Att vara social – eller inte

Att vara social är att...

...inte behöva välja om man ska våga starta datorn eller inte,
...finna sig tillrätta i situationer där okända personer ingår; utan att få ångest.
...kunna öppna munnen utan att känna sig avvikande.
...veta hur det s.k. sociala spelet fungerar.

att vara social är att vara inlyssnande och bry sig så pass mycket om vilka signaler människor runt omkring sänder ut och instinktivt veta hur man ska reagera på dessa.

Att vara social innebär för mig att kommunicera med andra människor och i samband med det också få direkt återkoppling i det som kommuniceras. Dock är det såklart inte så enkelt även om det just lät det. Jag kategoriserar nivåerna av att vara social i olika steg. Det absolut mest påträngande sociala är det som beskrevs ovan i direkt kontakt med andra människor, så pass direkt att man kan röra vid varandra rent fysiskt, slå varandra på käften om så passar sig eller kanske kramas om det känns bättre. I det utrymmet sker det sociala spelet på den nivån jag skattar högst. Kommunikationen tar form, dynamiken skapas och det sociala ligger i luften, det behöver inte ens tillföras ord i ett konstant flöde för att det sociala ska upplevas.

I brist på fysiskt närvarande individer att vara social med kan det ske via andra kanaler. Telefon, internet kanske framför allt internet. Via chattrum, forum, IM, annat där möjligheterna till respons är direkta. Tror det är något som går under begreppet sociala media, men är inte helt säker då det inte är mitt yrkesområde. Det finns alltså gott om socialt utrymme även över nätet när det behövs, dock vill jag att det ska vara ett sekundärt sätt att vara social snarare än primärt, men så är jag kanske lite gammaldags. Därtill kan det sedan vara så illa (eller bra beroende på hur man ser det) att det kan finnas en mix av dessa två, i den fysiska sociala tillvaron samsas och umgås man gemensamt med datorerna och den internetbundna sociala tillvaron. Något som inte verkar helt ovanligt nuförtiden. Det finns säkert många som gör antingen eller av de första två jag nämnde, men så finns det också de som flätat samman de två som om de vore likvärdiga sätt att umgås, kommunicera och socialisera med sin omgivning och varför inte. Jag gör nog så en hel del själv, även om jag i smyg ibland hoppas att internet ska dö ut och människor blir mer sociala i direkt kontakt med varandra, inte via skärmar.

Var det nog med funderingar (och kanske dravvel) från mitt håll för att herrn ska bli nöjd?? =)

Att vara social betyder att ha insikten att samtliga människor har något värt att lyssna på, att se, att ta del av och att vara nyfiken på att ta del av detta. Det innebär också att respektera andra människors stängda dörrar, att bjuda in och välkomna men inte tränga sig på. Det är en balansgång, och det är lätt att falla åt ena eller andra hållet, att bli översocial eller osocial är båda stigman i vårt samhälle.

Att vara social för mig är att ha relativt lätt att umgås med människor, särskilt de man inte känner så bra. Det innebär också att kunna föra en konversation i båda riktningar, d.v.s. både att kunna uttrycka sig så att folk orkar lyssna på en och att kunna lyssna på vad andra har att säga.

Sen är det ett plus om man kan vara "inkännande" på vad som passar att prata om i olika situationer. Jag skulle nog inte tycka att en person som står och berättar om röjarfesten förra helgen, på en begravning, är "inkännande" och därmed kanske inte så social. Inte heller en person som står på ett bröllop och öser ur sig all sorg över svärmor som gick bort förra månaden.

En social person för mig är någon som upplevs som "trevlig" under sammankomster och har lätt att ta för sig, samtidigt som den släpper in andra i en konversation.

Jag har nyligen omfamnat mitt sociala ointresse(snarare än inkompetens) social är starkt positivt förknippat i vår kultur, men jag har insett att umgänge för sakens skull är överflödigt och att jag istället ska spendera min tid på de som betyder nått och ger ett värdefullt utbyte.

En sak är jag helt övertygad om, och det är att internet verkligen är socialt revolutionerande. Inte för att människor inte skulle vara sociala annars, utan för att man är social på så nya sätt och man är det hela tiden. Jag skulle aldrig ha diskuterat med folk från andra sidan jordklotet annars. Framför allt skulle jag inte ha gjort det så där enkelt. Jag kommer i håg hur det vara att skriva på skrivmaskin och posten kom i brevlådan en gång om dagen, om det kom någon post alls. Inget kollande av mail, bloggar, diskussioner, twitter... ingenting. Nu är ju alla de grejerna där samtidigt som man kan sitta och fixa med sådant man förr gjorde på skrivmaskinen, men då var det mer isolerat från världen, på ett sätt som man ju aldrig är nu.

