Khameneis världsbild är inte vår världsbild

Det som händer i Iran är ofrånkomligt i en sån hård diktatur men som ändå har öppningar och låter folket smaka på demokratin. Det är som vanligt de unga och de mer välutbildade som startar det hela – det är alltid runt universiteten som såna här saker börjar. Tianmen, Paris… det är bara att titta på varje revolution så är det inte ”arbetare” utan personer som kunnat ta till sig nya tankar och tänkt dem.

Det har skrivits spaltmil om det hela och fr a om hur sociala medier gett möjlighet att sidsteppa regimens censur och CNNs missade chanser. Jag följer det och fascineras än en gång över vilken styrka det finns när man ger människor möjligheten att bli publicister och gräsrotsjournalister. Fine – det är osäkrare och större möjlighet till desinformation men det är också större chans att sanningen sipprar fram. Självklart handlar det (än en gång) inte bara om sociala medier, som Businessweek rätteligen påpekar men det är knappast så att det hade varit lika stor mängd av aktiva bloggare, twittrare och aktivister i andra länder utan dem. Det intressanta ligger ju snarare i det faktum att även om det är relativt få som använder Twitter i Iran så fungerar det som en viral informationskanal med relativt hög redundans och spridningsgrad – som tillsammans med sms och vanlig word of mouth helt enkelt skapar en situation som bygger plattform för en folklig resning: snabbare, mer öppet och mer kraftfullt än tidigare.

Så slutligen bestämmer Väktarrådet och Khamenei att det inte skett något valfusk. Om det gjort det eller inte – det vet vi inte. När de gör det, och när Khameini förklarar att nu får det räcka så innebär det en signal till militär och polis att det är dags att återställa ordningen. Det är det som sker idag: med vattenkanoner och tårgas, med varningsskott och snart också verkningseld mot demonstranterna. För utifrån deras lagar är det olagliga demonstrationer – precis som de demonstrationer som skett i Sverige, i andra länder företrädesvis runt EU-toppmöten.

Det är sorgligt men förståeligt utifrån hur en stat fungerar. En stat har ett våldsmonopol, och företräde till att tolka de lagar som finns. Liknande händelser skedde i Göteborg under kravallerna 2001, i Paris vid flera tillfällen osv. Samma sak händer överallt där staten bestämmer sig för att det är nog av protester och förstörelse. Ungefär som det startade för trettio år sen.

Det märkliga är att många människor förfasas över det som händer i Teheran (jag också) men anser ofta att liknande polisinsatser sker i Sverige eller något annat demokratiskt land så är det ok, det är då för att skydda landet. Vilket är det argument som Khameini och Väktarrådet använder – och tror på. Jag kan förstå den inkonsekvensen – men jag kan bli lite skrämd för enögdheten som vi lätt får när vi så stramt skiljer mellan ”här” – där allt är lugnt och staten är god, och ”där” då staten alltid är ond och aldrig har rätt. Det är ett kollektivistiskt tänkande som lätt kan leda fel. Det är tyvärr inte en omöjlighet att samma sak som händer där, kan hända här.

För det är lätt att glömma bort att de som styr i diktaturer eller i pseudodemokratier (som Iran) faktiskt tror att de gör rätt, de tror att de har rätt (särskilt när religion blandats in i mixen…). De har inte samma världsbild som ”vi” har, de har inte samma uppfattning om rätt eller fel som ”vi”. Men ”vi” tenderar lätt att tro det – och därför tolka de våldshandlingar som sker där som fientliga mot frihet och demokrati medan man gärna tolkar samma våldshandlingar som skydd mot samma frihet och demokrati när de sker i det egna eller liknande länder som vårt. Det är något som man inte får glömma.För inte ens ”vi” har samma världsbild så ofta. En anser att de som kravallade i Göteborg gjorde rätt medan en annan anser att det är pöbel och de borde minst skjutas med tårgas och vattenkanon. Vi har inte samma utgångspunkter.

Det handlar inte om att sluta protestera och rycka på axlarna – men att inse att det handlar om att få ett land att förändra sitt synsätt: inte att vända ”tillbaka” till rätt synsätt. Det handlar om realpolitik: att Khamenei och Iran får lov att inse att deras sätt inte är det rätta – och att det gör ont om man inte förändrar sig. Det handlar om att förstå det och inse att det krävs gemensamma krafter även från marknaden. Och storpolitiken. Och en jävla massa bloggare som flödar Google med #iranelection.

