Monthly Archives: september 2009

Vissa gör allt för lite länkar :)

Posted on by
7

Jag vet inte men det här känns verkligen som ett rejält länkbete. Eller så har Olah Örtengren lost it. För det här är onekligen lite roande och oroande beroende på vilken planhalva man tror karln lirar på (och tyvärr börjar jag nog bli mer oroad än road). Att Johan på Knuff eller Bloggportalen skulle hålla på med någon sorts vänsterkonspiration låter lite som en riktigt snurrig idé för att få upp länkandet – eller som om någon rökt för många morötter.

Well. Roligt och vi kan väl bjuda på lite länkkärlek – om det är ett länkbete där karln väljer att vara foliehatt så kan man helt klart ge lite linklove. Och är han foliehatt på riktigt så kan man lugnt säga att han visserligen antagligen behöver hjälp men lite länkar kan han ju få.

Och tittar man på vilka som länkat till honom hittills så undrar jag om inte Olah får det lite jobbigt att förklara att han fått en massa länkkärlek från “röda bloggar”. Jag får väl helt enkelt väga upp det hela lite :)

Bloggar etiketter: , , , , ,

Harry Potter och Len Howard, och mitt liv

Posted on by
19

Det finns en passus i första Harry Potter-boken där översättaren förklarar att Dumbledore gillar citronglass men där det egentligen handlar om en speciell sorts citrongodis som bara finns att få tag på i England.

Jag tänker på det när jag nu två dagar i rad har träffat min gamle vän Len Howard. På den där godissorten som både är söt, syrlig och kanske till och med lite bitter. För att träffa de personer som betytt så mycket för en under så många år – träffa dem nu – det är allt det. Så många känslor och så mycket saker som borde bli sagda – eller som man borde låta vara.

Professor Dumbledore

Det hela började med att vi visste att man i Stora Tuna Prostgård körde “Harry Potter Experience”. Solstickan var där på fredagen och vi sa åt honom att om han träffar nån som är gråhårig och pratar bruten svenska och är professor Dumbledore så måste han hälsa. Samtidigt var ingen av oss speciellt säker på att det skulle vara så. Och det ville Solstickan såklart inte. Han är tio år och sånt där är pinsamt. På fredagkvällen var jag och HS ute på stan, käkade på Bakfickan och hade beställt biljetter till nioföreställningen av “Flickan som lekte med elden”. Vi tog vägen genom själva stan; och där mitt på gågatan ser jag en gammal man som jag så väl känner igen, trots att det är åtta år sen vi senast sågs. Len Howard.

Vi pratar, kramas och pratar så fort vi kan eftersom vi har en film att passa. Han säger allt det där som får hjärtat att göra lite ont, på tio minuter lyckas vi prata om det väsentliga: hans hjärtsmäll, att jag inte längre är präst vilket för honom är en sorg och om kyrkan som inte förstår bättre att ta hand om sina “stjärnor” som han säger det. Och vi hinner prata döden, tro och vi gör det eftersom det är ett sätt som vi bara kan. När man känt varandra så länge som vi gjort.

Vi lovar att komma ut till prostgården på HPE. Vi går på bio och jag bär med mig mötet hela tiden. Och den där gnagande känslan jag har med jämna mellanrum blir starkare. Det är någon som petar på mig.

Hogwarts för fyra dagar

För att göra en snabb återblick: Len Howard har jobbat många år i Västerås stift. Han fastnade här när han, som fransiskan-novis var på besök i Sverige blev förälskad i en tjej och fick lov att sluta vara soon-to-be-friar. Han har jobbat med ungdomar i hela sitt liv. Han är en av de viktigaste motorerna i att Västerås stift blivit vad det blivit: ett stift där rollspel, där fantasi och där ungdomsarbetet är det viktigaste. Hans lätta galenskap och ständiga skratt har inspirerat till att göra allt det som görs, och skapat så många stjärnor som inte är konforma med det som är “kyrkan”. Eller “företaget” som han själv säger med sin omisskännliga engelska brytning. För var det något som han lärde mig var det att man inte behöver älska kyrkan men man ska älska Kyrkan. Idén är det viktiga – inte själva strukturen som människan skapar. Och genom åren var jag med och skapade Kyrka med honom.

