Går in på tredje dygnet med 40 graders feber. Syns på andra sidan febern… (tungt nedplitat med Wavelog och N95)
Sjuk
14
Monthly Archives: januari 2009
Jag skäms aldrig för musik
En framgångsrik meme snurrar just nu – musik man skäms för. En del1 har verkligen lagt upp sina pinsamma låtar.
Själv har jag svårt för att egentligen skämmas för musik – nej, jag gillar inte all musik. Men jag ser på musik på olika sätt: dels handlar det om ren och skär brukskunskap – exempelvis Per Gessle och Tomas Ledin. Det är inget som jag skulle köpa eller lyssna på men det är inte ”dåligt”. På samma sätt gäller ”toppliste”-musik, som ofta ses som sämre då det är byggt för att sälja – inte nödvändigtvis utifrån en sån där ”konstnärlig” känsla. Det är professionellt – och på samma sätt som att man gärna vill ha ett bord som de facto är byggt för att vara funktionellt och snyggt så byggs låtar med Britney och andra på det sättet.
Eller skulle jag skämmas för att jag gärna vid vissa tillfällen drar igång den här spellistan? Nej, inte nödvändigtvis. Det handlar om nostalgi.
Tror att det oftast handlar om att vi tror att vi ska skämmas för att faktiskt gilla viss sorts musik – att det bygger på en rätt skitnödig rädsla för att inte vara ”rätt”. Att inte vara sådär pk och ”svår”. Själv älskar jag U2 – vilket i vissas ögon är dålig arenarock.
(det här är så där smörigt och ändå – det handlar om att alltid vara sann i grunden. Kolla in Bono från TED och lyssna.)
Samtidigt älskar jag extrem ambienttechno. Och death metal liksom melodic metal. Eller min inte helt hemliga men samtidigt inte helt oproblematiska vurm för Ulf Lundell. Eller att jag faktiskt skäms lite att Eldkvarn ibland får mig att vicka på foten. Osv osv.
eller varför inte den här.
Så fan vet vad jag ska göra. Jag får nog passa på den här. Istället får jag helt enkelt berätta om att jag igår gick och lyssnade på Abcess Exil (jag är för evigt tacksam Pelle Sten), Lolita Pop och Gina Jacobi2. Och saknade att jag inte digitaliserat mina gamla skivor med Japop, Sing Sing & The Crime, Commando M Pigg.
Lolita Pop ”Tarzan on a big red scooter
eller på tal om pinsamma videos :)
Det man möjligen kan komma i närheten av att skämmas lite är kanske faktum att låtar som ”Svart kaffe” med Dan Hylander och ”Sommerlath” med Dan Sundqvist & Prins Valiant fortfarande är något som jag kan gunga igång till liksom att Tove Naess och andra inom den rockpopiga-svenska-kvinnliga-sångerskor-på-80talet fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.
Helt enkelt är det väl så att man kanske skäms mest för det som man blir lite nostalgisk inför.
Så lite godbitar som jag egentligen inte skäms för men som gör att jag känner mig jävligt gammal och nostalgisk:
”Väck mig” med Extra och Annelie Rydé
Det är inte bra men det är rätt unikt.
Marie Fredriksson ”Efter stormen”
Sen den här – älskar den. Fast det är fel att bara credda Roxette. Det är en låt från Rock Runt Riket med Ratata, Roxette och Eva Dahlgren + Orup som förband…
Och kära Grytt:
Kajsa Grytt live med Tant Struls ”Slicka mig ren”
Och så det här – oavsett eller kanske på grund av att jag i själen är punkare och anarkist så blir jag libertarian. För det är vad det här handlar om :)
Grytt och Johansson ”Staten och kapitalet”
Och varför inte lite Mauro Scocco? Den mannen glöms lätt bort när det handlar om att bygga ett svenskt musikunder:
Mauro Scocco gör ”Jackie”. Själv kan jag tycka att Mauro som sidekick till Luuk var det bästa i den programserien.
Så självklart – Noice. De var faktiskt inte ens bra när det begav sig… men det var faktiskt mainstreampunk som föräldrar kunde våga låta sina små barn lyssna på. Klassiskt med en som vanligt pinsam men ung Clabbe:
Noice på Grönan ”En kväll i tunnelbanan”
Och nej. Det här är inte heller egentligen bra. Men jäklar vad man var kär i de finska tvillingarna (och min kompis Nina var väldigt kär i Ben Marlene :))
Trance Dance ”You’re Gonna Get It”
(början är fan klassisk med en extremt pinsam Staffan Dopping – att han under flera år varit info-chef för svenska försvaret ger hopp om att även om man gjort dumma saker så får man alltid chansen igen…)
Sen kan man faktiskt skämmas inte för musiken men hur vi tyckte det var coolt att måla sig i ansiktet :)
Disclaimer: WordPress ska ha en automatiserad embed för YouTubevideos men det fungerar inte i min WP-inst. Därav länkarna.
