Kommentarer till Att vara social – eller inte

Av: Leif E

Leif E — Thu, 09 Jul 2009 07:33:20 +0000

Ett sätt SM kan bidra är att de ger folk en chans att mötas och diskutera utan att den fysiska personen påverkar. Utseende, ålder, klädsel etc påverkar oss mer än vi anar. SM låter oss dela tankar och idéer utan att vi vet vem som sitter bakom tangentbordet.
Det tror jag är en stor fördel i en värld som lägger vikt vid yttre attribut vid möten IRL.
SM tvingar os också att formulera oss tydligare än när vi samtalar IRL. I samtal pratar vi ofta först och tänker sen. Att prata är ett sätt tänka högt. När vi skriver tvingas vi formulera oss bättre och kan tänka efter, läsa igenom innan vi trycker på skicka.

Av: Leif E

Leif E — Thu, 09 Jul 2009 07:27:23 +0000

@Jenny –
Jenny, du har rätt i den delen du tar upp. Det jag menar är att den del av de sociala medierna (SM) som lyfts fram i övriga, traditionella, medier fokuserar på de sociala extroverta delarna av SM. Jag är newbie men de jag stött på när jag gett mig in i SM har påpekat vikten av att ha många kontakter, synas i många kanaler etc. I mina ögon är det extroverta tankar.
På det sättet blir SM bara ännu ett extrovert verktyg på samma sätt som traditionella sociala saker.

Det du beskriver är när SM fungerar på ett nytt sätt, ett sätt som ger oss mindre sociala nya verktyg att skapa vår typ av nätverk.

Av: Jenny

Jenny — Wed, 08 Jul 2009 23:09:33 +0000

Leif – jag håller inte med om att de sociala medierna ”styrs” av majoriteten. Som jag ser det är det JAG som utformar mina nätverk, genom att välja vilka bloggar jag vill följa, vilka twittrare jag vill hålla koll på, hur jag använder Facebook. Mina kanaler, mina villkor. Hur andra gör är likgiltigt för mig, för jag använder medierna på ett sätt som passar mig och mitt sätt att vara – oavsett vad det kallas, och om jag tillhör majoriteten eller inte.

Av: Leif E

Leif E — Tue, 07 Jul 2009 10:12:24 +0000

@PGW –
Vi introverta är i minoritet, därför är det vi UFO i majoritetens ögon.
Det är ”normalt” att vilja umgås, ha fest, ha många vänner etc. Läs tidningar, se på TV med mera så ser du hur det extroverta lyfts fram som det normala.

Sociala medier kan vara en öppning för introverta då det gör det lättare att välja likasinnade. Vi har kanske lättare att hitta vänner på nätet då vi kan göra det genom att sitta hemma i vår självvalda ensamhet.
Tyvärr styrs även de sociala medierna ofta av majoriteten, du ska ha så många kontakter som möjligt på facebook, i Twitter etc. (rättstavningen föreslår placebo, familjebok, fackterm för facebook…)
Twitter i sig är intressant. Som introvert har jag svårt att begränsa mig till 140 tecken (hur långt blir det här svaret:-)). Introverta vill hellre gå på djupet än vara på ytan. Frågan är om 140 tecken innebär att det passar extroverta bättre? Fler och ytligare kommentarer är ett mer extrovert beteende än bloggens möjlighet till djupare analyser.
Bloggar etc på webben passar introverta då vi kan fila på texterna och gå på djupet utan att bli avbrutna av extroverta som också vill höra sin röst i IRL diskussionerna.
Kan de sociala medierna underlätta för introverta att ta plats i det sociala livet?

Av: deeped

deeped — Mon, 06 Jul 2009 22:58:34 +0000

@PGW - Om du är ett UFO så är vi nog två.

Av: deeped

deeped — Mon, 06 Jul 2009 22:56:26 +0000

@Fredrik Strömberg - Jag tror iofs att vi hela tiden hittar på våra persona och det är en del av det sociala spelet men i övrigt håller jag med dig. Frågan är väl då (precis som Stowe Boyd undrade på Reboot) är sociala medier så sociala? Jag hoppas det men det känns som om utvecklingen fortfarande har en bit att gå. Själv funderar jag på hur jag skulle kunna göra bloggen mer social: hur kan kommentarerna bli intressantare och mer användbara. För när personer i kommentarsfälten börjar att prata med varandra - det är då bloggens hela styrka visas.

Av: deeped

deeped — Mon, 06 Jul 2009 22:52:23 +0000

@Studiomannen - Ja, det har jag förstått :). Men det är liksom okej. Man måste inte vara som jag :)

Av: PGW

PGW — Mon, 06 Jul 2009 15:15:42 +0000

Klart intressant fråga. Jag anses ibland som konstig och asocial för att jag trivs med att vara själv, till och med på semester emellanåt. Hur kommer det sig att man inte riktigt får tycka att höjden av lycka inte är att umgås med folk hela tiden, IRL eller på annat vis?

Är jag ett ufo ..?

Av: Leif E

Leif E — Sat, 04 Jul 2009 07:34:36 +0000

Din fråga om att vara social behöver troligen förståelse för den miljö frågan ställs i. Har som introvert funderat en del på frågan.
I ett extrovert samhälle som vårt, fördelningen är 30/40% introverta, resten extroverta, är normen att vara extrovert. Dvs umgås ytligt med många.
Normen styr hur man ser på att vara social.
Vi umgås ex inte med våra grannar då vi inte klarar det i vårt tycke ytliga umgänget de ägnar sig åt. I deras ögon är vi troligen asociala.
I mina ögon är de socialt inkompetenta då jag i mina försök att umgås med dem sällan upplevt att de är intresserade av något annat än sig själva.

Vi lär psykologiskt vara sociala djur men det är då förvånande hur dåliga vi är på att umgås och hur många som föredrar att inte umgås.
Jag jobbar med ”social kompetens” och är förvånad över hur omedvetet inkompetenta de flesta är när det gäller grundläggande verktyg för social samverkan. Har exempelvis träffat en handfull människor i mitt liv som verkligen kan lyssna. När jag lär ut det får jag ofta kommentarer senare om att de som lärt sig lyssna mer tröttnar allt mer på folk. Utifrån sina nya kunskaper inser de hur få som kan lyssna, hur självupptagna folk är.

Socialt är dock den som tar plats ofta mer uppskattad. Psykopater är ex ofta uppskattade och framgångsrika socialt.

Ett spännande ämne!
Se mer på http://www.introvert.se.

Av: Fredrik Strömberg

Fredrik Strömberg — Sat, 04 Jul 2009 05:23:03 +0000

Många andra har redan sagt så kloka saker så jag vill bara lägga emfas på de viktigaste saker jag ibland måste påminna mig själv om:

– För att ”vara social” måste jag vara villig att omvärdera det jag tycker.
– För att ”vara social” måste jag inse att min synvinkel inte är den enda.
– För att ”vara social” måste jag ”ställa öppna frågor”, alltså låta alla jag interagerar med tolka det jag säger och faktiskt förstå att det jag säger är fullständigt underordnat det alla andra hör. Vissa ”hör” det jag ”säger”, andra inte. Och det är en del av den sociala samvaron, det jag har sagt är arbetsmaterial.
– För att ”vara social” måste jag vara mig själv. Jag kan inte hitta på en persona.