Vi jobbade mer än ett år med en musikal i Köping, som han köpt in och översatte – och som direkt i samband med första övningen jag insåg att behövde bearbetas rejält för att bli spelbar. Vilket jag gjorde. Jag översatte Lens översättning, såg till att skriva ihop det hela så det blev spelbart och hanterbart för vår produktion och vi skapade en musikal som spelades under någon vecka i Köping med närmare hundra deltagare, full orkester och där vi bland annat tog in en känd engelsk skådespelare som regissör. Jag var best boy – styrde och ställde, assisterade, regisserade en del. Jag var 18 år och gick i gymnasiet.

Len fick oss att älska rollspel. Han jobbade fram “Vägen” inspirerade till rollspelskonfirmander, till att våga ta fantasin på allvar och han började “babbla” om Harry Potter när den släpptes.

Len hade ett garden party 1989 som jag och AK, min gamle vapendragare, åkte på. Där mötte jag HS för första gången.

Len, Lena och Jenny

När vi sen åker ut till prostgården så möter vi Len, och vi möter flera andra ur det “gamla livet”: Pontus, Pia, Lena, Cecilia, Hasse.

Det är underligt. För till viss del är det så självklart och till viss del… så är ju jag avhopparen. Det finns en sorg och saknad som inte uttalas. En massa frågor som ännu inte besvarats.

Och jag får brottas med mina demoner lite igen. Det är svårt att förklara och kanske är det bara Len som förstår för när vi där på natten dök in i att jag valt att avsäga mig ämbetet så sa han “det smärtade och sårade” och jag sa “men jag kan inte ha det kvar om jag inte tror” och då sa han direkt: “nej, då ska man inte ha kvar det”. För han har nästan varit munk, men valde att lägga av sig de löftena när han inte kunde uppfylla dem. Det är samma sak med mitt ämbete.

Jag tänker på vad som kunde varit och inser att det inte är meningsfullt nu. Jag är där jag är nu och mycket av det jag gör idag har jag lärt mig av mitt gamla liv. Mycket av det jag gör idag är tack vare inspiration av denne fantastiske engelsman, Len Howard. Han är som den där citrongodisen: söt, syrlig och inte så lite bitter på vissa saker i kyrkan. Och jag är honom evigt tacksam för allt.

Bloggar etiketter: , , ,

Ska nudister få jobba på dagis?

Posted on by
15

I bilen hem från stan började vi diskutera om det är rätt att kvinnor som bär burka eller niqab ska få arbeta på dagis, skola eller exempelvis inom äldre vård. Hanne Kjöllers Signerat-artikel tar upp ett antal exempel på när det rent praktiskt är ogörligt och jag ser precis som hon att det finns rent praktiska problem (bland annat Girls of Florida tar också upp maskeringsförbudet som ett argument: roande). Men det är samtidigt överkomliga, och möjliga att lösa om man skulle vilja det. Att diskutera om att det skulle handla om ett brott mot religionsobjektiviteten inom skolan är dumt eftersom man då skulle förbjuda förskollärare och lärare och vårdpersonal att bära kors, davidsstjärnor, torshammare eller Taocirklar runt halsen. Så om niqab är en viktig religiös symbol (som Alia själv menar) måste man i konsekvensens namn då förbjuda alla andra religiösa symboler. Att tjabba runt om det hela med argument om patriarkala strukturer1 innebär bara att vi i Sverige än en gång försöker vara Bror Duktig: och det har vi redan Brorsan Reinfeldt till. Eller inse att saker betyder olika i olika sammanhang: det är inte alltid individen som bestämmer. För det är just där Alia Khalifas argumentation går snett: hon anser att om hon inte får bära niqab, och inte får respekt för den hon är när det gäller sitt framtida arbete som dagisfröken så är det fel.