På resande fot
Varit ute på en kortare kundturné och med mellanlandning på La Roche och spännande snack med Jocke Jardenberg. Sen kundmöten kundmöten kundmöten. Det är bra. Sociala medier är något (ännu) inte påverkas av lågkonjunkturen – helt enkelt inser de flesta att man inte kan sluta prata med sina kunder och konsumenter. Men nu kan man göra det på ett nytt sätt. Eller så beror det på att vi är så jävla bra :).
Stolt som en tupp blir jag när jag får se hur de kära OP-syrrorna lyckas få rejäl press på grund av bloggen som de skriver. Det är ett case jag hoppas kunna gå in mer på djupet på framöver – men just nu måste jag bara säga att jag är så otroligt stolt över dem. För att jobba med blogg som marknadsföring handlar mycket mindre om konsulten än om de som faktiskt skapar texterna. Det är de som är stjärnorna och som gör en blogg till framgång eller bara en i raden. Anna, Maria och Inger har lyckats med det första, att vara de där stjärnorna och det är så oerhört roligt att se dem i traditionella medier och fackmedia och branschpress.
En viss Studioman ringde och förklarade att han funnit ut hemligheten på att äga i ”På Spåret” = sprit. Själv skulle jag då vilja påpeka att med sprit så äger man i allt. Problemet är att det oftast är så att dagen efter så inser man att det nog var spriten som ägde självförtroendet snarare än tvärtom :)
Deepedition kommer dock aldrig att vinna några priser – inser det när jag fått svara på ”men vilken genre i Stora Bloggpriset ((ser att man släppt nomineringarna för modebloggarna: två av mina favoriter var med)) skulle Deepedition kunna fungera i?” och fundering över om det är en mediablogg, eller handlar det om marknadsföring eller… Det är roligt att tävla men hallå. Det är roligt att många länkar till inlägg som de förhoppningsvis tycker är bra. Det har varit roligt att ligga högt både på Knuff och på Twingly. Men jag inser också att det är viktigt att inte hela tiden tänka på det. Deepedition är en ”omniblogg” – eller snarare: det är Niclas blogg om allt det andra – dvs. det som han inte spenderar större delen av sin (höll på att skriva ”nakna”) vakna tid med. Utan det där andra.
Sen har något stort hänt. Åsk aka dabitch har spenderat tre dygn med att koda om Adland. Filmerna är fria i flashformat i Quicktimeformat för alla som är inloggade och inse: på Adland finns alla reklamfilmer som visats under Super Bowls hela historia. Det är stort. Grejen är ju att reklamen många gånger är minst lika intressant och viktig för hela SB-upplevelsen för amerikanerna. Den diskuteras inte bara av nördar som oss utan av många andra.
Bloggar, ungdomsförbund och Yabayaba
Metro har gjort en genomgång av bloggåret 2008. Roande för en annan som varit med ett tag – lite som att ”kolla vi har hittat något nytt!” och vi andra får helt enkelt inse att ”jaja”. Exempelvis:
Metros avslöjande om att toppdesignern Marc Jacobs plagierat en gammal väggbonad från Härjedalen fick modebloggarna att gå i spinn. Det resulterade slutligen i att det numera är inskrivet på Wikipedia att han snodde designen.
Jo, och allt som står på Wikipedia är ju alltid konstant och kan aldrig ändras…
Tjejerna bakom Bloggkommentatorerna lyckades sticka ut med sin idé att att kommentera och länka till intressanta saker som händer i bloggosfären.
Det är ju en ny idé :). Inget som bloggare gjort i alla tider nej… Eller Knuff.se eller nyligen.se eller eller eller…
Vi kan väl säga så här: det är med Metro som det var 2005 – man kollar på de som redan kollas på. Då var det ”mediabloggarna” nu är det ”modebloggarna” och kändisbloggarna.
Ljungkvist skriver om hur de politiska ungdomsförbunden håller på att dö sotdöden och vad det kan leda till. Själv tror jag dels att det faktiskt bygger på faktum att politiska partierna enligt traditionell modell är obsoleta – och att ungdomsförbunden helt enkelt varit reflexer av moderpartiet. Visst – det är jättefint att man lär sig
respekt för demokratiska spelregler, debatteknik, mötesregler och att organisera sig själv och andra. Man skolas i det egna och andra partiers ideologi. Man slipar sin argument i samarbete med kamrater men får också lära sig att tåla mothugg.
För visst är det så att vi, för en demokrati som är vital, behöver människor som engagerar sig men nedgången av folkrörelsedrivna grupperingar är inget nytt – det är något som diskuterats mycket länge. Problemet tror jag är, vilket har sin reflex i diskussionen runt s-info och socialdemokratiska bloggar, att man valt att inte förändra de grundläggande strukturerna i samband med såväl värderingsförändringar som tekniska förändringar.
