Månadsarkiv: september 2009

Vissa gör allt för lite länkar :)

Jag vet inte men det här känns verkligen som ett rejält länkbete. Eller så har Olah Örtengren lost it. För det här är onekligen lite roande och oroande beroende på vilken planhalva man tror karln lirar på (och tyvärr börjar jag nog bli mer oroad än road). Att Johan på Knuff eller Bloggportalen skulle hålla på med någon sorts vänsterkonspiration låter lite som en riktigt snurrig idé för att få upp länkandet – eller som om någon rökt för många morötter.

Well. Roligt och vi kan väl bjuda på lite länkkärlek – om det är ett länkbete där karln väljer att vara foliehatt så kan man helt klart ge lite linklove. Och är han foliehatt på riktigt så kan man lugnt säga att han visserligen antagligen behöver hjälp men lite länkar kan han ju få.

Och tittar man på vilka som länkat till honom hittills så undrar jag om inte Olah får det lite jobbigt att förklara att han fått en massa länkkärlek från “röda bloggar”. Jag får väl helt enkelt väga upp det hela lite :)

Harry Potter och Len Howard, och mitt liv

Det finns en passus i första Harry Potter-boken där översättaren förklarar att Dumbledore gillar citronglass men där det egentligen handlar om en speciell sorts citrongodis som bara finns att få tag på i England.

Jag tänker på det när jag nu två dagar i rad har träffat min gamle vän Len Howard. På den där godissorten som både är söt, syrlig och kanske till och med lite bitter. För att träffa de personer som betytt så mycket för en under så många år – träffa dem nu – det är allt det. Så många känslor och så mycket saker som borde bli sagda – eller som man borde låta vara.

Professor Dumbledore

Det hela började med att vi visste att man i Stora Tuna Prostgård körde “Harry Potter Experience”. Solstickan var där på fredagen och vi sa åt honom att om han träffar nån som är gråhårig och pratar bruten svenska och är professor Dumbledore så måste han hälsa. Samtidigt var ingen av oss speciellt säker på att det skulle vara så. Och det ville Solstickan såklart inte. Han är tio år och sånt där är pinsamt. På fredagkvällen var jag och HS ute på stan, käkade på Bakfickan och hade beställt biljetter till nioföreställningen av “Flickan som lekte med elden”. Vi tog vägen genom själva stan; och där mitt på gågatan ser jag en gammal man som jag så väl känner igen, trots att det är åtta år sen vi senast sågs. Len Howard.

Vi pratar, kramas och pratar så fort vi kan eftersom vi har en film att passa. Han säger allt det där som får hjärtat att göra lite ont, på tio minuter lyckas vi prata om det väsentliga: hans hjärtsmäll, att jag inte längre är präst vilket för honom är en sorg och om kyrkan som inte förstår bättre att ta hand om sina “stjärnor” som han säger det. Och vi hinner prata döden, tro och vi gör det eftersom det är ett sätt som vi bara kan. När man känt varandra så länge som vi gjort.

Vi lovar att komma ut till prostgården på HPE. Vi går på bio och jag bär med mig mötet hela tiden. Och den där gnagande känslan jag har med jämna mellanrum blir starkare. Det är någon som petar på mig.

Hogwarts för fyra dagar

För att göra en snabb återblick: Len Howard har jobbat många år i Västerås stift. Han fastnade här när han, som fransiskan-novis var på besök i Sverige blev förälskad i en tjej och fick lov att sluta vara soon-to-be-friar. Han har jobbat med ungdomar i hela sitt liv. Han är en av de viktigaste motorerna i att Västerås stift blivit vad det blivit: ett stift där rollspel, där fantasi och där ungdomsarbetet är det viktigaste. Hans lätta galenskap och ständiga skratt har inspirerat till att göra allt det som görs, och skapat så många stjärnor som inte är konforma med det som är “kyrkan”. Eller “företaget” som han själv säger med sin omisskännliga engelska brytning. För var det något som han lärde mig var det att man inte behöver älska kyrkan men man ska älska Kyrkan. Idén är det viktiga – inte själva strukturen som människan skapar. Och genom åren var jag med och skapade Kyrka med honom.