Att ha utbyte av vad som händer i andra människors liv och tankevärld. Periodvis är jag själv ganska asocial, vilket jag definierar som att vara nöjd med det som pågår i mitt eget huvud, och mest tycka att det är jobbigt att interagera med andra.

att ge sig in i debatten, diskussionen eller samtalet när det sker.
att lyssna och ge respons på andras vilja till kommunikation.
att själv dela med sig av sina frågor, tankar och kunskap.

@Gunnar Bark - Det blev ett eget inlägg på http://www.hello-clarice.se/2009/06/sociala-tan...

Att vara social är för mig att obesvärat kunna umgås med alla sorters människor i alla sorters situationer. Att tycka om att umgås, träffa vänner, träffa nya bekantskaper och att inse att även om man inte alltid håller med och tycker om en annan människa så kan det ändå finns något att lära sig, vilket är en anledning att "uppföra sig" även bland människor som man kanske inte vill gifta sig med. Att kunna lyssna och våga delta i samtal, våga ställa frågor när man inte förstår (visa intresse) Att våga skratta och vara glad. Kan samarbeta.

Motsatsen till att vara social är att vara tillbakadragen, undvika andra människor, hålla sig för sig själv och helt enkelt inte trivas i sällskap med andra. Avskyr grupparbeten.

Jag tror att man i vissa fall kan träna upp sin sociala förmåga, däremot tror jag att EQ (fingertoppskäsnslan/timing och förmågan att känna in andra människor) är svårare att lära sig. Sociala människor utan EQ kan i min värld uppfattas som ganska besvärande och energikrävande.

Kärnan i att vara social är: Samtalet. Ett bra samtal är två människor som (på ett eller annat sätt) möts genom att beskriva sina egna och ta in den andres tankar. Båda parter berikas, och man kommer varandra lite närmare.

Att läsa blogg är inte socialt. Inte att skriva blogg heller, för den delen. Det är samtalet som är tricket. Ett tag här på vårkanten har jag inte riktigt orkat läsa och hänga med i bloggvärlden. Plötsligt kändes det inte meningsfullt att skriva i min egen heller.

Det är den s0ciala aspekten som skapar mening och "mervärde", inte den tekniska möjligheten att publicera sig själv. Kanske är det här de fastnar, alla de som ännu inte tagit till sig de sociala möjligheterna på nätet?

Däremot har ju de tekniska möjligheterna gjort att världen aldrig är mer än ett sökord eller en musklickning bort, och den är öppen för alla som vill. Inget VIP-kort behövs. Ser jag något intressant kan jag bara hoppa in och kommentera, eller twittra länken för att sprida vidare eller skriva ett helt blogginlägg med egna reflektioner.

(Sen kan man ju gå in på hårklyverier som frågan: Är det fortfarande att vara social om det inte betyder något? Konversationskommunikation är ett ord som förekommer lite här och var. För mig är "konversation" ett samtal som inte betyder något, ett tidsfördriv och en artighetskutym. Enligt sedvanliga definitioner skulle jag väl tro att det räknas som en "social aktivitet" - men... Är det?)

Jag kom att tänka på en sak. Att vara social och social på sociala medier har helt olika betydelser för mig. Att vara social är för mig, som jag beskrivit ovan. Social såsom sociala medier är något helt annat. Jag får kanske inte riktigt ihop det i samma begrepp...

Sociala medier för mig är att plocka russin ur kakan. Att gå in i det som för stunden intresserar mig. Att twittra när jag inte orkar skriva långa blogginlägg, att blogga när jag vill ha fram något eller bara sätta ord på mina egna tankar och händelser, att läsa olika trådar som för stunden lockar mig, att läsa politiska inlägg när den andan faller på, kolla facebook när det är nåt där som jag är intresserad av att kolla... o.s.v.