Att jag ogillar ERK är ingen nyhet (andra ogillar dem också). Att de i år lyckats med konststycket att göra ännu mer fällningar som många gånger känns överilade och extremt politiskt korrekta uppmärksammas idag. Deras nya vinkel ”schabloniserad reklam” är som gjord för deras pk-subjektivistiska stil. Kan inte låta bli att le åt en sån här skrivning runt Coke Zero-fällningen:
Det förekommer flera överdrivet lättklädda kvinnor i reklamen. ERK kom fram till att filmen visade en schablonartad bild av att bara män drömmer om förhållanden som enbart bygger på sex.
Jag menar: ”överdrivet lättklädda”? Kan man med andra ord vara ”underdrivet lättklädd”? Är det att ha burka på sig? Att det sedan finns de som göder monstret är ju sorgligt. Tyck vad fan ni vill men det måste finnas plats för saker som inte är statligt korrekta.
Dags att göra något nytt? Well. Chris Brogans postning ”You are the president of your career” är spännande, utmanande och värd att läsas om och om igen.
Here’s a secret, and hopefully this will really help. Businesses (and we can apply this to nonprofits and other organizations, too) want to do what it takes to achieve their mission. In most cases, this is simple: make more money than it spends. In non-profits and other organizations, the goals are slightly different, but you get the gist. Essentially, do your job with the least amount of friction, and get out, and go home.
Och så mer tävlingar (så här när jag sitter och sliter mitt hår med att försöka få ihop Stora Bloggpriset-nomineringarna) är YABA. Själv kändes det nästan som om ”alla” var där förutom Adland (som jag självklart nominerar). Känns inte som om jag kan nominera Niclasstrandh.com dock. Nästa år så… Vad tycker ni? Gå in och nominera ni också!
Lite blandat:
- En roande text om fildelning eller vad det nu är finns hos vännen Anjo. Som skribent blir man fascinerad av den mannen.
- Genom bloggar lär man sig massor: förhudskatarr låter illa. Även om man är hund hos Jenefeldt :)
- Lassbo verkar klicka ja till det mesta :).
- Det har varit Apple-keynote. Alla är missnöjda. Alla. Det mest intressanta som hände var att Macrumors livefeed blev hackad och 4Chan försökte sig på att sätta ryktet om Jobs död igen. Fantasilöst även det. Coolt var att Jaikukanalen #keynote var så intensiv att jag inte brydde mig om att följa något annat – och att Twittervision körde en Macworld-special.
Slutligen: dagens romantik – Anna-Bell och Mika från Hannover tänkte åka till Afrika för att gifta sig. Bara det att de var 5-6 år. Med sig tog de Anna-Bells storasyster, 7 år, för att var bröllopsvittne. Varför de inte sa till sina föräldrar? De trodde inte de skulle vara borta så länge.
Uppdatering: En längre artikel finns på ”nya” Aftonbladet.se. Och Guardian har storyn också.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=a49ab848-79e3-44dd-89a3-b4a7b48666f0)
Gaza
Det som händer i Gaza och Israel är svårt att skriva om – det är en krutdurk på så många sätt även som bloggare. Fr a för mig som av olika anledningar har svårt att svart-vitt bara ta ställning för just en sida. Jag är en gammal palestinavän och PLO-anhängare samtidigt som jag känner mycket för judendom och det som hänt liksom att jag har vissa arv in i folket. Jag har spenderat många timmar att studera judendom som både religiös men också historisk entitet vilket gör att jag kan förstå varför man väljer att göra saker som för oss västerlänningar känns främmande. För det är lätt att glömma det faktum att i grunden för varje krig ligger en värderingsplattform där hur man ser på andra människor, hur man ser på proportionalitet och liknande styrs av grundfästa värderingar. För Israel är det en annan än för kristna västerlandet. För judar handlar det om att genom årtusenden varit förföljda och där själva folket – blodsbandet – är det som fått bli det viktigaste. Viktigare än land. Samtidigt så innebär Israel ”det förlovade landet” – att judarna äntligen fått ett eget land vilket gör att man vill försvara det.
Försvarar det övervåld? Nej, men det kan förklara det. Sen är det upp till vars och ens egen subjektiva moral att fördöma – och upp till världsmedborgarna att säga ”sluta!”. Men det är knappast möjligt att sätta en objektiv moral på det som sker. Själv anser jag att det dels är meningslöst med ”head counts” där man menar att Israel förlorat färre personer i raketattackerna och att bombningarna är fel utifrån hur många som dör. Jag försöker ändå se båda sidor som startande men Israel måste inse sin övermakt och det är alltid den starkare som har ansvar för proportionaliteten. Själv har jag svårt för vedergällningsdoktriner i allmänhet – det är sällan speciellt meningsfullt i annat än som terrorbalans. Problemet blir i en värld där terrorismen blivit en självklar del av krigets vardag – vem är vän och vem är fiende? Vem är civil och vem är soldat? Och visa mig det krig där civila inte är de största offren…
Igår pågick en rätt intressant diskussion på Jaiku där jag fick möjligheten att sätta några åsikter på pränt i goda vänners lag. Diskussionen startade på grund av det här sms-et skrivet av en norsk narkosläkare, som fick mig att tyvärr fundera över ”är det inte bara ännu ett propagandatrick?” vilket visar svårigheterna som finns i nyhetsrapportering generellt idag när allt går väldigt snabbt, men fr a när det handlar om Palestina/Israelkonflikten. För är det några kombattanter som kan propagandakrig så är det de här två: de har förfinat den delen av krigandet genom årtionden.
