Jag är sjuk. Så jävla irriterande influensa det här! Trodde jag var fit ända till inatt. Då tog den revansch och nu har jag feber, hosta, snuva och knallande huvudvärk. Som egenföretagare är det inte så kul. Särskilt inte inför julen.
Glädje är att DVIJDVS är hemma igen.
Det är tur att min dotter fyllde åtta år igår annars hade jag nog trott det var första april:
Fan ibland är verkligheten rätt surrealistisk.
När jag läser Ulrikas bloggpostning så funderar jag än en gång vad i helvete jag ska göra med Deepedition. Känner igen mig i hur Ulrika skriver här. Fast jag börjar sällan sju. Snarare slutar jag närmare den tiden. För jag kan vara mindre och mindre av det jag kanske vill vara: det är så många hänsyn(er) som måste tas. Det var bra lättare att vara Deepedition förr i världen när ingen visste vad en blogg var. Typ.
Tänker på det när det också dyker upp stolpskott i kommentarsfälten och drar upp gamla postningar och försöker att förklara att jag som bloggare minsann inte ska vara stöddig mot äldre och att jag inte vet någonting. Fascinerande när äldre personer behandlar en fyrtioåring som om man var tonåring. Det riktigt skumma är att det nästan precis är ett år sedan som jag skrev det där. De tar tid på sig sossarna i Hedemora att hitta saker på nätet.
Hittar också en av de bästa tweetsen på länge medan jag städar min Dropbox och tänker på det jobb jag håller på med
och samtidigt ser jag hur min käre vän Lorden fallit ner i sportfanatismen – eller så är det så enkelt att han är en god reklamare och lever det brand som han jobbar med. Samtidigt som jag skriver en tweet till Studiomannen där jag förklarar att hans skrivarproblem beror på att hans skrivare är en avlägsen bror till Marvin så ser jag att Anjo fått en babelfisk i örat. Version 2.0. Ruggigt.
Ruggigt på alldeles riktigt (ovan saker är egentligen smileyläge på men ok: lite #nosmiley då): vad i helvete är det här? DVIJDVS åker in på Akademiska bara sådär?! Ibland är livet rätt orättvist. Så mycket kamp och nu en rätt vidrigt jobbig graviditet.
Själv funderar jag på om det nu är så att jag har Der Schwine – är det så att jag ska vacca mig ändå? Och varför i helvete kunde inte Dalarnas landsting skaka fram vaccin till riskgrupperna tidigare. Eller nähä, egenföretagare är inte någon riskgrupp…
Jag känner mig en smula pestsmittad. Jag misstänker att jag har svinflunsan och det är nästan så folk inte ens vill prata med en i telefon :). Det är tungt att sitta och jobba idag. Det som kanske är mest irriterande är att man ändå är så där inte jättesjuk och inte alls frisk. Ett jävla limbotillstånd.
Hur länge ska man vara dålig i det här? Det är ju liksom rena konkursen för en egenföretagare. Dalarna är supersena med vaccin (såklart) och det hela känns minst sagt omuntert just nu. Hoppas att jag helt enkelt är på sluttampen på det. På onsdag morgon måste jag jobba.
Något helt annat:
Dottern kom hem idag och hade lånat en bok på franska. Och berättade glatt att hon tycker franska är ett vackert språk och att hon nu skulle lära sig det. Tänkte på vilken underbar inställning det var till lärande: att något är vackert så då skaffar man sig möjligheten att lära sig det. Naivt och passionerat. Vi borde nog lära oss det mer vi vuxna.
Det är sånt här som jag kan sakna när jag är så sällan hemma. Att möta de här plötsliga händelserna i deras liv.
Nu ska jag försöka ta ett tag till med jobbet.
Glöm inte att rösta på vår katt – och att tävla själva!
Glöm inte att tipsa om bloggar förresten. Fått en massa tips här.
Visst är hon skön? Yoda tar igen sig. Tävlar med den här bilden på Royal Canins fototävling. Rösta gärna – eller varför inte tävla själva?
Jag orerar om web 2.0 på Mindpark idag. Borde tagit tillfället i akt och länkat upp till Deepedition men det blev inte av. Och jag hade kunnat utveckla Talmud-spåret en rejäl bit eftersom det är lite häftigt att tänka sig att det vi gör idag: skriver, konverserar, ändrar, funderar faktiskt gjordes med Talmud. Det är ett jäkla surr i den skapelsen.
JMW har blivit nominerade i Spinn. För Mao-glasögonen.
Min gammelgamla byrå Sprida har förändrat sig och gjort några filmer. De är nu kärnan i Palladiumnätverket där jag också är en del. Bland annat världens coolaste kontorsplats.
Min gamla byrå söker folk. De ska kunna sociala medier. Well – det är som jag sagt. Sociala medier är inte längre ett val.
Historien om Per Anders Pettersson från Nås, har varit på gång häruppe i Dalarna några dagar. Bland annat har en Facebookgrupp till stöd för honom startats.
Historien är minst sagt surrealistisk. Inte nödvändigtvis bara för att han blev dömd för övervåld utan för de olika andra delar som visar hur snett det kan bli när juridiken inte sitter fast vid kontext och nåt sorts flexibelt sunt förnuft.
Från början: PAP såg en man försöka strypa en kvinna i en bil. Han tog med sig domkraften och när mannen inte slutade med strypningsförsöket så använde PAP tillhygget. Två gånger. Varav den andra gången tog slaget illa och gärningsmannen fick spräckt skalle.
Slutsumman blev att PAP är dömd till ett års fängelse för misshandel och ett skadestånd på 50000 kronor. Gärningsmannen blev dömd till villkorlig dom och ett skadestånd på 8000 kronor för vad han gjort mot kvinnan i bilen, Gärd Forsgren.
Rätten menar att det inte fanns någon anledning att slå en andra gång – det är något som man som medborgare på några sekunder ska kunna avgöra. Det är inget som lagstiftarna brytt sig i. Trots att det visat sig att mannen var påverkad av narkotika och var våldsam även när ambulansen senare kom. I sina domar menar man att PAP överlagt misshandlat mannen – och inte trott att han skulle bli överfallen. Helt enkelt ska PAP valt att dunka på snubben en extra gång och förstått att det inte fanns någon fara. Det efter att samma person försökt att strypa en äldre kvinna. Logiskt som fan. Det ger honom därmed samma brottsrubricering som vilken pappskalle som helst som får för sig att spöa någon på krogen.
Ulf Åsgård – som tillfrågas är expert på gärningsmannaprofiler men vet uppenbarligen om hur människor alltid fungerar i stress menar att det inte är konstigt. Själv skulle jag vilja påstå att han har fel. Och hans exempel är uppåt väggarna. Den skallskadade mannens advokat, Christer Söderberg, är ungefär lika fantastisk i sina uttalanden, som förutom att mena att PAP borde dömts för mordförsök (alltså att han överlagt skulle försökt ta personen av daga) också tycker att ”De [vi i Dalarna;min förklaring] vill väl ta lagen i egna händer däruppe och tycker inte att domstolar ska lägga sig i” och ”Det här folkupproret i Dalarna tycker jag är obehagligt och det är lite hillbilly-folkmobb över det hela.”. Undrar om det inte kan betecknas som hets mot folkgrupp om nu det andra skulle vara mordförsök? För enligt advokat Söderberg ska vi inte veta vad som hänt – uppenbarligen är det bara han som vet att PAP skulle varit ute efter personen som försökte strypa; att det hela inte alls skulle handla om något nödvärn alls. Kände de varandra? Nej, inget av detta verkar domstolarna heller veta – borde det inte vara advokatens uppgift att tillse?
Som Pernilla Ohlin påpekar i en ledare så visar den här historien att Alliansens förslag och utredning om lagmässig skyldighet att gripa in, en civilkuragelag, är galet ute. Det är galet dels utifrån hur man ska kunna lagstifta om mod att faktiskt ingripa på annat sätt än att ringa polis, dels för att såna här situationer kommer att uppstå många fler gånger. För det kommer innebära att du som ingripare riskerar tre saker: du ingriper inte tillräckligt och blir därmed dömd för underlåtelse. Om man griper in och gör som PAP i adrenalin och rädsla så kan du dömas för grov misshandel. Om man griper in lagom och det visar sig att gärningsmannen inte bryr sig utan har vapen eller på annat sätt tillfogar dig skada så blir du antingen dödad eller skadad – och vad man kan se på domarna i det här fallet får man inte så mycket i skadestånd.
Nånstans har det gått rätt snett. Och det är inte hos snubben från Nås. Det här skapar knappast ett större rättsmedvetande. Och det är märkligt tyst från KD-håll…
Jag tror inte att det är rätt väg att gå att lagstifta om civilkurage. Och jag önskar inte något sorts samhälle där allt går att skylla ifrån sig. Problemet är att det här helt enkelt visar hur galet det blir med en civilkuragelag. Det är dels motsägelsefullt rent termmässigt och dels innebär det att du än mer avkräver oskyldiga människor att utsätta sig för antingen fara rent faktiskt eller faran att faktiskt själva bli dömda brottslingar. Så ska det till en sådan lag måste också övriga lagar ses över som hänger ihop med dem: nödvärnsrätten etc. Problemet med såna här lagar är att de faktiskt inte egentligen tenderar att vara ute efter att skapa ett bättre samhälle utan krävs då samhället många gånger har kapitulerat från sitt ansvar runt medborgares säkerhet och trygghet.
Uppdatering: Nya uppgifter kommer fram som delvis förändrar bilden av det faktiska förloppet – men knappast det faktum att en civilkuragelag skulle skapa många fler såna här situationer. Läs Damon och gör er egen bild av det. Sedan anser jag att advokaten borde dömas för hets mot folkgrupp i alla fall. Och det här var lite småkul.
Barnen har varit sjuka i omgångar. Man kan verkligen undra varför man inte kan synka såna saker. Eftersom jag haft en del att göra (mycket sjuor i huvudet och annat) så har HS fått tagit mycket av VAB medan jag åkt fram och tillbaka och jobbat. Så nu har jag en rätt lugn vecka, två kurser blev förflyttade och inga möten inbokade. Då blir jag sjuk. Samma symptom: ont i huvudet, lagom irriterande feber (ska man ha feber så ska man ha rejäl feber och eftersom jag är rätt okänslig för dylik så krävs det 39,8 och uppåt för att sänka mig) och hals/snuva. Ingen jävla svininfluensa heller utan än en gång någon märklig influensaavart.
Då kommer nästa problem: jag är egenföretagare (som Batbut). Visserligen är reglerna sådana att om man är anställd så betalar företaget de första dagarnas sjukdom. Problemet är ju att jag gör det genom att inte få till fakturerbara timmar eftersom kroppens Socker-Conny bankar mig i skallen med stålrör. Det är något helt annat än att få sin sjuklön från arbetsgivare eller försäkringskassan. Men inte klagar jag. För jag har ju så mycket frihet – jag menar: jag bestämmer ju över min tid. Problemet är ju att det handlar om att hela tiden ha oron över att få ihop jobb :).
På tal om försäkringskassan så är det glädjande att de fått sig en näsbränna när det gäller gravida. Det är fasen galet att bara för att en kvinna är gravid så ska symptom och tillstånd som om hon inte vore gravid skulle rendera henne sjukskrivning, inte vara sjukpenninggrundade. Nej, graviditet i-sig är ingen sjukdom men följdverkningar av det kan vara det. Hur vore det med lite normal filosofisk kunskap? Det är samma sak som med sorg: personer som sörjer är inte sjuka men sorgen kan få följdverkningar som i andra fall skulle vara ok för sjukpenning – men eftersom man förlorat någon anhörig så kan man inte vara sjuk.
Så jag blir hemma i Borlänge och försöker hänga med så gott jag kan i To Do-listan, med itererade vilolägen mellan varje outburst av jobb. Och jag inser att jag inte tillhör den gruppen som gillar att vara hemma. Jag hatar att jobba hemma. Det är skittrist. Ingen att fika med, man är utanför loopen även om mängden mail ökar markant och MSN tjoar till med jämna mellanrum.