Vi jobbade mer än ett år med en musikal i Köping, som han köpt in och översatte – och som direkt i samband med första övningen jag insåg att behövde bearbetas rejält för att bli spelbar. Vilket jag gjorde. Jag översatte Lens översättning, såg till att skriva ihop det hela så det blev spelbart och hanterbart för vår produktion och vi skapade en musikal som spelades under någon vecka i Köping med närmare hundra deltagare, full orkester och där vi bland annat tog in en känd engelsk skådespelare som regissör. Jag var best boy – styrde och ställde, assisterade, regisserade en del. Jag var 18 år och gick i gymnasiet.

Len fick oss att älska rollspel. Han jobbade fram “Vägen” inspirerade till rollspelskonfirmander, till att våga ta fantasin på allvar och han började “babbla” om Harry Potter när den släpptes.

Len hade ett garden party 1989 som jag och AK, min gamle vapendragare, åkte på. Där mötte jag HS för första gången.

Len, Lena och Jenny

När vi sen åker ut till prostgården så möter vi Len, och vi möter flera andra ur det “gamla livet”: Pontus, Pia, Lena, Cecilia, Hasse.

Det är underligt. För till viss del är det så självklart och till viss del… så är ju jag avhopparen. Det finns en sorg och saknad som inte uttalas. En massa frågor som ännu inte besvarats.

Och jag får brottas med mina demoner lite igen. Det är svårt att förklara och kanske är det bara Len som förstår för när vi där på natten dök in i att jag valt att avsäga mig ämbetet så sa han “det smärtade och sårade” och jag sa “men jag kan inte ha det kvar om jag inte tror” och då sa han direkt: “nej, då ska man inte ha kvar det”. För han har nästan varit munk, men valde att lägga av sig de löftena när han inte kunde uppfylla dem. Det är samma sak med mitt ämbete.

Jag tänker på vad som kunde varit och inser att det inte är meningsfullt nu. Jag är där jag är nu och mycket av det jag gör idag har jag lärt mig av mitt gamla liv. Mycket av det jag gör idag är tack vare inspiration av denne fantastiske engelsman, Len Howard. Han är som den där citrongodisen: söt, syrlig och inte så lite bitter på vissa saker i kyrkan. Och jag är honom evigt tacksam för allt.

Ska nudister få jobba på dagis?

I bilen hem från stan började vi diskutera om det är rätt att kvinnor som bär burka eller niqab ska få arbeta på dagis, skola eller exempelvis inom äldre vård. Hanne Kjöllers Signerat-artikel tar upp ett antal exempel på när det rent praktiskt är ogörligt och jag ser precis som hon att det finns rent praktiska problem (bland annat Girls of Florida tar också upp maskeringsförbudet som ett argument: roande). Men det är samtidigt överkomliga, och möjliga att lösa om man skulle vilja det. Att diskutera om att det skulle handla om ett brott mot religionsobjektiviteten inom skolan är dumt eftersom man då skulle förbjuda förskollärare och lärare och vårdpersonal att bära kors, davidsstjärnor, torshammare eller Taocirklar runt halsen. Så om niqab är en viktig religiös symbol (som Alia själv menar) måste man i konsekvensens namn då förbjuda alla andra religiösa symboler. Att tjabba runt om det hela med argument om patriarkala strukturer innebär bara att vi i Sverige än en gång försöker vara Bror Duktig: och det har vi redan Brorsan Reinfeldt till. Eller inse att saker betyder olika i olika sammanhang: det är inte alltid individen som bestämmer. För det är just där Alia Khalifas argumentation går snett: hon anser att om hon inte får bära niqab, och inte får respekt för den hon är när det gäller sitt framtida arbete som dagisfröken så är det fel.