Via Twitter kommer en strid ström av uppgifter (fr a via hashtaggen #gaza), fascinerande är att inse att båda sidor nu lärt sig att använda mikrobloggandet för sin propaganda. Också. Problemet som Israel gör är att stänga ute medierna och försöka att på många olika sätt tysta de som fortfarande lyckas att rapportera. För mig personligen är det roligt att se att sociala medier och web 2.0 än en gång visar hur medielandskapet förändrats i grunden. Israel vet att världssamfundet anser att de gör fel. Problemet är att många israeler då anser att vi andra inte förstår dem. Så hamnar man på varsin sida om ett stort gap av värderingar. Ett klassiskt ”vi och de andra” som helt enkelt skapar ännu fler konflikter och fördjupar de som redan finns.
Varför händer det nu? Jag tror att det är väl medvetet från båda sidor. Svagheten med att ha ett starkt land som USA där det just nu egentligen inte finns någon politisk ledning eftersom en president avgår, Bush är en lame duck men styr fortfarande över USAs roll i säkerhetsrådet, och en annan snart ska gå på, Obama har inte sin stab eller de facto-makt, vilket innebär att både Hamas och Israel nu ser möjligheten att positionera sig både internt men också i världssamfundet. Obama får en ny situation att hantera där båda på olika sätt flyttat runt spelbrickorna. Det är också val i Israel: Hamas vet det och väljer att skicka missiler för att tvinga israeliska politiker till att hantera Gaza. Det blir en världsfråga igen, diplomaterna reser till Jerusalem och Hamas kan vinna opinionssegrar som de behöver gentemot Fatah.
Det hela ger mig sorg i hjärtat.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=f4fa12cf-7cd9-4024-9146-7b46219cffdd)
Kompassen i den digitalpolitiska näsan
Kollar igenom alla som har valt att än en gång ta testet på The Political Compass.
Själv blir jag än en gång starkt libertarianistisk och höger. Så gör jag också Erlandssons 3rd dimension-test (vars frågor jag tycker är lite sämre ställda och mer vinklade mot just IPred och FRA).
Det ser i alla fall ut så här:
Det är onekligen fascinerande att ändå inse att även om det finns starka skäl att tro att Ingleharts1 ”silent revolution” faktiskt har bäring så styrs värderingar och åsikter också av vilken kontext man befinner sig i – den livssituation som man de facto måste hantera.2. Det jag kan se att jag är konsistent i åsikter runt integritet, frihetlighet mm men att ekonomiska värderingar förändrats.
Det är dock en utveckling som alltid tas fram när man diskuterar värderingsförändringar inom kulturer men det stör tänkandet i att våra värderingar skulle vara relativt konsistenta efter adolescensen. Samtidigt påpekar också Inglehart att stora förändringar både individuellt och kulturellt starkt förändrar individuella värderingar (och i vissa fall sätter själva värderingsrevolutionen baserad på generationsväxlingar ur spel).
En intressant aspekt på detta är kommunikationens roll. När Inglehart gjorde sina studier så slutade datan vid 1988. Då ”fanns inte” internet3 och medierna var fortfarande i monopolställning vad gäller att bygga en världsbild. Idag är spelplanen helt förändrad och mediernas möjlighet att ha makt över tanken är förminskad, kanske till och med på väg att bli omintetgjord. Det som idag händer är att individer får ett helt annat spelrum att kommunicera sina idéer, att bli opinionsbildare. Det är en sak jag tänkt på i samband med såväl FRA-lagens bloggbävning, diskussionen runt IPred men också i efterbörden av fr a vänsterbloggarnas funderingar runt 2008 års politiska blogg.
För politiker borde det här vara en väckarklocka (och är det för vissa men det är fortfarande många som tror att det är något övergående…) – precis som det börjat vara för medierna och sakta går upp för marknadsförare: den sociala webben handlar om påverkan eftersom det i grunden bygger på konversation och relation. Helt enkelt handlar det idag än mer om att påverka genom att vara närvarande – men att spela utifrån sina mottagares regler istället för enligt sina egna.