Så tänker jag och inser samtidigt att "it´s not making any sence"! :-)

Att vara social för mig är:
…förmågan att kunna lyssna och förstå andra människor
…förmågan att vara delaktig i en konversation. På gott och ont.
…förmågan att få andra att lyssna på det jag har att säga
…förmågan att kunna välja

Jag har också märkt att det är skillnad på att vara social i den digitala världen jämfört med den analoga. I den analoga så har till exempel kroppsspråk och tonläge på rösten en stor påverkan i hur det sociala samspelet fungerar, men de redskapen har man inte i den digitala världen. Däremot så finns det andra redskap som ersatt det i form av förkortningar, symboler och sättet att skriva. Men framför allt så i den digital världen har man en helt annan möjlighet att välja. Välja vem man vill vara social med och i vilket sammanhang, likväl som vem man inte vill vara social med.

Social är ett begrepp som täcker mycket, men för mig innebär det bl a att umgås med vänner, flickvän, kompisar och bekanta.

Att vara social för mig är att fungera bra i olika sociala situationer och olika sociala grupper. Att kunna konversera inte bara om sådant man brinner för utan även "kallprata" (småprata) eller kunna lyssna in andra och ställa lämpliga följdfrågor till andra, även om ämnet som diskuteras inte är något man är intresserad av eller kan så mkt om. Det är att kunna lyssna, observera och tolka det som sägs och det som INTE sägs, kroppsspråk, atmosfären i rummet mm.

För mig ska en social person också ha ögonkontakt med den eller de den talar med, ha äkta ansiktsuttryck och viktigast: ta i hand på ett rejält sätt, inte fjatta runt med nått halvdant handslag.
Att vara social är också att inte alltid invänta att bli tilltalad eller tillfrågad utan att kunna ta egna initiativ till konversation.

Tja,....det var nog allt jag kommer på...

Att *vara* social är att tycka och känna att det är meningsfullt att ta in andra människors tillvaro i sitt medvetande, och att förstå att det kan och skall vara ömsesidigt - man accepterar att andra lägger märke till en.

Att uppfattas som social - att *göra* sociala saker - är att kunna och vilja kommunicera med de människor man tagit in i sitt medvetande.

Social för mig är att ha en vilja att träffa andra, att dras till kontakt och utbyte med andra människor på olika sätt.

Förmågan som många beskriver här ovanför att ta kontakt, kunna lyssna, känna in, höra både det som sägs och inte sägs och agera på det ser jag mer som social kompetens, naturlig eller inlärd.

Att vara social ... det finns minst två aspekter. Att delta i ett spel, som "alla" känner till och spelar likadant. Att vara smidig, och att kunna spela det spelet. Det är en typ av social förmåga, att läsa av spelet och göra sina passningar vid rätt tillfälle. Det må låta cyniskt, men i vissa lägen är det skönt när det fungerar.

Den andra aspekten är att vara genuint intresserad av hur andra människor tänker och är. Alla människor. Jag är tveksam till det, jag tror att den egenskapen är relativt ytlig, men jag har inte trängt in i den. En variant av den är att vara genuint intresserad av människor man verkligen _är_ intresserad av. Vars tankar ger resonans, och där kommunikationen är verkligt givande för de som är inblandade.

Det är svårt att värdera formerna, eftersom vilken man uppskattar förmodligen beror på vilken sorts person man är.

"Den andra aspekten är att vara genuint intresserad av hur andra människor tänker och är. Alla människor. Jag är tveksam till det, jag tror att den egenskapen är relativt ytlig, men jag har inte trängt in i den."

Jag tror att jag är lite sådan... Det är ärligt och helhjärtat menat - men inte alltid alldeles uppskattat. Vi är nog mer vana vid "spelet" - det som jag kallar ytligt - med givna regler och ett (förhoppningsvis) väloljat socialt maskineri. Nån som kommer ångande och är intresserad av det som finns UNDER ytan är skitjobbig, kommer för nära. Skyddsinstinkten slår till och garden går upp! (Och jag gör antagligen likadant själv - paradoxalt nog!)

Nå - vad jag ville säga var att det måste inte vara ett ytligt intresse, bara för att det befinner sig utanför "spelplanen" så att säga. Det finns några social-nördar därute, som faktiskt är genuint nyfikna på människor i största allmänhet!

Att vara social är att vara kommunikativ på ett lyhört sätt. Dvs man måste både vilja lyssna och bidra i det sammanhang man befinner sig. Det finns personer som är bullriga och dominerande - stor käft men inga öron. De förbrukar det mesta av syret i rummet... de tror att de är sociala men är det inte. Å andra sidan är det inte ovanligt med små försynta lyssnare som inte säger ett pip. Som svarta hål sväljer de allt men inget kommer ut från dem.