Jag menar att människor ska få vara sig själva så långt det är möjligt: men gränsen går när ens egna val innebär att respekten för andra människor och när ens arbete kräver en interaktion med andra människor – då måste regler gälla som kommit överens om på andra grunder än religiösa eller andra subjektiva värderingar.

Tyvärr verkar Alia Khalifa faktiskt strunta i det. Hennes väg är den enda rätta som ska respekteras – hon vägrar respektera andras val och värderingar och utgår från att alla ska respektera hennes. Och tyvärr finns det mindre intellektuellt redliga inom sossarna som tycker samma sak…

Genom att välja att bli förskollärare, eller lärare, eller polis, eller vårdpersonal, eller advokat eller vad som helst där interaktionen sker och där vi behöver se mer än ögon (tror att den goda Alia skulle se serien “Lie to me” för att inse att hon snackar strunt när hon förklarar att ögonen är den enda kommunikativa kanalen) så väljer man ett yrke där den egna personligheten inte kan vara den enda som råder: man är en serviceperson, en motpart till personer som behöver hjälp, stöd och kommunikation. För det krävs ett ansikte. För det krävs det som de personerna är vana vid: inte det som Alia vill vara. Det handlar om respekt för den som man får lön för att hjälpa. Det är inget självuttryck, det är inget som man kan säga “men jag vill vara så här så jag skiter i vad mina vårdtagare, dagisbarn eller kunder säger”.

Jag tvivlar på att Alia Khalifa, eller någon annan som anser att såna, för västvärlden extrema, klädesregler, skulle acceptera att en person valde att gå näck på skolan, och förklarade att han eller hon minsann tänkte vara lika naken när de får jobb på dagiset som Alia Khalifa har sina barn. Om hon däremot anser det – fine: låt henne ha sin niqab (men hon får lösa diverse problem själv). Och tyvärr håller inte argumentationen att “jamen nudism är ingen religion” eftersom man då halkar in på väldigt tunn is om vad tro är.

Nästa fråga blir: anser Alia Khalifa att om Anna Svensson väljer att jobba med barn i Egypten så ska hon slippa slöja och även kunna gå med bara armar och liknande på sitt jobb?

Men i slutänden hamnar vi i den lattjo frågan: handlar det om att vi ska skydda svensk kultur? Jag garanterar att jag kommer få huvudlösa kommentarer från människor som menar att jag nu tagit ställning för nötterna inom Sverigedemokraterna och liknande precis som jag fått idiotkommentarer från sådana när jag skrev det här. Jag är fullständigt ointresserade av att “skydda den svenska kulturen” eller se det som “intrång i det svenska”. Det handlar om att ge alla människor frihet – och det innebär att man alltid måste avstå vissa delar av sin egen frihet för att andra ska få frihet. Lika lite som Alia skulle acceptera en nudist på dagis så behöver jag acceptera en niqab där. Jag respekterar hennes val – men då måste hon respektera mitt: och det faktum att vi väljer att tro att det är bättre för barn och andra att se människors ansikten.

—–

  1. att jag rent subjektivt personligen tycker idén med slöja, burka och niqab är en jävla idioti hör liksom inte hit []

SD med en spark i arslet

Jag har inte egentligen några hanguos när det gäller vilka jag faktiskt kan tänka att jobba med. Så länge det är relativt lagligt, kan utmana mina strategiska och kreativa skills och betalar för sig så är det knappast problematiskt för mig att vare sig jobba med politik, dobbel, sex eller nåt annat som folk lätt blir upprörda över. Så länge jag ser att det finns en utmaning och att det passar mitt personliga varumärke och fungerar med mina andra kunder.

De enda som direkt skulle få vända och om de inte försvann tillräckligt fort skulle få en välriktad spark i ändan av en stålhättad Doc Marteen är Sverigedemokraterna. För jag har en ytterligare regel: jag jobbar bara med människor som är intellektuellt kapabla. Däremot skulle jag gärna jobba med såna som Isabelle och andra fantastiska människor.