Jag menar att människor ska få vara sig själva så långt det är möjligt: men gränsen går när ens egna val innebär att respekten för andra människor och när ens arbete kräver en interaktion med andra människor – då måste regler gälla som kommit överens om på andra grunder än religiösa eller andra subjektiva värderingar.

Tyvärr verkar Alia Khalifa faktiskt strunta i det. Hennes väg är den enda rätta som ska respekteras – hon vägrar respektera andras val och värderingar och utgår från att alla ska respektera hennes. Och tyvärr finns det mindre intellektuellt redliga inom sossarna som tycker samma sak…

Genom att välja att bli förskollärare, eller lärare, eller polis, eller vårdpersonal, eller advokat eller vad som helst där interaktionen sker och där vi behöver se mer än ögon (tror att den goda Alia skulle se serien “Lie to me” för att inse att hon snackar strunt när hon förklarar att ögonen är den enda kommunikativa kanalen) så väljer man ett yrke där den egna personligheten inte kan vara den enda som råder: man är en serviceperson, en motpart till personer som behöver hjälp, stöd och kommunikation. För det krävs ett ansikte. För det krävs det som de personerna är vana vid: inte det som Alia vill vara. Det handlar om respekt för den som man får lön för att hjälpa. Det är inget självuttryck, det är inget som man kan säga “men jag vill vara så här så jag skiter i vad mina vårdtagare, dagisbarn eller kunder säger”.

Jag tvivlar på att Alia Khalifa, eller någon annan som anser att såna, för västvärlden extrema, klädesregler, skulle acceptera att en person valde att gå näck på skolan, och förklarade att han eller hon minsann tänkte vara lika naken när de får jobb på dagiset som Alia Khalifa har sina barn. Om hon däremot anser det – fine: låt henne ha sin niqab (men hon får lösa diverse problem själv). Och tyvärr håller inte argumentationen att “jamen nudism är ingen religion” eftersom man då halkar in på väldigt tunn is om vad tro är.

Nästa fråga blir: anser Alia Khalifa att om Anna Svensson väljer att jobba med barn i Egypten så ska hon slippa slöja och även kunna gå med bara armar och liknande på sitt jobb?

Men i slutänden hamnar vi i den lattjo frågan: handlar det om att vi ska skydda svensk kultur? Jag garanterar att jag kommer få huvudlösa kommentarer från människor som menar att jag nu tagit ställning för nötterna inom Sverigedemokraterna och liknande precis som jag fått idiotkommentarer från sådana när jag skrev det här. Jag är fullständigt ointresserade av att “skydda den svenska kulturen” eller se det som “intrång i det svenska”. Det handlar om att ge alla människor frihet – och det innebär att man alltid måste avstå vissa delar av sin egen frihet för att andra ska få frihet. Lika lite som Alia skulle acceptera en nudist på dagis så behöver jag acceptera en niqab där. Jag respekterar hennes val – men då måste hon respektera mitt: och det faktum att vi väljer att tro att det är bättre för barn och andra att se människors ansikten.

  1. att jag rent subjektivt personligen tycker idén med slöja, burka och niqab är en jävla idioti hör liksom inte hit [↩]

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

SD med en spark i arslet

Posted on by
16

Jag har inte egentligen några hanguos när det gäller vilka jag faktiskt kan tänka att jobba med. Så länge det är relativt lagligt, kan utmana mina strategiska och kreativa skills och betalar för sig så är det knappast problematiskt för mig att vare sig jobba med politik, dobbel, sex eller nåt annat som folk lätt blir upprörda över. Så länge jag ser att det finns en utmaning och att det passar mitt personliga varumärke och fungerar med mina andra kunder.

De enda som direkt skulle få vända och om de inte försvann tillräckligt fort skulle få en välriktad spark i ändan av en stålhättad Doc Marteen är Sverigedemokraterna. För jag har en ytterligare regel: jag jobbar bara med människor som är intellektuellt kapabla. Däremot skulle jag gärna jobba med såna som Isabelle och andra fantastiska människor.

