Månadsarkiv: november 2009

Imorgon kanske någon lyssnar

Så många som berätta om känslan: att inte veta vem som lyssnar, att inte veta när man blir anklagad för något som man knappt vet brottet för – på grund av vad någon hört, vad de fragment av samtal som avlyssnats blivit till i hjärnorna hos dem som har som jobb att misstänka allt och alla hela tiden. Det är ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle som vi i väst, vi demokrater, vi som älskar friheten alltid avskytt. Vi har gått i krig för andras frihet, vi har låtit våra söner och döttrar dö för frihetens skull mot diktaturens totalitära övervåld.

Freedom is the freedom to say that two plus two make four. If that is granted, all else follows. (ur 1984)

Imorgon är det första december. En tisdag. En dag som alla andra där vi rushar mot julen. Vi jobbar, vi följer barnen till skolan, vi läser våra tidningar, vi twittrar och bloggar, skickar mail, skickar våra sms. Det är bara det att imorgon kommer vi inte veta vem som lyssnar. Vi vet inte var våra ord hamnar och hur de pusslas ihop av de som har till jobb att leta efter misstänkta. Vi vet inte hur filtren är uppbyggda eller vad som kommer i framtiden vara tillåtet och inte tillåtet.

Nothing was your own except the few cubic centimetres inside your skull. (ur 1984)

Terrorismens idé är att förstöra demokratin inifrån genom att skapa skräck för vad som kan hända. Att man inte vet var, när eller hur en bomb kan sprängas, ett skott skjutas eller en molotovcoctail slängas. De som har makten, de som ska skydda friheten, väljer då att så mycket som möjligt lyssna för att kunna förutsäga när bomben briserar, när kulan avlossas och när flaskan fylls med bensin. Men ingen vet vem som gör det, var det kan tänkas göras – men man vet att människor kommunicerar: alltså lyssnar man av det som sägs för att på så sätt kunna bygga en fri värld. Friheten blir då villkorad utifrån att du är fri men övervakad. Det grova brottet kan förhindras men priset är att det enda som är mitt eget är mina tankar. Mörkret sänker sig.

Power is not a means; it is an end. (ur 1984)

Makten korrumperar. När du kan lyssna på allt så börjar du lyssna efter andra saker. Om du kan kapitalisera på det du har unik kunskap om är det inte lång väg att gå till att faktiskt sälja kunskapen. Eller det kanske inte ens är du: det kanske är någon som har helt andra moraliska standarder, och härbärgerar åsikter som du inte tänkte dig skulle få makten när du kopplade in kablarna och tappade in allt som medborgarna säger, skriver och gör.

Under the spreading chestnut tree
I sold you and you sold me.
(ur 1984)

Utvecklingen är ett sluttande plan. Ingen kommer undan. Imorgon är dagen när samhället förändras. Alla vet att FRA kanske lyssnar. Alla vet att det som skrivs kan bli sett, tolkat och flaggat som misstänkt för … ja, för vad? God jul, Sverige.

Tweepblogs #7 – en fruktsallad

Dags för ett gäng till. Den här gången inte någon som helst tematisk ordning:

  • @sjumilakliv har varit med sedan Jaikutiden och hon skriver om allt mellan himmel och jord. Och om höns.
  • @jklang är en läkarstudent med stort intresse och engagemang för teknik och sociala medier. Tyvärr verkar han glömt bort sin blogg.
  • @mcsarcne är en gammal vän. Ända sedan QS-tiden. Vet inte om det är så mycket mer att kommentera. Hon är bäst. Och hennes blogg är som hon själv: eftertänksam, sprittande och varm på en och samma gång.
  • @dafeld jobbar som chefis på Moviezine och ligger bakom Bloggywood. Men som de flesta av oss som jobbar inom de här branscherna så har han en egen blogg – lite som ett andrum runt allt det professionella.
  • @hans_g är konceptutvecklare på SVT, ständigt nyfiken verkar det som och hans blogg är en pågående testbänk. Det är kul. Jag gillar det. Uppdatering: han har bytt sajt till Mediasplatter.
  • @studiomannen, denna smarta, bullrande person som fyller både ett fysiskt som ett digitalt rum med värme. Och den person som jag känner som bytt bloggar flest gånger.
  • @_mw som en gång bodde i byn där Gud blundade på genomresa (Hofors) och sedan tog steget ner till Götet bloggar sin mosaik här.
  • @tjompa dyker upp här och var med sin sköna stil. Etui har samma känsla.
  • @carina_j tillhör de här sköna personerna som gärna konverserar på Twitter. Och pysslar ihop tänkvärdigheter på sin blogg.
  • @farmorgun har glömt att skriva i sin blogg i sin Twitterpresentation. Men hon vann inte Dax för intet.
  • @widham Sagor från livbåten, en klassisk politisk blogg. Han har hållit på nästan lika länge som jag – och då på en blogg. Jag har ju faktiskt flyttat på mig lite.
  • @spenatmamman var ett konstigt namn tills jag insåg att hon var miljöpartist. Och det får man gärna vara om man är så vettig som hon är :)
  • @em7b5 är gissningsvis samma ackord. Och bloggen visar upp det där livet utanför tullarna. Att sociala medier betyder saker där med – fast på ett annat sätt kanske.
  • @henke är i byggartagen tillsammans med frun, liksom att han skriver på sin egen blogg. Och jobbar också med affärsutveckling på stor svensk kvällsgeting.

Ps. Bonus är att @britstakston faktiskt äntligen startat upp sin mer privata blogg.

    —–

    1. hur kan man 2009 fortfarande ha en sajt där rubrikerna inte är permalänkade? []

    Ett digitalt Mordor

    Om tre dagar kopplas FRA upp. Oerhört välfunnet datum än en gång: man utgår från att de flesta har nog med julstöket att man inte har tid att protestera. Samma strategi som när man på rekordtid skulle klubba igenom andra integritetskränkande lagar.

    Josh skriver om uppropet för att Telia ska ta FRA-lagen till domstol. Jag tvivlar på att det kommer att ske. Men det är värt ett försök. Camilla Lindberg är skarp i frågan om det faktum att Ingvar Åkesson, generaldirektör på FRA, uppenbarligen tänker strunta i vissa delar i FRA II – de som möjligen kan tänkas skydda en bit av vår integritet. FRA-shopen verkar vara åtminstone halvöppen.

    Det är ett mörker som sänker sig över oss. Det påminner lite om Mordor. Ett digitalt Mordor med det allseende ögat som väntar på maktens ring: en nyckel till all data för att på så sätt kunna kontrollera allt. Lite registerstädning är spel för gallerierna och ett litet lattjo knep som doftar Schlingmann-strategi.

    Man blir skrämd när man läser såna här saker: den engelska lagen RIPA, som gör att polisen kan kräva dig på att dekryptera dina filer på datorn oavsett misstankegrad – eller helt enkelt utifrån att de anser att du kan vara en grov brottsling, har fått sitt första offer: en schizofren excentriker som vägrade hjälpa till (tipstack till Pawlo). I grunden innebär det (och jag är övertygad om att vi kommer att få ett liknande lagförslag) du som anklagad måste bevisa din oskuld – och även om du är brottsling så tvingas du att hjälpa till att hjälpa polisen att fälla dig genom att du tvingas att dekryptera din data. Det är nån sorts form av digital waterboarding som skapas – om du inte hjälper till så åker du i fängelse bara på grund av att du då är misstänkt eftersom du inte hjälper till.

    Det är första advent – väntans tid inför något som skulle frälsa världen. Själva väntar vi snarare på när sann frihet och nätintegritet dör ut genom att allt blir avlyssnat och sålt till den som betalar mest.

    Mina andra postningar om FRA. Och för övrigt är jag glad att Blogge är tillbaka.

    Johanna Parikka Altenstedt väljer att inte belysa hela historien

    Sökmotorer är det som används flitigt idag för att hitta information. Google har en överhängande majoritet av alla sökningar. Att hantera det och förstå hur det hela fungerar är mycket viktigt. Självklart är det alltid en balans mellan att som sökmotor ge relevanta träffar samtidigt som att hantera det faktum att relevans inte alltid har med kronologisk ordning att göra. Google utvecklar konstant sin sökalgoritm och kampen står ständigt mellan relevans och aktualitet. Diskuterar man detta måste man ta in alla aspekter på nyttan av sökmotorer.

    Fördelarna och styrkorna med användargenererat material – och det faktum att många väljer att uttrycka sina åsikter på egna plattformar bygger en demokratisk styrka men självklart innebär det att när man gör något snett och vint så kommer det att synas. Att försöka backa bandet och på olika sätt skapa en konformistisk publicitetsnorm är knappast välkommet.

    I den artikel som Johanna Parikka Altenstedt skrivit på Newsmill vill hon påskina att hon är ett oskyldigt offer för Googles sökmotorsalgoritm (och för de som hon menar förtalar henne) och föreslår ett antal saker som i bästa fall redan är väl medvetna hos människor och i värsta fall faktiskt förminskar såväl integritet men också demokrati på nätet. Vad gäller våra namn som varumärken så har hon fått saker om bakfoten – inte ens vanliga varumärken är skyddade mot att bli omskrivet och recenserat. Det är en balansgång mellan öppenhet och rätten att yttra sig och rätten att äga kontroll över vad som sägs. Parikka Altenstedts förslag bygger på att ingen ska få reagera på vad någon gör – oavsett om det är ett företag eller en person. Tystnaden ska åter råda eftersom det ska vara journalisternas exklusiva rätt att uttala sig. JPA har rätt om att det finns ett hot i att en del av oss faktiskt växt oss starka. Men det beror på att vi tidigt förstod att använda oss av bloggen som plattform. Det bästa man kan göra som företag eller person med starka åsikter är helt enkelt att lära sig och ge sin syn på saken. Det innebär att det finns möjlighet att göra sig en balanserad bild – vilket inte alls finns med i JPAs åsiktspaket på Newsmill. Hon valde att ta bort sin plattform – självklart kommer hon då förlora sin möjlighet att bemöta det som skrivs.

