Johanna Parikka Altenstedt väljer att inte belysa hela historien

Sökmotorer är det som används flitigt idag för att hitta information. Google har en överhängande majoritet av alla sökningar. Att hantera det och förstå hur det hela fungerar är mycket viktigt. Självklart är det alltid en balans mellan att som sökmotor ge relevanta träffar samtidigt som att hantera det faktum att relevans inte alltid har med kronologisk ordning att göra. Google utvecklar konstant sin sökalgoritm och kampen står ständigt mellan relevans och aktualitet. Diskuterar man detta måste man ta in alla aspekter på nyttan av sökmotorer.

Fördelarna och styrkorna med användargenererat material – och det faktum att många väljer att uttrycka sina åsikter på egna plattformar bygger en demokratisk styrka men självklart innebär det att när man gör något snett och vint så kommer det att synas. Att försöka backa bandet och på olika sätt skapa en konformistisk publicitetsnorm är knappast välkommet.

I den artikel som Johanna Parikka Altenstedt skrivit på Newsmill vill hon påskina att hon är ett oskyldigt offer för Googles sökmotorsalgoritm (och för de som hon menar förtalar henne) och föreslår ett antal saker som i bästa fall redan är väl medvetna hos människor och i värsta fall faktiskt förminskar såväl integritet men också demokrati på nätet. Vad gäller våra namn som varumärken så har hon fått saker om bakfoten – inte ens vanliga varumärken är skyddade mot att bli omskrivet och recenserat. Det är en balansgång mellan öppenhet och rätten att yttra sig och rätten att äga kontroll över vad som sägs. Parikka Altenstedts förslag bygger på att ingen ska få reagera på vad någon gör – oavsett om det är ett företag eller en person. Tystnaden ska åter råda eftersom det ska vara journalisternas exklusiva rätt att uttala sig. JPA har rätt om att det finns ett hot i att en del av oss faktiskt växt oss starka. Men det beror på att vi tidigt förstod att använda oss av bloggen som plattform. Det bästa man kan göra som företag eller person med starka åsikter är helt enkelt att lära sig och ge sin syn på saken. Det innebär att det finns möjlighet att göra sig en balanserad bild – vilket inte alls finns med i JPAs åsiktspaket på Newsmill. Hon valde att ta bort sin plattform – självklart kommer hon då förlora sin möjlighet att bemöta det som skrivs.

Johanna Parikka Altenstedts SERP på Google har en historia. För mer än två år sedan var diskussionen om sexköpslagen stor i bloggosfären. En bloggare: Isabella Lund, berättade om sitt liv som sexarbetare och diskuterade frågor om sexsäljares rättigheter. Men hon valde, för sina barns skull, att vara anonym. Johanna Parikka Altenstedt valde då att hota Isabella Lund med att gå ut med hennes riktiga namn i media. När många av oss reagerade på detta – oavsett vad man tyckte i sakfrågan – förklarade Parikka Altenstedt att alla som stödde Isabella Lund kände dvs egentligen var kunder till densamma. Alltså brottslingar enligt den då nya sexköpslagen.Isabella blev rädd – men valde också att försöka gjuta olja på vågorna (läs kommentarsfältet för att få en mycket bra översikt över hela historien): något som JPA inte uppmärksammat på annat sätt än att det skulle vara ett försvar för JPA. Hon anklagar i Newsmillartikeln andra för förtal – vad det hon själv gjorde då kallas vore intressant att få höra. Hennes historieskrivning idag handlar om att hon egentligen inte ville delta i debatten – vilket onekligen är intressant då hon idogt diskuterade frågor och konstant använde guilty by association-argumentation.

Det Johanna Parikka Altenstedt pysslar med är historierevisionism och de som nu tycker hennes postning är bra riskerar att falla i samma fälla som hon oroar sig för: att man inte har hela bilden för sig.

Kanske hon och andra kunde ta sig tid att läsa de över två år gamla postningar och påminnas om hur hon själv valde att ringa och prata skit om de som inte tyckte som henne själv. Exempelvis är den här postningen minst sagt flagrant över hur Johanna Parikka Altenstedt valde att hantera sanning och lögn när det begav sig.

Själv diskuterar jag gärna med de personer som inte tycker som jag. Jag tror till och med att jag och JPA skulle kunna ha fruktbara diskussioner om hon valde att sikta in sig på mindre knallpulverretorik och anklaganden och mer intresse för sakfrågorna. Problemet med Johanna Parikka Altenstedts sätt på den tiden var att istället för diskussion slänga ut hot, guilty by association-argument och helt enkelt ett minst sagt icke-inbjudande sätt att dela argument.

Jag har skrivit det förut:

Du har inte vunnit någonting. Mer än att det hela har dragits runt en sväng till. Precis som jag sa till dig: du retar upp mig – inse att det helt enkelt slår tillbaka. Du ljuger, hotar och anklagar.

Själv tycker jag det hela känns överspelat men när hon nu än en gång försöker att, likt historierevisionister runt förintelsen, ta bort och förvanska det som faktiskt hänt och göra sig själv till offer för en konspiration är det bara att ta bladet från mun. I den här historien finns egentligen bara förlorare: och den största förloraren är inte JPA utan själva frågan om sexköp, sexarbetare och hur vårt samhälle ska fungera. Självklart kommer det att finnas många som tycker: vikten ligger i att förstå att välja att göra en bredare bild av verkligheten.