Bloggar etiketter: , , ,

Ok peeps – jag har inte försvunnit

Posted on by
2

…men det är fan vad dåligt med tid jag har att skriva. Har haft en postning om Anna Anka i huvudet men det känns lite som om jag blir lite sen med den. Jag konstaterar bara helt kort:

  • det är en fantastisk pr-stunt som är så snyggt orkestrerad (även om Newsmills PM, Karin och Leo fick löpa lite gatlopp) och fixad att den borde vinna åtminstone en eller två priser i någon av pr-tävlingarna.
  • Anna Anka känns som en silikonbaserad, vätesuperoxiderad, blingblingad version av Arne Anka. Med Louis Vuitton-järnrör. Jag tycker det är rätt kul.
  • jag lovar att det inte kommer ta slut ännu. Vi kommer få se mer Anna Anka under hela tiden programmet sänds.

För även om jag alltid sitter med en dator, iphone och är uppkopplad så är det fakturerbar tid som gäller. Och deepedition.com är inte så betalande tyvärr. Sen är det här riktigt roligt: 100 dagar om 00-talets mediahistoria. Det ska jag dyka ner i till helgen.

Men om ni vill följa mig så finns jag på Twitter som @deeped eller på Facebook.

Uppdatering: JJ påpekar att jag blandat ihop Arne Anka med Socker-Conny men va fan: den senare har vissa likheter med Anna Anka också :)

Bloggar etiketter: , , , ,

Är det en pudel? Nej det är en konsekvens.

Posted on by
Reply

Jag gick faktiskt och röstade en sista gång. Mesigt efter att hävt ur mig det här? Jag tycker inte det. Jag står fortfarande för alltihop och har idag spenderat en del tid att diskutera det med andra. Det intressanta är att många av de som jag var på samma sida som, när jag var präst, tycker som jag – trots att de fortfarande är en del av kyrkan. Liksom att många politiker själva är skeptiska till hela upplägget.

Men när väl HS skulle åka till vallokalen så följde jag ändå med – för trots allt så är jag fortfarande medlem i kyrkan och därmed bör man rösta. Så kändes det då och jag var i valet och kvalet hela vägen in i vallokalen.

Det finns en ganska stark moralisk ”plikt” pådyvlad oss alla när det gäller demokratiska val. Varför ska man egentligen rösta om man inte är intresserad? Jag är osäker om det är en plikt som faktiskt är av godo enbart. Själv valde jag att nu lägga mina röster på POSK – trots att det var rätt sorgliga namn på de lokala listorna. Imorgon ber jag om utträde ur kyrkan. För mig en gång som då blir logisk.

Noterar för övrigt att Bertil Gärtner dog idag (han bloggade senast igår). När jag var aktivt troende och präst och teolog kan vi lugnt säga att vi inte tyckte många saker lika. Men jag tänker inte hurra för att en av de största svartrockarna dött. Dels för att Gärtner, oavsett sina teologiska åsikter, var en god man. Det fanns en ömsinthet hos honom som saknas hos många av de yngre företrädarna inom högkyrkligheten och kvinnoprästmotståndet.

I grunden är problemen för kyrkan med homofobi, kvinnoprästmotstånd knappast svartrockarnas fel utan kyrkans styrande församling som så länge försökt att driva en ”mjuk” linje vilket skadat oerhört många människor – främst kvinnor i prästämbetet – genom att aldrig riktigt sätta ner foten och förklara hur saker och ting ska vara i Svenska kyrkan.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , ,

Kyrkovalet borde läggas ner

Posted on by
15

Jag kan inte för mitt liv uppamma något engagemang i det och jag blir faktiskt mest irriterad när jag läser om att mina farhågor, mina åsikter då jag en gång var en del av kyrkan besannas värre än vanligt.