    Johanna Parikka Altenstedts SERP på Google har en historia. För mer än två år sedan var diskussionen om sexköpslagen stor i bloggosfären. En bloggare: Isabella Lund, berättade om sitt liv som sexarbetare och diskuterade frågor om sexsäljares rättigheter. Men hon valde, för sina barns skull, att vara anonym. Johanna Parikka Altenstedt valde då att hota Isabella Lund med att gå ut med hennes riktiga namn i media. När många av oss reagerade på detta – oavsett vad man tyckte i sakfrågan – förklarade Parikka Altenstedt att alla som stödde Isabella Lund kände dvs egentligen var kunder till densamma. Alltså brottslingar enligt den då nya sexköpslagen.Isabella blev rädd – men valde också att försöka gjuta olja på vågorna (läs kommentarsfältet för att få en mycket bra översikt över hela historien): något som JPA inte uppmärksammat på annat sätt än att det skulle vara ett försvar för JPA. Hon anklagar i Newsmillartikeln andra för förtal – vad det hon själv gjorde då kallas vore intressant att få höra. Hennes historieskrivning idag handlar om att hon egentligen inte ville delta i debatten – vilket onekligen är intressant då hon idogt diskuterade frågor och konstant använde guilty by association-argumentation.

    Det Johanna Parikka Altenstedt pysslar med är historierevisionism och de som nu tycker hennes postning är bra riskerar att falla i samma fälla som hon oroar sig för: att man inte har hela bilden för sig.

    Kanske hon och andra kunde ta sig tid att läsa de över två år gamla postningar och påminnas om hur hon själv valde att ringa och prata skit om de som inte tyckte som henne själv. Exempelvis är den här postningen minst sagt flagrant över hur Johanna Parikka Altenstedt valde att hantera sanning och lögn när det begav sig.

    Själv diskuterar jag gärna med de personer som inte tycker som jag. Jag tror till och med att jag och JPA skulle kunna ha fruktbara diskussioner om hon valde att sikta in sig på mindre knallpulverretorik och anklaganden och mer intresse för sakfrågorna. Problemet med Johanna Parikka Altenstedts sätt på den tiden var att istället för diskussion slänga ut hot, guilty by association-argument och helt enkelt ett minst sagt icke-inbjudande sätt att dela argument.

    Jag har skrivit det förut:

    Du har inte vunnit någonting. Mer än att det hela har dragits runt en sväng till. Precis som jag sa till dig: du retar upp mig – inse att det helt enkelt slår tillbaka. Du ljuger, hotar och anklagar.

    Själv tycker jag det hela känns överspelat men när hon nu än en gång försöker att, likt historierevisionister runt förintelsen, ta bort och förvanska det som faktiskt hänt och göra sig själv till offer för en konspiration är det bara att ta bladet från mun. I den här historien finns egentligen bara förlorare: och den största förloraren är inte JPA utan själva frågan om sexköp, sexarbetare och hur vårt samhälle ska fungera. Självklart kommer det att finnas många som tycker: vikten ligger i att förstå att välja att göra en bredare bild av verkligheten.

    En gång var Facebook litet också…

    Fler coh fler börjar ha läst om Twitter. Och många säger “verkar trist” och “tar bara en massa onödig tid”. Det är “bara babbel” och det är “för få för att det ska vara intressant”. Jag kan bara konstatera att det är samma ljud i den skällan som det var 2007 runt Facebook. Idag har Facebook närmare tre miljoner användare. Facebook är en självklarhet för oerhört många svenskar. De som fortfarande försöker säga att de är med i “vägra Facebook” är få – och ses som rätt fåniga. Det är onekligen roande att hitta Svartlings lilla text från 2007. För jag har en viss känsla att han, som idag använder Twitter strukturerat, kanske inte riktigt vill kännas vid den. Jag har en viss känsla att en hel del kan få äta upp tvärsäkra men huvudlösa uttalanden i framtiden.

    Twitter kommer att finnas kvar. Det kommer utvecklas till en av den bukett av plattformar där vi socialiserar, och lever våra digitala liv. En av flera. Det är den viktiga slutsatsen som vi kan dra: vi kommer att använda flera eftersom de sinsemellan inte är utbytbara.

    Twitter är inte det bästa. Men det är det som finns. Ett tips för er som inte testat: skapa ett konto på twitter.com. Börja följa andra twittrare: gå in exempelvis hos mig och leta upp intressanta personer bland de som jag följer eller de som följer mig. Börja prata lite med folk. Läs och testa. En kul grej kan vara att när Idol sänds samtidigt göra en sökning på #idol09. Det är en sk “hashtag” som kategoriserar twitterpostningar i olika ämnen: i det här fallet handlar det om att kommentera och diskutera programmet Idol samtidigt som det sänds. Istället för att bara sitta i soffan och kommentera det som sker med de få som är i samma analoga rum som dig – varför inte sitta i den digitala soffan med tjugo-trettio personer som tycker till?

    Om du sen känner att det var riktigt kul: ladda hem och använd en applikation. Det är ett program som plockar in hela twitterflödet men som har funktioner som saknas på webbtjänsten. Många använder Tweetdeck.

    Vi ses där helt enkelt.