För att sätta det i sammanhanget av min åsikt om att vänsterbloggare borde sluta att gnälla och börja att marknadsföra sig så handlar det helt enkelt om att inse att det inte finns någon möjlighet till en sorts ”objektiv första rörare”, eller att staten på något sätt ska stå som garant för ”bästa bloggen”, utan att om man vill ha ut sitt budskap handlar det om att spela enligt den logik som sociala medier handlar om: att lyssna, länka och vara närvarande – och sedan skapa eget innehåll, berätta sin ståndpunkt och vädra ens egna värderingar. Sedan svara och delta i konversationen. Är det en tävling? Det är bra PR. Se till att vinna den.
Det är samma sätt som alla politiker (och marknadsförare) måste börja arbeta efter: den logik som mediet har och inte efter gamla trötta marknadsföringsregler som sattes när TV knappt visade reklam och Rapport var rikslikare.
Åter till de politiska kompasserna ovan. Jag gissar att vissa kommer att stärkas i sin insikt om var de står medan andra inser att de faktiskt inte har de värderingar som de tror. Det är inte farligt. Och det som FRA, IPred och andra diskussioner i blogg-Sverige (liksom i resten av världen i andra frågor) visat är att ”höger-vänster”-tänkandet förändras till en mycket mer komplex och ostrukturerad politisk karta. Det är ett landskap som förändras enligt samma logik som evolution, men det går snabbt och den som tror att det hela bara är något för nördar och ungdomar kommer att förlora sin möjlighet att påverka framtiden. Den som sätter sig i sina egna små digitala rum och skriver för redan frälsta kommer snart att skriva för tomma skärmar.
Det är en revolution som faktiskt drivs av en teknisk men också värderingsmässig evolution.
Noteringar från sjukstugan
Natten har spenderats i stort sett i icke-sovande stadium då dottern varit magsjuk. Frågan om det är kräksjuka eller någon annan magåkomma är svår att veta. Dock har vi helt enkelt satt oss i en självvald isolering från andra människor för tillfället.
Spenderade en del av natten att skriva på en essä om internet och bygga vidare på Niclasstrandh.com. Har börjat att använda Adobes Buzzword som är en ordbehandlare i ”molnet”. Den är inte lika sharable och skalbar som Google Docs och man når den inte från alla sina gadgets. Eller att faktiskt se till att börja använda Dashnotes på riktigt. Att välja Buzzword framför GDocs och andra går emot alla mina normala tankar om cloud computing och nytta. Men den är så snygg – och det är något som man lätt glömmer – att skönhet ibland faktiskt skapar kreativ inspiration. Även när det handlar om ordbehandlare. För fler exempel på onlinebaserade ordbehandlare läs här.
På tal om skönhet och kreativa människor så brukar Wired varje år utse geekvärldens sexigaste. Lite fånigt och Wired verkar själva se tävlingen som något inte värt att lägga krut på. Whatever. Själv saknar jag både Dabitch och Ayelet Noff (som för övrigt fyller år just idag) på listan.
Morgonen handlade dels om att skyffla iväg svärföräldrarna som råkade vara här under natten, kolla in Vemdalen som vi åker till senare i vår och sen försöka att läsa i Greader. Sitter i arbetsrummet där min son skriver sin första bloggpostning på sin nya blogg. Självklart om dataspel. Länk kommer när vi gjort klart lite kosmetiska grejer i temat.
Mary hittade en märklig bugg på Knuff där Svd.se blev till en blogg och sopade banan med resten av oss på Topp50-listan. I god konspiratorisk tradition så funderade hon om det är så att SvD helt enkelt håller på att köpa Knuff. Något Pelle Sten från tidningen förnekade. På listan är också intressant att en mängd stora bloggar tappat rejält – exempelvis har Bildts blogg hamnat nere på 48e plats.
Krigsprinsessan fortsätter att skriva om vardagen i Afghanistan. Då jag känner henne väl så blir den här postningen extra roande.
Jag är stolt över dem som jag hjälpt att börja blogga, Warriorprincess började blogga på ett tidigare äventyr, – och andra jag är stolt över är op-syrrorna. Andra som det gått bra för är Saltå Kvarn-bloggen. En del andra ska jobbas vidare med för att lyfta.
Nu har också FRA-lagen börjat att gälla. Det är bara att inse att allt vi gör nu kommer att avlyssnas. Anna Troberg menar att det är väldigt tyst om det hela just nu. Jag tror det dels kan handla just om den osäkerhet som fortfarande finns om FRA 2.0 liksom att lagen är facto – tyvärr är det så men många kan känna att det inte längre finns så mycket att göra åt det.
El Rubio har bloggångest. Det är en känsla som många drabbas av då och då. Hittar ett gammalt inlägg om det här.