Så när jag ligger ner och försöker att parera bredsidorna från Socker-Conny-wannaben försöker jag läsa ikapp och få ihop förslag till Stora Bloggpriset. Tycker ni är jävligt dåliga på att ge förslag för övrigt: jag vill ha alla pitcher på era egna och andras bloggar inom såväl livsstil, mode, sport som teknik. Kom igen! Jag behöver tips och nya infall! :)
Dock kan jag säga att när det gäller livsstil så har jag en klar favorit: Monas Universum. Skulle vilja påstå att det just nu är Sveriges roligaste blogg. Sanslös och säkert på grund av att det finns en rejäl igenkänning i mycket som skrivs. Sen är ju Messerschmitt aka Hemliga Morsan en gammal favorit precis som Galatea.
Uppdatering: Stefan. Inte mening att ta bort din kommentar. Bara det att Live Writer av någon udda anledning postade två versioner av den här postningen! Så jag tog bort den utan att tänka på att det antagligen var olika kommentarer :(.
Och jag har försökt att göra något åt det:
Men hallå?!
Så här kan man inte göra!
Pale Green Woman har ju alltid funnits (åtminstone sen typ 05?)! Jag får verkligen ångest när såna här saker händer mina gamla favoritbloggar, när personer som jag vant mig vid att läsa, personer som jag tycker om och som jag får ut något av – när de stänger ner och avslutar. Det är lite som när OFB valde att lägga ner: det blir liksom ett hål i bloggväven när de riktigt ärrade bloggveteranerna väljer att kasta in handduken.
Samtidigt har jag lagt ner åtminstone en rätt så viktig blogg: Researcher.se.
Men jag tycker att PGW liksom varit en sån där chokladkaka till kaffet. Kort, sött och roande. Avslappnat och med en skön eftersmak av ironisk beska.
Är det bloggdöden (jag skrev om fenomenet i september)? Kanske kanske inte. Många menar att Twitter i vissa fall har tagit över det behov som många uppfyllde genom att blogga: du kan lägga ut bilder, skriva korta insikter och skicka upp länkar. Twitter är snabbt, det är rätt så enkelt och många gånger mycket mer konversatoriskt än bloggen. Problemet är att Twitter är kort: det är som rökpuffar snarare än en lägereld. Tweets försvinner snabbt och blir fort relativt ointressanta även om både Bing och Google nu kommer att börja att indexera dem. Facebook har ökat sin andel av vår onlinetid och det är (beroende på vem som räknar) mellan 2,8 och 3 miljoner svenskar med Facebook-konton och i mars gick Facebookanvändandet i Sverige om användandet av Aftonbladet.se.
Samtidigt så ökar bloggandet – fr a börjar fler och fler företag se möjligheterna och ge sig på att kommunicera på ett nytt sätt genom bloggar och andra sociala nätverk. Och bloggpriser delas ut (glöm inte att föreslå era favoritbloggar så att jag kan ge ett bra förslag till Stora Bloggpriset där nomineringarna nu öppnats) och vi har en mängd personer som genom åren blivit bloggkändisar: Alex Schulman skulle knappast varit där han är idag utan sin blogg.
Vad kommer att hända? Jag tror inte på saker som bloggdöd eller att Twitter kommer ta över allt – däremot kommer vi se en sammansmältning av många olika funktioner. Och Facebook kommer att öka sin närvaro och vikt i våra personliga liv. Vilket innebär att marknadsförare och företag också vill vara där.
Så jag kommer att sörja PGW en stund men sedan fortsätta att hjälpa mina kunder att hitta ut på sociala nätverken och att coacha dem till att bli ännu bättre bloggare. För det är vad jag gör.
Trots att det är november, trots att det är ett jäkla åkande fram och tillbaka på mig och att jag inte riktigt hinner med att blogga så mycket jag skulle vilja. För jag jobbar med det som är riktigt roligt. Det är hårt, det är en ibland extrem konkurrens och konstant att vara på hugget – men det är roligt att ge människor nycklar till att jobba med kommunikation på andra sätt än de traditionella, att tänka konversation, att tänka sociala medier.