Ps. Det vore onekligen roande att höra hur Pontén och andra anti-piraters tänder idag gnisslar när TPB använder sina muskler för att säkra upp internet för de iranska protesterna…

Och när jag läser Swartz idag så inser man lätt att det som skedde i EU-valet inte är helt annorlunda än vad som sker i Iran. En protest, en revolution som använder nätet som bas och viral plattform. Den som inte förstår att såväl IPred, som Hadopi och Telekomfördraget kan användas för att tysta protester likt den i Iran fattar nog ingenting. Lagar likt dessa förutsätter politiker som inte väljer att låta en lag utsättas för ändamålsglidning – något svenska politiker tyvärr inte direkt visat sig mogna för. Ds.

Uppdatering: Det som händer i Iran, det som händer i Zimbabwe, det som händer varhelst människors rätt till en röst, till medbestämmande kränks måste bekämpas. Men vi får samtidigt aldrig glömma att hålla koll på vår egen bakgård, och aldrig glömma att vi både kan blir offer för desinformation respektive fastna i tron att vår världsbild ad hoc alltid är den rätta.

Uppdatering: Jag vet inte varför jag ens försöker förklara för människor att man ibland måste inse att man själv lätt blir en ”nyttig idiot” på grund av en kollektiv påverkan och diverse mediers höga tonläge. Jag har lång bakgrund i diverse grupperingar där våld blivit ett val: jag har spenderat många timmar att diskutera ANCs val att starta Umkontho we Sizwe, jag tillhörde den (förlorande) falang som ville att anarkismen skulle förhålla sig fredlig och så vidare. Jag om någon förstår mekanismerna som gör att människor tar till våld och faktiskt har jag tillräcklig kunskap för att kunna få många personer att döda genom att påverka dem till att se andra som monster. Det är plain psychology och egentligen rätt enkelt. Det som oroar mig är att man inte ser på händelserna utifrån hur de syns hos de styrande: det bränns bussar, det brinner bilar, det kastas sten, det är många människor som i ögonen på militär och polis är en destruktiv mobb.

I kommentarsfältet här så sker en mängd märkliga rationaliseringar för att kommentatorerna ska fortsätta kunna vara mot upplopp i stil med det i Göteborg, Sevilla, Paris, Köpenhamn… you name it men stödja samma upplopp i Iran, Ukraina etc. Problemet är att man då hamnar i ett sluttande plan av logisk hälta. För min del är det i alla fall bättre att erkänna min inkonsekvens och samtidigt försöka förstå den andra sidan. För om man inte gör det skapas det en våldsspiral där bilden av de andra är monstruös och det slutar med blodbad.

Vill man läsa och försöka förstå vad realpolitik är kan man läsa TIMEs genomgång av Obama-administrationens val:

1) supporting the opposition could be counterproductive, 2) this is particularly true in light of CIA involvement in the 1953 coup in Iran, and 3) there is little difference between the opposition leader and the current Iranian president.

Uppdatering: Är svenska medier dåliga på att uppdatera sig, beror det på midsommar eller det faktum att väldigt få saker går att verifiera med objektiva källor? Farnaz Arbabi menar att svenska medier måste släppa sin verifieringshets (och därmed sin objektivitet?) och berätta ”vad som händer”. Det är ju det som är problemet – och som Bitterlogg påpekar: vi vet inte vad som händer eftersom det är väldigt många olika rykten som cirkulerar. Problemet är helt enkelt att man, om man fullständigt låter flödet bestämma snarare bygger en bild som inte behöver vara sann istället för att just ”berättar vad som händer”. Om bara hälften är sant är det en förfärligt situation – om det visar sig att väldigt lite är sant så har vi varit nyttiga idioter för personer med en agenda som inte behöver vara våran. Det är det stora problemet i dagens disruptiva medievärld helt enkelt.

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. ””I think the idea of a Twitter revolution is very suspect,” says Gaurav Mishra, co-founder of 20:20 WebTech, a company that analyzes the effects of social media. ”The amount of people who use these tools in Iran is very small and could not support protests that size.”” []