Väntade reaktioner och nya tankar om Iran

Jag fick ungefär förväntade reaktioner på min postning från inatt:

  • några som inte ens försökt förstå vad jag skrev och började orera om att det inte går att jämföra
  • att jag skulle hålla käften eftersom jag inte varit där och levt i Iran
  • några som gillade det och förstod att jag inte motsatte mig men ville balansera bilden
  • några som drev endast sin egen agenda
  • få läsare eftersom det är midsommarhelg

För att försöka göra en bild av mitt argument:

  1. En stor del av  anser att en viss färg är röd. De flesta människor ser och har lärt sig att det är rött.
  2. Några menar dock att det är en blå färg. De anser att det inte är sant att det är en röd färg.
  3. De som anser att det är en röd färg hävdar att de som anser att den är blå måste underordna sig och tycka som alla andra.
  4. De som anser att färgen är blå blir till slut provocerade och börjar mer och mer våldsamt protestera mot förtrycket av dem och deras åsikt och önskan om att se färgen som blå.
  5. Till slut är protesterna så pass allvarliga att de som anser att rött är rätt väljer att slå tillbaka med våld.
  6. (egentligen är färgen lila… ;))

Sorry för #6. kunde inte låta bli :).

Nå! De med den blåa färgen kan vara protestanter i Iran, EU-motståndare i Göteborg, ANC-anhängare för tjugofem år sen i Sydafrika, anhängare till en viss kandidat i Ukraina, kinesiska dissidenter i Beijing för tjugo år sen osv osv. I grunden handlar det om samma process och utgångspunkten är alltid i dens öga som protesterar, demonstrerar eller agiterar – vad ser den, hur tolkar han/hon världen omkring sig. Det kan vara hur jävla flängt som helst – men det är en verklighet för honom eller henne. Det innebär inte att det alltid är rätt, eller alltid är fel. Allt beror på kontexten: personligen så tycker jag Göteborgskravallerna var överdrivna men trots allt så förstår jag varför de skedde eftersom jag förstår hur den världsbild ser ut som Svarta Blocket, AFA och liknande grupper äger. På samma sätt som att det knappast är svårt att förstå hur den stora förväntan som byggts upp i samband med det iranska valet totalt vänds om i vrede när det visar sig att något inte står rätt till, när misstankarna om att ens röst, möjligheten till någon sorts förändring eller åtminstone ett ärligt uttryck för ett någorlunda normalt liv försvinner genom maktens fuskande. Samtidigt är det inte helt svårt att se varför en regim, särskilt med synnerligen totalitära drag, väljer att slutligen slå tillbaka för att bevara lugnet och undvika förstörelse.

Med ett öga har jag följt Twitter och bloggarna runt Iran under dagen och noterat ett minst sagt ökad spiral av ivrighet att vara mest engagerad: något som kan dra iväg med människor och göra att man slutar tänka kritiskt. Engagemang är bra men åter igen: get the facts right. Twitter är inte en filtrerad kanal. Allt är inte verifierat och sant.

För att citera Cory Doctorows postning Cyberwar guide for Iran elections††:

Please remember that this is about the future of the Iranian people, while it might be exciting to get caught up in the flow of participating in a new meme, do not lose sight of what this is really about.

Iranska parlamentets talman – för ja, oavsett vad vi tycker så är det någon sorts demokratisk fernissa (journalister förhindras att arbeta, fängslas och människor får inte berätta – glöm att det kan ses som en demokrati) i Iran – gör ett uttalande som kanske är modigt där han påpekar att bara för att människor protesterar så innebär det inte att de automatiskt är huliganer. Kanske borde de som anser att jag är ute och cyklar fundera över det en stund. Fr a inse att genom det som nu händer i Väktarrådet där viktiga personer nu går emot Khamenei innebär att protesterna är på väg att lyckas – respektive att de inser att det är ett realpolitiskt självmord att växla upp våldet mot demonstranterna. Frågan är – kommer de som protesterar förstå att växla ner våldet för att skapa svängrum för de mer liberala krafterna? Och samtidigt är det oroande att de som har hög grad av ingång i protesterna är Folkets mujahedin som knappast tillhör de mest demokratiskt intresserade grupperna i världshistorien.

Huffington Post har ett antal bloggar som konstant diskuterar runt de aktuella händelserna††† och Charlotte Safavi sätter fingret på vad man hoppas att protesterna började som och fortsätter vara:

I care less about the actual candidates. Between Mahmoud Ahmadinejad and Hossein Mousavi, Mousavi is clearly the lesser of two evils. What we really need is for the axis to shift. It is moving.

”Are the Iranians still rioting?” asks my ten-year-old boy when he gets home from school the next day.

”Protesting, darling,” I reply.

”Well, did they get rid of I’m a Dinner Jacket?”

”No, and they may not. But they’re finally standing up for their rights and that’s what really counts.”

I may not be wearing green, but my eyes are flashing it. Green is the Color of Growth.

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. jag ska skriva en postning om ”Håll-käftenargumentation” någon gång []
  2. †† tipsen kommer härifrån []
  3. ††† fast Jordaniens drottning Noor, som är stående bloggar i HuffPost uttalar sig inte om detta []