Först och främst. Ett demokratiskt val måste på nåt sätt ha en någorlunda andel av väljare för att faktiskt vara demokratiskt. I samband med EU-valet ifrågasätts dess giltighet då det ligger under 50 % av de röstberättigande. Kyrkovalet renderade 2005 12 % valdeltagande. Ursäkta mig men – är det ens någon mening att prata om demokrati i det sammanhanget? De senaste 75 åren har valdeltagandet i kyrkovalet aldrig varit mer än 25 % av röstberättigade:

64207a008b05932abe09a7049fe658ce

Kyrkovalet kostar stora pengar: 156 miljoner kronor. Det är cirka 800 000 som röstar av de 6,7 miljoner medlemmar som kyrkan har.  Det berör väldigt få. Skillnaderna mellan de som ska väljas in är miniskula. Värdet av att dra igång en valapparat är knappast mätbart. Kyrkan som kommunikatör är usel. TV-reklam om kyrkovalet bygger på en kampanj om bön. Kan ingen slå den som plannat det i huvudet?

Problemet är att kyrkan inte är en organisation som kan styras av politiker. Det är ologiskt för människor och det finns inga som helst incitament för att välja politiker som ska styra en organisation som handlar om tro, om passageriter och som i sin tur är delad mellan klerikalitet och politiska beslut. Politikerna försöker ständigt påverka det teologiska innehållet samtidigt som diverse ämbetsbärare blir politiker för att styra de frågor som den politiska delen av kyrkan styr. Det är en mashup istället för klara gränssnitt – och det hela blir snarare en jävla röra.

Idag har en del förklarat att det är “mitt” (det är ett generellt upprop men ju självklart riktat mot mig som fortfarande medlem och därmed röstberättigad) ansvar att rösta i kyrkovalet för att hålla Sverigedemokraterna utanför kyrkopolitiken. Jag menar att ett sånt upprop är felaktigt. Två olika vinklar gör det till både illavarande och icke-strategiskt upprop:

  • Precis som när det gäller Aftonbladets vägran att ta in politisk reklam från SD medan resten av partierna (däribland Vänsterpartiet med sina många hårdföra kommunister och leninister) får köpa sig annonsplats, (vilket är principiellt1 upp till den som äger mediet, men demokratiskt  minst sagt en smula skralt) så är det enligt mig odemokratiskt att driva på folk att rösta i ett val bara för att några personer inte ska få vara med i beslutandeställning. Om man som parti vill hålla SD stången borde man väl se till att man har så pass intressanta erbjudanden och fr a lägga rejält med krut på att kommunicera det istället för att få en massa vanligtvis demokratiskt sinnade och intelligenta personer att förklara att man ska använda sin demokratiska rättighet i kyrkovalet till att hålla ett parti utanför? Själv tycker jag SDs politik är fullkomligt uppåt väggarna och de har inget vettigt att säga i min bok: men de har rätt att säga det och rätt att – om de får människor att rösta på dem – sitta i vilka jävla fullmäktige och nämnder som helst. Problemet för kyrkan är inte SD – det är att de politiska partierna som redan sitter där inte gör sitt jobb och det jag tidigare skrev: att det inte finns incitament för ett högt valdeltagande nog för att på normal väg undvika SDs idiotier.
  • Själv tycker jag det vore bra om SD kom in i olika politiska finrum. För det innebär att de tappar sitt starkaste varumärkesvärde: att inte få vara med och att vara outsider. Jag vet inte en enda kommun där partiet fått plats i fullmäktige där de faktiskt fått speciellt mycket plats, i de flesta har de snarare försvunnit från agendan genom att de nu får ta ansvar för realpolitiken.2Vilket innebär att man måste kunna räkna och läsa3. Det är samma sak som gäller för kyrkovalet. Problemet är bara att det är väldigt många som sitter för andra partier som har samma problem. Så visst kan oron vara befogad: om SD råkar få till några fullmäktigeledamöter som har ett par hjärnceller intakta kan det bli knivigt för övriga av de politiska partierna. SDs förhoppning om att kunna slå undan benen på samkönade äktenskap och liknande är knappast hotande – Svenska kyrkan kommer aldrig att lyckas besluta sig om det ändå. Se bara på kvinnoprästfrågan: som princip är den löst men praktiskt så får kvinnor som bär kragen fortfarande kämpa och blir sedda som B-laget. Så chansen att SD på något sätt får något inflytande i kyrkan är liten: och deras åsiktspaket är tyvärr inte långt från åsikterna hos många svartrockar inom kyrkans ämbete.

