Vargen

här känns det just nu. Vissa dagar är det bara så. Blå känslan. Minnen, saknad efter något outtalat nästan omedvetet. Samtidigt medveten om allt som varit. Det där hålet som aldrig fylls. Det som är en del av mig. Det som definierar mig och samtidigt gör mig till främling till allt. Och numera är frågan: ska jag skriva sådär personligt? För många som läser, för mycket som står på spel. Samtidigt är det min blogg. Deepedition är inte bara raging and raving politics. Det är en del av mig. På gott och ont.

Igår var jag i Uppsala. Träffade syster efter alla dessa månader. Och i Uppsala. Jag känner inte igen mig och ändå så väl igen mig. Hon bor nere på Djäknegatan. Vi bodde så länge på Kantorsgatan 36. I vår knäppa jättelägenhet. Och syster. Så evigt sammankopplade trots att vi inte är kött och blod.

Jag kommer hem. Till ett barnlöst hus. Det är tomt. Vi sitter på altanen länge. Jag läser Per Morbergs kokbok – eller snarare de texter som inte är recept. Det är en annan person som dyker upp där. Inte den hårdföra person som blivit mediabilden. En annan – komplex person. Precis som vi andra. Komplexa och svårförståeliga. “Det är så tyst och tomt” säger hon. Och jag påpekar att om tio år så kommer det alltid vara så här.

Om tio år. Vad händer då? Jag vet inte. För jag har inte den minsta aning. För tio år sen var jag någon helt annan. En annan karriär, en annan tro (eller åtminstone en tro – idag har jag ingen som helst tro eftersom tro innebär ett försanthållande gentemot vad som är grunden för existensen). För fem år sen något helt annat. Idag är jag någonstans där jag inte ens visste att jag skulle vara för ett halvår sen.

Och jag bygger något nytt. En ny ark. Det måste gå fort. Samtidigt som jag inte kan låta det gå fort nog. För jag har allt annat som jag måste ta hänsyn till. Det som är det stabila, det enda som är statiskt eftersom jag inte har någon historia mer än den jag skapat själv. Samtidigt – historien är alltid relativ och ostadig, utvecklas och kan inte återlevas eller ångras. Bara ändras efterhand.

Så jag jagar mig framåt. En varg som söker sin flock än en gång. Och går lite sönder än en gång.

  • Främlingskapet, oavsett hur nära vi känner oss stå någon, finns alltid där…när det finns ett hål inom en, intensifieras känslan av att vara främling, tyvärr…vilket helt klart är en overkill.

    Jag tror inte att man någonsin helt kan bli av med känslan av att vara främling, men jag vet att man kan minska ner den!

    Precis som jag vet att ett hål inom en, är något man själv måste fylla inifrån…ingen eller inget kan, oavsett hur högt älskad eller värderat göra detta utifrån, det är något vi själva måste ta itu med…eller lära oss leva med.

    Historien – även vår personliga – ligger aldrig snällt på plats för att låta sig beskådas, den kränger och vinglar hit och dit…och det återstår oss att grabba tag i de bitar av den som vi behöver i nuet och för vägen framåt.

    Jag är glad för att du skriver personligt också, de som inte gillar det…kan ju masa sig iväg till någon av dina andra bloggar och läsa där istället!

  • Främlingskapet, oavsett hur nära vi känner oss stå någon, finns alltid där…när det finns ett hål inom en, intensifieras känslan av att vara främling, tyvärr…vilket helt klart är en overkill.

    Jag tror inte att man någonsin helt kan bli av med känslan av att vara främling, men jag vet att man kan minska ner den!

    Precis som jag vet att ett hål inom en, är något man själv måste fylla inifrån…ingen eller inget kan, oavsett hur högt älskad eller värderat göra detta utifrån, det är något vi själva måste ta itu med…eller lära oss leva med.

    Historien – även vår personliga – ligger aldrig snällt på plats för att låta sig beskådas, den kränger och vinglar hit och dit…och det återstår oss att grabba tag i de bitar av den som vi behöver i nuet och för vägen framåt.

    Jag är glad för att du skriver personligt också, de som inte gillar det…kan ju masa sig iväg till någon av dina andra bloggar och läsa där istället!

  • Ja! Personliga inlägg! ropade hon själviskt…! :o)

    Ärligt talat – en blogg helt utan personliga speglingar saknar en dimension, för mig åtminstone. De blir platta, kunskapsdatabaser möjligen, men inte det jag söker i en blogg.

    Jag har listat ut att det snurrar ganska fort i den Strandhska världen just nu, och strängt taget vore det konstigare om du stod mitt i allt det där och ryckte på axlarna. Men var schysst mot dig själv också, hur bråttom du än har. Man är sin egen historia och sin egen fasta punkt. Det är min slutsats, efter långa djupstudier i ämnet – att man lätt placerar balanspunkten utanför sig själv och sen får slita för att nå dit man tror att man ska hitta balansen. Tricket är väl att hitta balansen i sig själv – och ta den med sig dit man går. (Lätt sagt, jag vet…!)

  • Ja! Personliga inlägg! ropade hon själviskt…! :o)

    Ärligt talat – en blogg helt utan personliga speglingar saknar en dimension, för mig åtminstone. De blir platta, kunskapsdatabaser möjligen, men inte det jag söker i en blogg.

    Jag har listat ut att det snurrar ganska fort i den Strandhska världen just nu, och strängt taget vore det konstigare om du stod mitt i allt det där och ryckte på axlarna. Men var schysst mot dig själv också, hur bråttom du än har. Man är sin egen historia och sin egen fasta punkt. Det är min slutsats, efter långa djupstudier i ämnet – att man lätt placerar balanspunkten utanför sig själv och sen får slita för att nå dit man tror att man ska hitta balansen. Tricket är väl att hitta balansen i sig själv – och ta den med sig dit man går. (Lätt sagt, jag vet…!)

  • Pingback: Deepedition » Mitt 2009 enligt Facebook()