Jag har blivit osocial. Kanske beror det på att med dagens utbud sätter man högre ribba för vad man anser vara ett "meningsfulla" samtal?

Eller är det bara jag som allt oftare föredrar att sitta med en macka framför Internet, Reader och Twitter istället för att kallprata med mina kollegor i lunchrummet?

@Therese: men är det att vara osocial? För vad gör du på Twitter? Vad gör du på Facebook?

Helvete vad ni skriver LÅNGT!

Att vara social är att förstå hur man umgås med människor. Att uppfatta andras signaler och att engagera sig i andra. Att själv med samma självklarhet smälta in i alla sammanhang.

Slut.

Själv har jag en grym social förmåga. Den är en av mina starkaste sidor. I mitt jobb är jag i princip i centrum hela tiden men jag försöker inte stå ett steg ovanför för det. Jag vill inte det heller. Å andra sidan har jag en tendens att gömma mig annars. Vad gäller sociala medier så har jag fått en hel del vänner för livet där, du själv inräknad, men som du säkert hajat så är min specialitet att träffas live.

@deeped - @deeped - kallpratar med mina vänner. Hehe.

Att vara social är att vara tillgänglig för andras umgänge så att man kan kommunicera med varandra, uppfattas som en person som är öppen för dig och som du kan ha ett samtal med. Det leder vidrare i kommunikation och i det sociala spelet och kanske utvecklas en relation på något plan, djupt eller grundt men ändå en relation. Människor som på ytan tycks vara sociala men inte bryr sig om människor runtomkring uppnår sällan några relationer, att lita på. Tror inte att irl eller över någon annan form spelar roll, har erfarenhet av att skapa en långvarig relation genom text så det är nog mer hur man uppfattas och vad man säger, gör som är avgörande för en framtida social realtion.

Nått sånt kanske...........................................................

Att vara social för mig är att våga gå in på en dialog på alla nivån med den eller de jag pratar med.

Ibland är det tufft, men varje gång leder det nånstans.

För mig är sociala medier light-versionen av att vara social. Jag föredrar direktkontakt, att faktiskt möta den personen jag går in i en dialog med.

Många andra har redan sagt så kloka saker så jag vill bara lägga emfas på de viktigaste saker jag ibland måste påminna mig själv om:

– För att "vara social" måste jag vara villig att omvärdera det jag tycker.
– För att "vara social" måste jag inse att min synvinkel inte är den enda.
– För att "vara social" måste jag "ställa öppna frågor", alltså låta alla jag interagerar med tolka det jag säger och faktiskt förstå att det jag säger är fullständigt underordnat det alla andra hör. Vissa "hör" det jag "säger", andra inte. Och det är en del av den sociala samvaron, det jag har sagt är arbetsmaterial.
– För att "vara social" måste jag vara mig själv. Jag kan inte hitta på en persona.

@Fredrik Strömberg - Jag tror iofs att vi hela tiden hittar på våra persona och det är en del av det sociala spelet men i övrigt håller jag med dig. Frågan är väl då (precis som Stowe Boyd undrade på Reboot) är sociala medier så sociala? Jag hoppas det men det känns som om utvecklingen fortfarande har en bit att gå. Själv funderar jag på hur jag skulle kunna göra bloggen mer social: hur kan kommentarerna bli intressantare och mer användbara. För när personer i kommentarsfälten börjar att prata med varandra - det är då bloggens hela styrka visas.

Din fråga om att vara social behöver troligen förståelse för den miljö frågan ställs i. Har som introvert funderat en del på frågan.
I ett extrovert samhälle som vårt, fördelningen är 30/40% introverta, resten extroverta, är normen att vara extrovert. Dvs umgås ytligt med många.
Normen styr hur man ser på att vara social.
Vi umgås ex inte med våra grannar då vi inte klarar det i vårt tycke ytliga umgänget de ägnar sig åt. I deras ögon är vi troligen asociala.
I mina ögon är de socialt inkompetenta då jag i mina försök att umgås med dem sällan upplevt att de är intresserade av något annat än sig själva.