Diskussionerna runt varför årets upplaga av vinstlistan av Årets Politiska Blogg till majoriteten består av ”högerbloggar” fortsätter och fördjupas. Brockman har gjort ett än större hästjobb än Laakso och faktiskt gått igenom s-märkta bloggar och har en svidande analys. Svensson fortsätter att implicit mena att Årets Politiska Blogg styrs av att det är Bent som skapat tävlingen:
Detta då det faktum att den ordnas av en nyliberal blogg gynnar nyliberala bloggar och missgynnar vänsterbloggar i omröstningen.
vilket är en ganska märklig och allvarlig anklagelse. Märklig då det knappast framkommit några bevis om oegentligligheter och konstigt då det varit öppet för alla att rösta. Det som helt enkelt saknats är insikt om att marknadsföra tävlingen bland sina vänsterläsare på de vänsterbloggar som var med (och andra). Det blir lite roande när man får läsa såna här kommentarer:
Jag tror du tar den där omröstningen på lite förstort allvar. Omröstningen genomfördes ju på en blogg där de flesta besökarna kan tänkas vara liberala/nyliberala. P.S.
Det är bara en dålig förlorare som lämnar en sån kommentar.
Kamfer har en mer kritiskt inriktad postning som tar vid där Laakso och andra börjat. Blogge gör en intressant analys där han påpekar att de vänsterbloggar som kommer fram har en särdeles liberalistisk synvinkel på verkligheten:
De vänsterbloggare som lyckas bäst i detta uppstudsiga nymedium är således sådana som har ett ganska stort mått av individualism över sig, personer som tar sig ton utanför kollektivet, personer som har en egen uppfattning och inte maniskt rapar partiprogrammet, personer som inte känner sig helt främmande i rampljuset, samt personer som inte räds frän debatt även med de värsta av motståndare – det är där länkandet kommer in i bilden, nämligen att man pekar på den politiske skurken och dissekerar dennes argument; debatt uppstår, och man är själv en del av denna debatt.
Jag tror inte att det är någon tillfällighet att liberala krafter lyckas dominera bloggosfären, eftersom det är ett oreglerat vilda västern där det finns mark att bryta samt att det krävs en viss flexibilitet och förmåga att sticka ut för att synas. Liberalismens teser är när allt kommer omkring dessutom väldigt enkla och kraftfulla, och lockar därför alltjämt en stadig krets som vet att nätverka idéerna på ett bättre sätt än andra åskådningar.
och Karlberg spinner vidare på den tråden även om hans utgångspunkt är att socialism är fortsättning på liberalism – något som rent filosofiskt kan diskuteras. Tycker det är märkligt att vänstern inte lyckats bättre ändå – trots att jag håller med om Blogges analys när det gäller flexibilitet mm. För faktum är att fr a inom socialdemokratin har det funnits ett antal tidiga change agents i form av Jonas Morian, Laakso och Chadie (numera Kulturbloggen).
Uppdatering: Sanna Rayman tycker också att gnället börjat ta löjliga proportioner när det gäller Årets politiska blogg:
Ärligt talat. Det här är bloggosfären, ingen public service-institution. Det är ju för jäkla trist att när en kille kommer på att kanske vore det kul att kora årets politiska blogg, därefter tar initiativ till en tävling – ja då får han sedan ägna sina nyårshelger åt att försvara initiativet, som vore han ett ointagligt maktcentra och etablissemang. Om det nu är så himla problematiskt vem som startat och agerar värd för tävlingen så kan man ju starta en egen, alternativ variant. Det brukar ju vara ett populärt grepp inom vänstern, det där med alternativa alternativ till whatever etablissemang man identifierat som ideologiskt störande element.
och noterar också precis som många av oss andra att det blivit en positiv diskussion om s-bloggandet av det hela och gör enligt mig en klockren analys av varför sossebloggar specifikt, men i mitt tycke vänsterbloggar i gemen, tenderar att hellre gnälla än att lära av det som händer i sfären:
Det vill säga att andan inom s ofta är att man vill vara i underläge och alternativ – fast bara på vinnande plats. I verkligt underläge blir socialdemokraten obekväm och börjar söka förklaringar till varför man inte står som segrare.
Och de förklaringarna man landar i är sällan något så enkelt som ”Jag gjorde dåligt ifrån mig, får skärpa till mig lite till nästa gång.” I stället blir det det här fingerpekandet mot allsköns förfördelande strukturer, trots att det egentligen är enkla saker. Vill man vinna tävlingar måste man förtjäna sin seger. Det räcker inte att tycka att man förtjänar den.
Uppdatering: Emma Opassande har gjort en analys utifrån en annan vinkel än den politiska (eller genderfrågor är ju politiska minst sagt). Hon menar att det saknas rätt många kvinnor på listan över Årets Politiska Blogg. Och ja, det är en majoritet av män bakom de bloggarna som nominerats och toppskiktet bestod av flest män.