Och när jag läser sånt här dravel från Irene Gustafsson, sosse inom kyrkopolitiken blir jag bara än mer övertygad om att kyrkan och politik inte har ett skit med varandra att göra. För de enda partierna som faktiskt vågar titta på en möjlig framtidens kyrka är de som är politiskt obundna: det är det mest logiska för en organisation som kyrkan. Att driva en i det närmaste förtalskampanj mot POSK och andra partier som vill ha en kyrka som är kyrka och inte en nästan-statlig-gudomsinstitution visar hur illa det är ställt. Elitism bygger på att stänga ute och det är precis vad både Irene Gustafsson och andra väljer att föra fram som ett viktigt argument för att rösta i kyrkovalet om några timmar. Folkkyrka är inte något som skapas genom demokratiska val4 – det är vad kyrkan är: ecclesia – där människor samlas i bön och tro. Det vore bra om politiker som ska sitta i kyrkan kanske läste bibeln och tog lite exegetiska kunskaper innan de uttalar sig.

Att Mona Sahlin skiter i kyrkovalet och grattar sin kompis Bindefeld tycker jag är ett gott val. Och det konstigaste är inte att kyrkominister Adelsohn väljer att vara på samma fest – det är att det finns en “kyrkominister”: senast jag kollade så var Svenska kyrkan inte längre en statskyrka… Om vi ska ha en kyrkominister tycker jag vi ska ha en bloggosfärsminister. Och en WoW-minister. Allra minst.

DTs ledare sätter fingret på det:

Kyrkan och staten separerade för nio år sedan. Det är dags att fullborda skilsmässan.

Själv har jag gjort mitt val. Det är ett val som är en logisk följd av det här men också har jag insett att det är nödvändigt – men för mig väldigt stort och faktiskt ändå svårt:

jag kommer att gå ur Svenska kyrkan.

  1. Åsa Linderborg är för övrigt en person som de senaste veckorna uppvisat en så fascinerande frånvaro av logik och konsistens att det här blir roande [↩]
  2. och tyvärr måste jag säga att mina farhågor när det gäller Piratpartiet besannats i det här fallet: realitetens politiska harvande drar tänderna ur såväl tigrar (pp) som hyenor (sd) [↩]
  3. Och jag tycker det är roande att diverse kulturpersonligheter gärna drar en lans för alla gamla maoisters rätt att tycka samma sak som nazister men om någon varit nazist så är det fy fy… [↩]
  4. det är sjukt roande att POSK och exempelvis Martin Garlöv anklagas för att vara högkyrklig: jag garvade högt [↩]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

deeped går en runda i blogghuset

Posted on by
10

Loo. Jag har skrivit om henne förut och följt hennes blogg i flera år. En fantastisk skribent och nu – att hon har cancer; det är fan inte rättvist. Läs hennes fantastiska bloggposter: en tanke, en utveckling, Ett liv, tack och Palett av ljus. Bara ett exempel:

Oh, jag längtar så efter att få gå ut och dansa! Jag kan se min silhuett för min inre syn, jag kan se stroboskopen och ljusen pumpa upp en olikfärgad bakgrund, en palett av ljus som slår ut som en påfågelsstjärt runtomkring mig. Jag kan se hur varje led börjar röra sig, mjukt och följsamt, för att öka takten och följa basen. Jag kan känna musklerna spännas i förväntan, jag hör musiken porla som en bäck av eld tvärsigenom mitt sinne, explodera i kaskader inuti mitt svettiga huvud. Jag kan känna värmen från hundratals människor vibrera mot mig, jag kan se hur lyckliga dansare sträcker upp händerna mot DJn till tack, jag kan känna hur varje slinga förbereder, pressar och tvingar mina muskelfästen att sträckas i rörelser inåt och utåt. Dansen är något av det viktigaste jag har, den forcerar mig framåt. Och det första jag ska göra när jag blir friskförklarad är att dansa. Hela natten. Ingenting kan hindra mig. INGENTING.

