Månadsarkiv: april 2009

Snåljåpen Bo Helgesson och hans Café Esplanad

Jag har jobbat idag. Och när jag kom tillbaka till stan var jag hungrig. Gick in på Café Esplanad i Borlänge, beställde en latte och en macka. 86 spänn. Well, det får man väl ta. Satt och skrev lite leads och mailade och insåg att HPn är fin och liten men att batteritiden inte är den bästa. Där – elkontakt. Men se där: barnlås dvs. caféägaren säger till mig att han vill att jag fikar och sen försvinner fort som fan. Snåljåp och idiot.

Jag fick iväg mina mail och drack upp latten som var… okej. Toalett. Det behöver man ibland. Får se att toaletten är utrustad med sånt här pengalås. Jag går fram till kvinnan i kassan och frågar om det verkligen är så att det kostar mig fem spänn att kissa trots att jag spenderat närmare en hundring på fika. “Ja, tyvärr.” Jag tyckte synd om henne för hon skämdes verkligen – men kunde inte göra något. Det är ju också så att Helgesson är ökänd för att vara en rätt otrevlig arbetsgivare men allvarligt: ge dina anställda möjligheten att slippa bli utskällda på grund av din snålhet och dumhet. Girighet skadar i längden.

Bo Helgesson, ägare till Borlänge Bageri & Konditori Aktiebolag och bland annat Café Esplanad i Borlänge och ett gäng andra caféer (bland annat Café Kupolen): du är en jävla snåljåp! Hur i helvete tänker du när du menar att man, om man bevistar ditt café, ska betala för att gå på toa? Det är fan fullständigt galet. Och extremt kundovänligt. Och att sätta igen elkontakterna är likaså – vilket dock är vanligare.

Själv tycker jag att vi office nomads ska se till att bojkotta såna här ställen. Och andra kan göra det också.

Kissnödig som fan gick jag mot bilen och tänkte “men hallå Borlänge har ju byggt en fin allmän toa därborta”. Yeah right. Den var stängd, igenbultad på grund av förstörelse.

Borlänge som shoppingstad är körd. Inga toaletter, snåla intill döden caféägare och ett utbud som är trist.

Heja Falun.

Ur kappsäcken

Än en gång på tåget hemåt. Två intensiva dygn av jobb i Stockholm. Insåg att jag i princip bor i kappsäck oavsett om jag är hemma eller borta: det är ingen större idé att packa upp tandborsten liksom :). Sitter och skriver i Live Writer som jag, tillsammans med min HP 2140 kommit att bli rätt kär i. Och när man åker tåg runt Sala kan man inte lita på något mobilt bredband. Å andra sidan hade jag samma problem när jag åkte taxi från Akalla in till stan igår och satt och försökte maila.

Jag har skrivit lite om vad jag gjort på digitalpr igår och idag har jag hållit en hel dags bloggkurs för ett stort företag. Imorgon ska jag för första gången tillbaka till min gamla byrå för att starta upp några projekt tillsammans med dem. Det är första gången jag är där sen jag slutade. Kommer nog kännas lite skevt men det är en ny tid nu.

Så är det snart Valborg. Och inte blev det Uppsala i år heller. Syster har ju spenderat sin tid i Australien – ett sånt sätt :). Å andra sidan så kommer jag behöva jobba hela helgen för att hinna med diverse projekt. Det är onekligen som PGW sa till mig när jag tröttade ut henne med alla frågor om att starta eget: det är en livsstil snarare än ett jobb. Och det innebär att man lever med det konstant.

Nu när saker och ting faktiskt börjar att rulla känner jag faktiskt att det här kan fungera. Visst – det är slitigt att vara borta mycket. Solstickan tycker att jag ska jobba mer i Borlänge. Men det är också oerhört spännande att ta ett steg vidare. Att testa sin kunskap på nya arenor. För jag har ju gjort en förflyttning till en ny bransch till viss del. Det är nya saker att lära sig och storleken på jobben, fallet om vi misslyckas kanske högre.

Nu är jag hemma i Borlänge. Dags att gå av.

Jag kommer inte ut

…men jag förstår alla de smartskallar som nu tar steget att berätta att de är piratpartister. Bland annat kan det här göra mig nära att slänga iväg en avgift för att gå med i PP. Men jag gör inte det. Numera inte på grund av vad jag tycker Piratpartiet har varit – eftersom de som nu går med kommer att ge rätsida åt de saker som förut varit en smula sneda – utan att jag lovat mig själv att framöver förhålla mig autonom mot alla partier och andra intresseorganisationer.

Mina åsikter ligger nära de saker som Piratpartiet står för. Men mitt val hör samman med att jag också väljer att kalla mig libertarian. För mig är det att så långt jag kan förhålla mig fri från tvång att undertrycka det jag tycker. Det räcker med att jag faktiskt då och då måste göra det på grund av det jobb jag har men att också välja att gå med i en idéburen organisation där jag fortfarande måste köpa ett åsiktspaket fungerar inte längre för min del. Jag vill vara fri att tycka som sossar, moderater, kd-are och piratpartister om jag gör det. Eller kritisera utan att behöva fundera om jag därmed inte är konsekvent mot de val jag gjort.

Samtidigt hoppas jag att Piratpartiets utveckling ska visa sig vara mycket mer likt det sätt som Barack Obamas arbete med sociala medier visade var möjligt med mikroengagemang och öppenhet till att många olika åsikter kan mötas utan att någon behöver sälja ut vissa av dem. Kanske skulle man kunna säga att Piratpartiet är det första icke-ideologiska partiet någonsin: helt enkelt handlar det om ett parti som på riktigt bygger på frågor och inte på –ismer. Ett nätverk av åsikter runt en specifik fråga där de olika åsikterna, likt crowdsourcing-tänkandets grund, ger mervärde och högre kvalitet på argumenten runt frågan om personlig integritet, frihet för information och behovet av en lagstiftning som inte går emot utvecklingen. Så jag är böjd att ändra min åsikt om att det bör finnas en helhetssyn när det gäller ett parti – snarare är kanske det nya just att inte det ska finnas. Att partier snarare är nätverk än grupper. Och att den fråga som Piratpartiet har som fråga är den viktigaste frågan inför framtiden – faktiskt viktigare än andra mer traditionella frågor.

FRA-motståndet visade att det går att samlas runt en fråga men vara från oerhört många olika ideologiska ställen. Kan Piratpartiet bli samma sak kommer vi se hur hela fildelningsdiskussionen faktiskt slår sönder inte bara mediernas verklighet, affären för nöjesindustrin utan också den gamla politiska strukturen.

Uppdatering: Två funderingar under kvällen.

  1. Utan att värdera om det är samma sak, jag tycker inte att Piratpartiet är något Kalle Anka-parti, så funderar jag om Piratpartiet i många hänseenden blir en del av konceptet Talande Tomma Stolar som nu faktiskt kommer att fungera. De flesta som går med gör det av två anledningar:
    a) att de är engagerat övertygade om att frågan om internets frihet, behovet av en ny upphovsrättslag respektive att de lagar som nu stiftas för att förminska människors frihet och inkräkta på personlig integritet är fel.
    b) för att protestera mot att de traditionella partierna gör tvärtom än vad man tycker är rättfärdigt enligt a).
    Alltså handlar Piratpartiet också om stora delar kritik, rungande kritik, mot det etablerade – mot partiernas ohörsamhet mot sina väljare. Piratpartiet behöver inte ett helt partiprogram – dels enligt det jag skrivit ovan, dels för att de handlar om protest mot de som har ett partiprogram men ändå väljer att bryta mot det förtroende som väljarna valt att ge dem och deras program utifrån realpolitiska ställningstaganden och påverkan från diverse olika maktcentra.
  2. Eftersom jag inte vill bli partist av något slag (min gamla anarkistiska själ gör uppror mot det) – kan jag kalla mig Pirat bara? Typ en sorts hangaround men utan att vara wannabe.

Uppdatering: Mellan två målgruppsanalyser tog jag en kik på Piratpartiets medlemsstatistiksida och det är oerhört intressant att se:
Member Count History

Inom statistik talar man om en brant utveckling som ”hockeystick”. Det här är verkligen något som inte ens kan sägas vara något så lugnt som hockeystick. Utan att göra några stora statistiska genomräkningar kan man konstatera att TPB-domen fått fart på människor. Helt enkelt har insikten om att man kan dömas för fildelning till straff som är horribla, som är långt över straff för misshandel, våldtäkt eller grova ekonomiska brott – och att politikerna i de traditionella partierna mestadels är mycket tysta eller vänt kappan och gullar med Antipiraterna, upphovsrättslobbyn och nöjesindustrin oavsett sina tidigare fina ord om att inte döma ut en hel ungdomsgeneration. För nej, Piratpartiet har egentligen inte gjort något annat än under FRA-debatten (se maj juni siffrorna) eller under ipred (se hösten). Helt enkelt så blev TPB-domen det som blev tipping point.

Jag tror att människor in i det längsta hoppats på att de traditionella partierna skulle vända sig mot det som håller på att hända. Men få inom den traditionella nomenklaturan har gjort något, få har valt att säga emot det etablerade det konservativa tänkandet runt upphovsrätt. Stillatigande har de valt att låta Sauk och andra stå oemotsagda när de förklarat att alla är tjuvar, orera om att det är samma sak att fildela en film som att stjäla en cykel. Diskussionen om ACTA, telekomfördraget och domen har skett bakom väldigt tysta dörrar. Från oppositionen kommer mycket rök men väldigt lite eld.

Det som sker nu med Piratpartiet är klassiskt men samtidigt alldeles unikt då det inte handlar om ett rent praktiskt krig men däremot är det helt klart ett ideologiskt och framtidsvisionärt krig som utkämpas. Det är historiska tider.

—–

  1. märkligt att ingen skrivit en Wikipediaartikel om det []

Ett nytt kulturellt objekt skapas av gamla

Mildner skriver mycket intressant och bra runt hur kulturens objekt förändras och blir arbetsmaterial i varje individs egna produktion av sociala och kulturella objekt. Han menar att många inte ser den mycket större impact som fildelning och ett nytt sätt att se på immateriella tillgångar ger på hela samhället och på vår kultur – och att ingen lagstiftning kan förändra det. En liknande infallsvinkel finns i den här artikeln som just tar upp att kulturbranschen väljer att använda lagboken istället för att följa det kreativa flödet.

Själv fick jag en påminnelse om hur olika vi är i generationerna när det gäller hur vi förhåller oss till våra kulturella objekt. Solstickan och jag var ute och åkte bil och han funderade över hur en bil skulle se ut om man behövde spela “såna där stora svarta saker som morfar har”. Det tog ett tag innan jag insåg att det han beskrev var vinylskivor. Att inse att vi snart har en generation som inte ens förstår vad en cd-skiva är så förminskas kopplingen mellan kulturella objekt och den fysiska världen. Ju mindre och desto mindre analog/fysisk bäraren av ett skapande blir desto mer förändras vår relation till varje enhets värde.

I diskussionen runt IPred och TPB så finns helt enkelt en miss: de som diskuterar regelverket är personer som minns och fortfarande lever i en värld där varje kulturellt objekt bärs av en fysisk uppenbarelse: den tryckta boken, en silvrig plastbit eller DVD-omslaget. Det möter en framväxande generation där dessa fysiska kännetecken är obsoleta och där det digitala är bärare för det kulturella objektet. Som i sin tur remixas, delas och används i helt nya kontexter, i det egna skapandet av en världsbild.

Vi satt där i bilen och lyssnade på Arrested Development och Solstickan frågade mig om hip-hop. Jag försökte förklara hur hip-hop ofta skiljer sig från annan musik inte bara genom rap utan också genom att bygga på loopar och groove som i början togs direkt från andra skivor genom att upprepas. När jag nu tänker på hur hip hop utvecklades i slutet av sjuttio och början av åttiotalet så känns det som en försmak av det vi ser idag när det gäller fildelning och användargenererat material: man tog det man hade tillhands, andra musikers musik, klippte isär och satte ihop på nya sätt, remixade ett kulturellt objekt till ett nytt. Precis det som händer i sociala medier där varje person har möjlighet att bli en publicist. Precis det som de nya möjligheter av att skapa film, musik och bilder ger.

Mot detta står en visserligen logisk men på grund av utvecklingen obsolet upphovsrättslagstiftning.

Uppdatering: Josh och Unni Drougge skriver tillsammans en debattartikel i Aftonbladet om fildelning och väl läsvärt är Joshs analys av hur Drougge valt att se på sitt författarskap på ett nytt sätt.

Att dömas för sina intentioner

Jag läser i dagens DT-ledare att Pontus Selderman, bolagsjurist och en duktig immaterialrättsjurist från Falun (han hjälpte Leksandsbröd att spöa Wasabröd när det gällde Moraknäcke), menar att TPB-domen är rätt eftersom TPBs intentioner var att skapa en tjänst för att dela upphovsrättsskyddat material. Han skriver bland annat:

I tingsrättens dom redovisas hur företrädarna för TPB tillhandahållit ett system för nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material, fullt medvetna om att det skulle komma att användas för olagliga syften.

Det är ett ganska fantastiskt stycke som han levererar. För det är i bästa fall dumt i värsta fall ett flagrant försök att propagera för en inte helt med sanningen i överensstämmande bild av världen. TPB skapades för att dela filer. Utan att lägga några aspekter på vilka filer som delas. Genom att försöka påskina att det enda som delats är olagligt kopierade filer så gör Pontus S ett skarpt felslut och menar att det som ska bedömas av rättsstaten är människors intentioner med vad de gör, inte vad själva produkten av deras intention blir. TPB är ett system som ger möjlighet att dela filer oavsett dess upphovsrättsliga status: jag kan lägga ut min musik där – och då jag äger upphovsrätten så är det faktiskt lagligt att dela de filerna. TPB lägger inga moraliska aspekter på vilka filer som delas och det är det som är problemet för Pontus S och andra inom upphovsrättslobbyn. Och ja, självklart handlar TPB om att utmana det gamla sättet att se upphovsrätt; men det som en person bör dömas för i Sverige är hennes handlingar – inte hennes intentioner.

Det som vi ser i TPB-domen är snubblande nära en rättsstat som dömer människor för deras tankar snarare än deras handlingar. TPB-domen lutar snarare åt en dom om uppvigling än att faktiskt vara en dom mot det som skapats på sajten. Det är en rätt skrämmande utveckling. Rent praktiskt innebär det att om jag uppfann en drog med intentionen att döda men drogen visar sig vara ett kraftfullt medel mot cancer så skulle jag principiellt dömas för min initiala intention – inte bedömas för vad själva produkten av mitt arbete blev.

TPB-domen handlar om kontroll och är en dom mot crowdsourcing och UGC (user generated content) genom att den åter sätter tjänsteleverantören och inte användaren som ytterst ansvarig för innehållet. Den bygger på intentionen snarare än tjänstens reella användningsmöjligheter. Den är en av flera exempel på domar som går emot internets icke-linjära utveckling.

Att Pontus Selderman väljer att skriva det han skriver visar tyvärr att vi är på väg mot en öppen konfrontation mellan två olika synsätt där striden kommer att bli stor.