Jag tycker att det är lite samma problem – och i det här handlar det om att lära sig av modebloggarna som knappast sticker under stol med att starta både länktåg och jaga på sina läsare att rösta i tävlingar – som för vänsterbloggarna. Det handlar om att synas och att tillåta sig att synas tror jag. Självklart ska vi män se till att lyfta fram kvinnliga bloggare också: att faktiskt försöka att sätta på sig könsobjektiva glasögon är varje liberals ansvar – men det handlar också om att våga ta steget att säga ”jag skriver om politik”.
Och precis som att det är ett faktum att ”vänsterbloggen” Promemorian vann första omgången av Årets Politiska Blogg 2006 så vann en kvinna förra året: Isabella Lund. Så i slutänden är Emmas summering det som är lärdomen alla bör dra:
Summa sumarum; det fanns inte någon självklar blogg att lyfta fram i år, för vi jobbade tillsammans i bloggbävningen och ingen var egentligen mer värd priset än någon annan. Framför allt är inte någons delaktighet mindre värd för att de “glömdes bort” i nomineringar och röstningar. Vill vi se någorlunda jämn fördelning mellan olika grupper så måste vi se till att fixa det själva, se till att inte någon glöms bort, ett delikat dilemma bland ett gäng individualister.
När man kampanjar för en blogg kan man sätta agendan för vad man tycker är viktigt för att en blogg ska få priset, där och då. Hur man bloggar, innehållet i bloggen, specifika samhällshändelser, eller viktiga frågor som lätt hamnar i skymundan. Det är i vilket fall som helst en lärdom jag tänker ta med mig till nästa gång Björn drar igång Årets Politiska Blogg.
Och de senaste åren kan man, som många påpekat, säga att det snarare är politiska frågor än specifika bloggar som vunnit omröstningen.
Uppdatering: Även diskussionen om S-info rullar vidare och Brockman har pratat med webmastern. Tyvärr tycker jag svaren som ges från S-info och Brockmans jämförelse med att Knuff och Bloggportalen skulle vara av samma sorts sekterism som S-info är märkliga. Det senare är att jämföra två skilda saker liksom att i det första handlar inte kritiken vare sig om att S-info inte skulle vara använt eller vara rent tekniskt stängt utan att det mer handlar om en social inlåsning. Hartman har gjort en roande test över hur man (som sosse antar jag ;)) kanske blivit ”prettobloggare”. Själv tycker jag det ”testet” precis som en del sossars försvar (trots att de själva ofta ligger på andra bloggplattformar) för S-info faktiskt visar att kritiken är valid.
Related articles by Zemanta
- Cloud Computing Predictions for 2009
- Yet Another Reason to Love Cloud Computing
- Google Docs as a tool for writers
- Cloud computing is taking off, but could there be storms, asks Tim Anderson
- [Web 2.0] The Security of the Cloud
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=7d15747d-011f-4d5d-9b61-d1ee476b2890)
Mer tävlande
Mer tävlingar. Björn Wadström har plockat ett gäng bloggar och kör sin tävling ”Årets bästa blogg”. Urvalet vet jag inget om. Känns minst sagt subjektivt. Men rösta här.
Notering 5627
En gigantisk intervju med Alexander Bard. Och än en gång fascineras jag över att han ibland är så hyperintelligent och ibland upplever man honom som totalt gått över till total galenskap. Gissningsvis en framgångsmöjlighet. Det roande är ju att han inte direkt velat säga sig vara nyliberal men själv kan jag hålla med honom i det här (och jag tror inte Bard vill att jag ska hålla med honom :))
Jag [Niklas Orrenius; deepanm] berättar för honom om ett ungt par i Motala – Bards uppväxtkommun – som jag träffade för ett par veckor sedan. De jobbade på en kylskåpsfabrik och räknade med att bli arbetslösa under nästa år.
De hade jobbat på fabriken i stort sett sedan de slutade på gymnasiet, de hade två barn, de var väldigt mentalt rotade i Motala, i småstaden. Du säger att alla vill bo i storstaden i framtiden, men jag tror det finns många sådana här par.
- Vi får sparka dem i arslet i så fall! Vi har inte råd att ha människor boende på orter i Sverige där alla försörjs av bidrag. Systemet kommer att braka ihop. Vi kommer att ha så många gamla och sjuka människor i framtiden. Vi kan inte hjälpa friska människor i trettioårsåldern med bidragssystem för att de ska bo kvar där de är födda. Vi får sparka dem i arslet och få dem att fatta att nu är det allvar.
En intressant tanke är det här:
Det kan ju komma från dina spetsiga uttalanden, som ”Facebook är ett underklassfenomen”.
- Ja. Men det är ju sant! Man ska inte tro att medlemskap i Facebook innebär att man tillhör någon överklass. Tvärtom. Alla kan ju gå med i Facebook. Det är snarare strukturerna på Facebook som avslöjar klasstrukturerna. Som allt annat på Internet.
Annat:
Jag håller med Jardenberg om att organisationen Friends ibland kan upplevas som mer business än ideell organisation. Å andra sidan: vi har redan sett att idealitet inte alltid ger önskat resultat – kan kanske ett företagande inom antimobbing och rättvisa vara en väg att gå?
