personliga vändning din blogg har tagit.

    Alla har vi olika personliga gränser på vad vi trumpetar ut på nätet. Det måste vi ha.
    Men blir man för begränsad så fyller kanske inte bloggen den funktion som var tänkt.

    Jag hoppas du kommer fram till rätt beslut för just dig. Samtidigt så hoppas jag att Mu får ta del av det ^^
    Kramar

  • Men vän!
    Jag förstår absolut ditt dilemma, särskilt som du jobbar inom samma områden. Blir man för personlig kan man rent av skrämma bort kunder, för folk vill inte veta allt personligt i arbetsrelaterade sammanhang.

    Men så kommer egot fram. Mitt ego, as usual. Jag ville ju läsa din blogg jue. Som jag sa till dig, jag gillar den mer personliga vändning din blogg har tagit.

    Alla har vi olika personliga gränser på vad vi trumpetar ut på nätet. Det måste vi ha.
    Men blir man för begränsad så fyller kanske inte bloggen den funktion som var tänkt.

    Jag hoppas du kommer fram till rätt beslut för just dig. Samtidigt så hoppas jag att Mu får ta del av det ^^
    Kramar

  • Jag sitter just och skriver på en uppsats om genreanalys, och tematiken är slående relevant i ditt fall – ens blogg, ens persona, ens genre förkalkas över tid i en sådan grad att det blir praktiskt omöjligt att förnya sig själv eller säga någonting som inte skär sig gravt med vad som kan och inte kan sägas. I vissa fall är detta en hjälp, i och med att det alltid finns en utgångspunkt och en inspiration inför nästa inlägg; i andra fall är det ett stort orka, och tanken på att skriva ännu ett inlägg i samma stil som förut fyller en bara med trötthet och avsmak.

    Så om du vill starta en ny bloggsak – go for it! Din mentala hälsa är viktigare än bloggens. ;)

  • Jag sitter just och skriver på en uppsats om genreanalys, och tematiken är slående relevant i ditt fall – ens blogg, ens persona, ens genre förkalkas över tid i en sådan grad att det blir praktiskt omöjligt att förnya sig själv eller säga någonting som inte skär sig gravt med vad som kan och inte kan sägas. I vissa fall är detta en hjälp, i och med att det alltid finns en utgångspunkt och en inspiration inför nästa inlägg; i andra fall är det ett stort orka, och tanken på att skriva ännu ett inlägg i samma stil som förut fyller en bara med trötthet och avsmak.

    Så om du vill starta en ny bloggsak – go for it! Din mentala hälsa är viktigare än bloggens. ;)

  • Jag håller med Mumari, personligt är bra och om något känns jobbigt istället för roligt så har något blivit fel. Jag förstår hur du känner och jag avundas dig inte den position du befinner dig i just nu. Oavsett vad du väljer att göra så har du mitt fulla stöd och jag kommer att följa ditt skrivande i vilken form du än väljer att presentera det.

  • Jag håller med Mumari, personligt är bra och om något känns jobbigt istället för roligt så har något blivit fel. Jag förstår hur du känner och jag avundas dig inte den position du befinner dig i just nu. Oavsett vad du väljer att göra så har du mitt fulla stöd och jag kommer att följa ditt skrivande i vilken form du än väljer att presentera det.

  • Spännande uppsats och spännande tankar. Visst är det så som du skriver samtidigt som jag redan förändrat Deepeditions persona ett antal gånger genom åren. För min del är det mer att om man en gång legat oerhört högt på topplistor, och haft många läsare så blir det tungt att fortsätta när man inte har samma driv och samma tid att skriva såna inlägg som rockar. Antingen får man då sätta sig och verkligen arbeta med det: vilket säkert skulle innebära att jag återigen kan klättra uppåt eller välja en annan väg. Det är de två möjligheterna som jag kämpar med. Sen är det för min del helt enkelt så att jag a) inte kan skriva precis som förut på grund av att jag är pr-konsult och därmed behöver vara mindre flagrant tyckande b) har saker i mitt privatliv jag skulle vilja skriva om men inte kan eftersom ”alla” numera läser bloggen.

  • Spännande uppsats och spännande tankar. Visst är det så som du skriver samtidigt som jag redan förändrat Deepeditions persona ett antal gånger genom åren. För min del är det mer att om man en gång legat oerhört högt på topplistor, och haft många läsare så blir det tungt att fortsätta när man inte har samma driv och samma tid att skriva såna inlägg som rockar. Antingen får man då sätta sig och verkligen arbeta med det: vilket säkert skulle innebära att jag återigen kan klättra uppåt eller välja en annan väg. Det är de två möjligheterna som jag kämpar med. Sen är det för min del helt enkelt så att jag a) inte kan skriva precis som förut på grund av att jag är pr-konsult och därmed behöver vara mindre flagrant tyckande b) har saker i mitt privatliv jag skulle vilja skriva om men inte kan eftersom ”alla” numera läser bloggen.

  • Pingback: Beta Alfa » Blog Archive » Noterat 2009-12-27()