Läser också ikapp hos Schmut. Hon har hållit på mycket länge och jag har följt henne i flera år. Nu börjar hon också bli trött på bloggen. Ännu ett exempel på att vi som började tidigt helt enkelt har svårt att hitta engagemanget efter alla år.

Ulrika är en annan favoritbloggare sen många år och i år har hon haft det riktigt tungt i år. Det är skönt att se att hon kan le igen liksom. Underbar historia det här.

och så det bästa: Äntligen! Linda aka DVIJDVS är på smällen!

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Dödsdömd Mac och en ölprovning för en sociala medie-evangelist

Posted on by
7

Det är en trött men nöjd deeped som sitter på tåget hem mot Borlänge. Jag har varit i Jönköping två dagar och hållit workshop med ett gäng personer som driver inkubatorer i västra Sverige.

Spännande och kul även om min mac inte har visat sig från sin bästa sida. Vad är det för fel på den? Fan vet. Sync server varvar igång och käkar i princip konstant upp 90% av allt internminne. Och nu har ServerUI börjat att fucka upp sig hela tiden så klockan syns sällan, det går inte att använda toppradens ikoner. Att då också köra Keynote i visningsläge är kört. Jäkligt irriterande och till slut fick jag lov att låna en annan mac för att kunna genomföra föreläsningen – och då försvann filmerna av någon udda anledning… Jag trodde ju att allt skulle bli bättre efter att jag uppdaterade till Snow Leopard (förutom att inget av mina mobila bredband fungerar och att det inte går att betala räkningar) men det har blivit mycket sämre. Problemet är också att det verkar som om min Snow Leopard-skiva fuckat ur: datorn spottar ut den fortare än man hinner säga Steve Jobs. Så det lutar åt att jag investerar i en ny dator. Då återstår ett ytterligare problem: min vanliga affär för datorer har gått i konkurs…

Men trots de tekniska problemen har det fungerat riktigt bra. Och det är trevligt att bli bjuden på ölprovning på kvällen – en riktigt bra sådan med en passionerad ölkännare som till och med lät oss smaka en unik öl som inte finns att få tag. Bästa ölen vi testade var Punk, Duvel och Aecht Schlenkerla Rauchbier. I o f s var det bara Punk som var en ny bekantskap för mig. Förutom det en massa spännande diskussioner om inkubatorer, företagande, barnafödande (!) och självklart: sociala medier. Herregud – jag är ju sociala medie-evangelist :). Funderar på att sätta det som titel på nya visitkort: Niclas Strandh, sociala medie-evangelist. Nås endast via Twitter :).

Innan jag somnade såg jag LA Ink och jag kan inte hjälpa det att jag tycker det är snyggt med deras tattoos. Problemet är att det känns rätt så fånigt att jag som snart 40-åring skulle skaffa mig en tatuering nu. Samtidigt har jag alltid tänkt att jag skulle tatuera in barnens namn: för de  är mina för alltid liksom. De är viktigast och redan tatuerade på mitt hjärta.

Om någon undrar över varför jag är så tyst så är det delvis att jag fortfarande är lite smått chockad över att fått så mycket problem för en post som jag inte tyckte var speciellt farlig. Sen är jag väldigt mycket “linklovefatigue” – baksidan med att veta hur man ska bygga länkvärden för bloggar: så fort jag numera skriver så vet jag att jag sen behöver leta länkar och jobba med själva länkekonomin och just nu är jag rätt less på det. Sen har jag sjukt mycket att göra – det är oerhört kul men bloggandet får lov att gå på sparlåga nu: vilket ju är lite kul eftersom jag försöker att få människor att förstå att det alltid handlar om prioriteringar när det gäller att hinna med att blogga.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , ,