Månadsarkiv: mars 2009

Frågan har hamnat snett

När jag läser det starka motståndet mot spelutredningens förslag om att censurera/blockera utländska spelsajter så slås jag var två saker:

  • Motståndet från staters sida mot nya medieslag, nya distributionsformer, är inget nytt. Det har skett vid varje stort skifte där majoriteten fått tillgång till nya medieformat, nya teknikformer.
  • Skillnaden när det gäller de starka försök att kontrollera och skapa repressiva regler och blockeringar på Internet innebär att det innebär undertryckande av kommunikation mellan personer och inte envägskommunikation

Det är en stor sak. Det är en viktig sak – och det är konsekvensmässigt problematiskt:

  • Blockeringar av det här slaget, kontroll enligt FRA, IPred-reglerna och ACTA är inte bara slag mot yttrandefrihet utan också mot mötesfriheten. För Internet hanterar mycket av de interpersonella kontakterna, den information som skapas är interaktiv och det som kontrolleras är konversationen mellan individer och grupper.

Vill man vara vänlig så handlar det helt enkelt om okunnighet från staten och politikerna. Vill man vara konspiratorisk så är de här tiderna vi är inne i otäcka då stat och politiker söker att trycka ner människors delande av kunskap, information och dialog.

Låt varje bloggare bestämma sin egen etik

Mitt i Twitterflödet startade en diskussion runt att skapa ett gemensamt etiskt kodex för bloggare. En inte helt ny idé även om vissa verkade tro att den var ny och unik. Diskussionen i sig var rätt förvirrad – delvis på grund av att den skedde på Twitter, delvis för att idén inte var speciellt genomtänkt bland de som förde upp den på agendan. Om man ska försöka se vilka förslag som det hela handlar om så bygger det på att bloggare frivilligt ska underställa sig ett antal etiska regler och på det sättet ses som seriösa. Detta ska manifesteras med en banner eller liknande som visar att bloggen valt att ställa sig under regelverket. Ett förslag var att bloggare helt enkelt skulle följa de pressetiska spelregler som SJF och mediabranschen satt upp för journalister.

Frågan är intressant och har diskuterats genom åren i bloggosfären – fr a på det internationella planet. Exempelvis har det diskuterats om det är möjligt att ha ett enda kodex eller att det kan finnas flera olika kodex? Tim O’Reilly gjorde ett upprop för Bloggers Conduct i samband med ett större flamewar – hans regelverk är funktionsinriktat och handlar fr a om själva konversationen – inte bloggarnas innehåll. I kommentarerna till O’Reillys inlägg diskuteras samma frågor som vi diskuterade i Twitterdiskussionen (som vi glömde bort att hashtagga).

Min grundfråga är egentligen ”varför?”. Den förklaring som getts är ungefär ”för att veta vilka bloggare man kan lita på” och då blir min följdfråga: ”vem är det som behöver veta vilka bloggare man ska lita på?”. Min hypotes är att svaret på det skulle bli ”vi i media”. Tyvärr. För det hela är lite bakvänt tänkt – det bygger på att frivilligt eller med tvång skapa en strukturerad bloggosfär där det finns ett a-lag och b-lag. Den som går med på kodex blir – genom att man sätter kodexbadgen på sin blogg – automatiskt ”märkt” som trovärdig. Den som inte gör det blir misstänkliggjord (eftersom han/hon inte valt att underkasta sig bloggetiska reglerna) att vara en mindre trovärdig bloggare. Så fungerar kvalitetsmärkningar och etiska märkningar.

Jag ser ett antal problem med att driva på om gemensamma bloggetiska riktlinjer:

  • Vem är det som ska besluta vilka riktlinjer som är gemensamma? EU? Regeringen? PO? Det blir lätt en lightversion av det förslag som Marianne Mikkos förslag om registrering av bloggare.
  • Självklart kan vi sätta det som ett kollaborativt arbete men det skulle då också bygga på ett antal pararella kodex – en del i stil med CC-licenserna. Samtidigt måste man inse att om vi är säg 300 000 svenska bloggare så kan det antingen bli en rejäl långbänk eller arbete av ett fåtal. Om vi väljer ett kollaborativt sätt – vem är det då som ska säga att kodexen är färdig?
  • Att implementera SJFs spelregler innebär två problem:
    1. dessa är skrivna för en journalistisk kontext – med redaktion, anställnings/frilansförfarande och en propreritär publiceringsplattform
    2. de innebär att man ”professionaliserar” bloggandet på ett sätt som också kan förminska incitamenten att starta en blogg
  • Min största invändning kanske är att om en bloggare ställer sig under kodex, sätter sin banner eller badge på bloggen – men fortsätter att bryta mot det som är uppsatt – vem har rätten att ge straff? Om det inte finns några repressalier för ett brott mot koden så blir den meningslös så fort någon som går under den bryter mot den. Ingen tjänar på att etiska riktlinjer finns till men blir en papperstiger.
  • Om regelverkets mening är att skapa seriösa bloggare – och att ställa sig under etiska riktlinjer innebär att man ges en särställning vilken inte först och främst bygger på meritokrati utan på bloggarens vilja att sätta upp badgen och skriva på riktlinjerna. Det ska ske genom frivillighet men om man gör som ovan – så blir frivilligheten rejält villkorad och indirekt tvingande för att få vara en del av den svenska seriösa bloggosfären.

Så jag är skeptisk till att försöka skapa gemensamma regelverk – helt enkelt för att de både inskränker det som bloggandet handlar om: frihet att vara sin egen publicist liksom att det innebär endast en gest då det inte finns några som helst repressiva åtgärder att ta till om någon bryter mot reglerna som lovat att hålla dem. Jag tror att bloggosfären ändå är extremt självsanerande och att de gånger en blogg blir populär trots ett innehåll som trotsar alla spelregler inom etiken så beror det på att människor helt enkelt gillar att läsa den. Av samma anledning som man inte riktigt kan säga att de stora kvällstidningarna och diverse skvallertidningar lirar efter spelreglerna. Varför ska bloggar låta båda sidor komma till tals? Varför ska bloggare tvingas ge plats för repliker? Det hela bygger på en annan sorts medielogik än den logik som styr sociala medier och bloggar.

Marketing Pilgrim menar att det hela är ett hot mot det momentum och bloggosfärens möjlighet att vara något annat än traditionella medier:

To sum up, I don’t believe any broad code of conduct is going to do any good in preventing abuse, libel, or threats on blogs. If someone is hell-bent on being abusive, a pretty badge on your site is not going to deter them. While I appreciate the gesture – and understand this code is just a draft – I don’t think it’s going to do any good. Bloggers worried about the activities on their blog, and by their readers, are better off just implementing their own comment policy, which can be customized to their own individual needs.

Jag går på hans linje:

  • varje bloggare måste sätta sina egna regler. Det handlar om vilka gränser som man själv har, och vilka man vill sätta för sitt kommentarsfält.
  • det handlar om sunt förnuft och hyfs. Inget annat.
  • en blogg måste följa den vanliga svenska lagen: brott är ett brott oavsett om det är en traditionell tidning eller en blogg som begår brottet.
  • om en blogg vill vara publicist så är det bara att söka utgivningsbevis.

Uppdatering: Andra som bloggat om det är Allt under… där bloggarens ställning funderas över och Mary på MMK utvecklar sitt resonemang. Vi är inte överens men jag håller med henne att frågan måste diskuteras. Jag tror dock inte att bloggen nödvändigtvis är en utveckling av traditionella medier – det är mycket mer än det: traditionella medier har alltid varit inriktade på att sända till någon annan: en hel del bloggande sker mer för individen själv än först och främst för att sända till andra. Bloggen är också helt annorlunda då det är möjligt för vem som helst att använda den – det har aldrig tidigare funnits ett medium som är helt öppet. Det innebär också att regleringen måste (om den ens ska finnas) se helt annorlunda ut.

Uppdatering: Laakso ser skeptiskt på förslaget och precis som jag ovan ser han möjlig konsekvens som innebär kringskärning av friheten att blogga:

Den diskussion som pågår leder i sin förlängning till att beskära den bredd som finns bland individer som valt att dela med sig av sina tankar, synpunkter och åsikter genom bloggverktyg. Det är en debatt som kommer leda till en förtvining av fri debatt och diskussion trots att ambitionerna inte är sådana i utgångsläget.

Lägg ut! Lägg ut!

Den 27e mars är en vanlig dag. Det mest intressanta är väl att Quentin Tarantino fyller år och att Nikita Chrustiev blev premiärminister 1958.

Men det är också en speciell dag. Jag slutar på Heimer & Company Reklambyrå. Fem år har gått och nu växlar jag över till något annat.

Så här är det. Jag startar ett eget företag. Niclas Strandh digitalPR.

Jag kommer helt enkelt att växla över till att jobba med strategi och utbildning runt sociala medier. PR? Är inte jag reklamare? Jo men det som händer genom det som jag kallat conversation revolution innebär att public relations handlar om mycket mer än pressreleaser och events – det handlar om att skapa relationer med sina målgrupper, med sina fans – med andra människor. Reklam och traditionell PR smälter samman. Allt pekar på att framtidens marknadsföring kommer se annorlunda ut. Det vi idag kallar alternativa medier och det som idag kallas sociala medier ökar sin betydelse. Snabbt tar de mer och mer av mediekakan hos varumärken.

Det är därför jag väljer att växla över. Helt galet och fullkomligt välavvägt. För jag har aldrig varit egen företagare och jag är måttligt road av allt det administrativa.

Men jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör – och kommer att tjäna pengar på det.

Deepedition.com kommer framöver verkligen göra skäl för sin tagline ”om allt det andra” – det kommer vara min personliga lekplats men ni kommer att slippa allt om sociala medier :) och jag kommer att fortsätta att använda deeped som handle ett tag framöver.

Tack

Spåren undansopade. Fem år. En halv SULO full med papper. En halvmeter tomma mappar. 10,4 gb överfört på servern. Fyra kassar med personliga saker. Gammalt byts mot nytt. En resa tar slut och en ny tar vid.

null
”Elevate Me Later” och det är en del av min berättelse. Den långa, den ständigt pågående. Som gått från barndomens sönderslagna trygghet, via tonårens vansinniga utfärder till nya vägskäl, vidare framåt och uppåt. Så mycket som inte blivit. Så många gånger vilse.

I ännu ett annat liv. En resa som var på väg att starta. Alla dessa papper som slängts. Alla människor som man sagt adjö till. Som sagt adjö till mig.

Och ändå bär man alla med sig. De erfarenheter man gjort, de kunskaper man fått, alla drömmar man delat och all den mening som skapat ett liv av de atomer, gener som bär alla minnen och alla personer som hjälpt till att ta mig hit.

Nu står jag på perrongen igen. Konduktören har visslan i munnen. Tåget har börjat att rulla. Biljetten har jag i innerfickan. Vi ska alla dö, älskling. Men inte idag.