Vi lär psykologiskt vara sociala djur men det är då förvånande hur dåliga vi är på att umgås och hur många som föredrar att inte umgås.
Jag jobbar med "social kompetens" och är förvånad över hur omedvetet inkompetenta de flesta är när det gäller grundläggande verktyg för social samverkan. Har exempelvis träffat en handfull människor i mitt liv som verkligen kan lyssna. När jag lär ut det får jag ofta kommentarer senare om att de som lärt sig lyssna mer tröttnar allt mer på folk. Utifrån sina nya kunskaper inser de hur få som kan lyssna, hur självupptagna folk är.

Socialt är dock den som tar plats ofta mer uppskattad. Psykopater är ex ofta uppskattade och framgångsrika socialt.

Ett spännande ämne!
Se mer på www.introvert.se.

Klart intressant fråga. Jag anses ibland som konstig och asocial för att jag trivs med att vara själv, till och med på semester emellanåt. Hur kommer det sig att man inte riktigt får tycka att höjden av lycka inte är att umgås med folk hela tiden, IRL eller på annat vis?

Är jag ett ufo ..?

@PGW - Om du är ett UFO så är vi nog två.

@Studiomannen - Ja, det har jag förstått :). Men det är liksom okej. Man måste inte vara som jag :)

@PGW -
Vi introverta är i minoritet, därför är det vi UFO i majoritetens ögon.
Det är "normalt" att vilja umgås, ha fest, ha många vänner etc. Läs tidningar, se på TV med mera så ser du hur det extroverta lyfts fram som det normala.

Sociala medier kan vara en öppning för introverta då det gör det lättare att välja likasinnade. Vi har kanske lättare att hitta vänner på nätet då vi kan göra det genom att sitta hemma i vår självvalda ensamhet.
Tyvärr styrs även de sociala medierna ofta av majoriteten, du ska ha så många kontakter som möjligt på facebook, i Twitter etc. (rättstavningen föreslår placebo, familjebok, fackterm för facebook...)
Twitter i sig är intressant. Som introvert har jag svårt att begränsa mig till 140 tecken (hur långt blir det här svaret:-)). Introverta vill hellre gå på djupet än vara på ytan. Frågan är om 140 tecken innebär att det passar extroverta bättre? Fler och ytligare kommentarer är ett mer extrovert beteende än bloggens möjlighet till djupare analyser.
Bloggar etc på webben passar introverta då vi kan fila på texterna och gå på djupet utan att bli avbrutna av extroverta som också vill höra sin röst i IRL diskussionerna.
Kan de sociala medierna underlätta för introverta att ta plats i det sociala livet?

Leif - jag håller inte med om att de sociala medierna "styrs" av majoriteten. Som jag ser det är det JAG som utformar mina nätverk, genom att välja vilka bloggar jag vill följa, vilka twittrare jag vill hålla koll på, hur jag använder Facebook. Mina kanaler, mina villkor. Hur andra gör är likgiltigt för mig, för jag använder medierna på ett sätt som passar mig och mitt sätt att vara - oavsett vad det kallas, och om jag tillhör majoriteten eller inte.

@Jenny -
Jenny, du har rätt i den delen du tar upp. Det jag menar är att den del av de sociala medierna (SM) som lyfts fram i övriga, traditionella, medier fokuserar på de sociala extroverta delarna av SM. Jag är newbie men de jag stött på när jag gett mig in i SM har påpekat vikten av att ha många kontakter, synas i många kanaler etc. I mina ögon är det extroverta tankar.
På det sättet blir SM bara ännu ett extrovert verktyg på samma sätt som traditionella sociala saker.

Det du beskriver är när SM fungerar på ett nytt sätt, ett sätt som ger oss mindre sociala nya verktyg att skapa vår typ av nätverk.

Ett sätt SM kan bidra är att de ger folk en chans att mötas och diskutera utan att den fysiska personen påverkar. Utseende, ålder, klädsel etc påverkar oss mer än vi anar. SM låter oss dela tankar och idéer utan att vi vet vem som sitter bakom tangentbordet.
Det tror jag är en stor fördel i en värld som lägger vikt vid yttre attribut vid möten IRL.
SM tvingar os också att formulera oss tydligare än när vi samtalar IRL. I samtal pratar vi ofta först och tänker sen. Att prata är ett sätt tänka högt. När vi skriver tvingas vi formulera oss bättre och kan tänka efter, läsa igenom innan vi trycker på skicka.