Ibland undrar man hur folk är funtade. Och varumärken. Och hur Facebook tänker. Har de inte lärt sig ett skit av Motrin-händelserna?
when targeting an ad campaign after a specific demographic, try not to piss that demographic off with your ad campaign.
Samma sak gäller Fejjan vars demografi ligger i det läget. Plus att det känns lite gammalt att vara sådär livrädd för kristna konservativa. Och döm om min förvåning när jag för första gången i världshistorien (blogghistorien då) tycker att Wollin har något vettigt att säga.
Skivbolagen får det svårare och svårare. Stora artister väljer att skriva sina kontrakt med konsertarrangörer, andra ger ut sina skivor själva via nya kanaler. Ett annat exempel är hur Wal-Mart och Starbucks blir sina egna bolag och distributörer – nu är det Prince som förhandlar direkt med dem: han har för länge sedan fått nog av skivbolagen och valt att göra som han vill. (Vad gäller hans musik anser jag att han sak återutge The Black Album)
Det går en massa rykten om neddragningar på Microsoft. Frågan är vad som gäller när det här kommunicerades för inte så länge sedan.
Man kan tycka vad man vill om det här men rent pr-mässigt är det inte det bästa Peter Sunde gjort.
Lång näsa till Apoteket. Crime Medicine fungerar. Att sedan de som gjort kampanjen inte säkrat upp alla domäner är en helt annan sak.
För övrigt verkar Dagens Media glömt sökrutan…
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=4d3e1c48-3005-4aa6-a49b-68d251fa538f)
Det här med årets politiska blogg
Först ett stort grattis till HAX för vinsten i Årets Politiska Blogg. En del menar att det finns andra som borde vara bättre som pristagare och visst: jag tycker att Opassande1 har gjort ett fabulöst jobb under både FRA och IPred, fr a genom att varit mycket idog med att plocka upp andras postningar och länkat. Men HAX har skrivit mycket, idogt och ingående om alla de övervakningslagar som varit på gång. Fruktbart har fr a hans kunskap och info på EU-plan varit; något som många gånger varit lite sämre med bland oss andra. Själv hamnade jag på en 26:e plats – precis bakom Stickan Ljunggren och alldeles framför Enn Kock. Ett ytterligare bevis på att Deepedition är en ”omniblogg” som thebe föreslagit – för som han påpekar så är metablogg det som hölls på med runt 2005 – att blogga om bloggande…
Tillbaka till listan: extra roligt är att min vän Josh är så högt upp på listan liksom att den ofta briljanta Badland Hyena2 fått många poäng. Swartz är en självklar trea. Att LouiseP känner sig för högt upp på listan tycker jag inte är rätt – även om hon skrivit färre postningar så är det alltid bra.
Självklart kan det konstateras att det är bloggbävningens orkestratörer som ligger högst – FRA-frågan och senare nu också IPred som drivits av de som ligger högst. Men jag håller inte med om att det bara skulle vara så: Blogge och de flesta andra har idogt politiserat postningar redan innan Reinfeldt och Tolgfors valde att nonchalera bloggarnas åsikter och fick inse att det biter en i rumpan. Den som i mitt tycke är mest oväntat väntad är Klamberg – men det visar samtidigt styrkan och möjligheterna som bloggformatet har som opinionsverktyg i händerna på duktiga människor. På samma sätt känns Johan Norberg och Copyriot knappast som vare sig uppkomlingar på grund av FRA-diskussionen eller som ”nya”.
En del har (som vanligt) retat sig på att det är många ”högerbloggar” eller att det är en stark övervikt åt liberala och nyliberala bloggar som får många poäng. Svensson/Zaramis menar att det kan bero på att det är Bent som anordnar det men samtidigt påpekar han att Laakso varit valobservatör. Promemorian menar snarare att det stämmer till eftertanke för vänsterbloggare, precis som Wadström påpekat. Laakso kan tänka sig att det finns en viss motvilja mot rangordnandet medan Bent funderar om sossar ibland hanterar sina bloggläsare på samma sätt som när de möter människor 1:a maj – som röstboskap:
Resten, och det är mitt starka intryck, möter bloggosfären på ungefär samma sätt som de möter en första maj-publik. De håller ett tal, säger de “rätta sakerna”, och går sedan hem till sig och sitt utan att engagera sig mycket i responsen på det som sagts. Tvärt om, om responsen blir ”fel” så är instinkten att projicera skulden på den som reagerar, för bloggaren tycker ju ”rätt”. Det får till resultat att bloggaren ofta tar bort inlägg i kommentarsfältet eller att bli arg. Och där kantrar bloggen till att bli megafoneri.
Själv kan jag väl tycka att socialdemokraterna fr a men också många allmänna vänsterbloggar gjort två fel:
- de byggde in sig i sitt s-info och har konstant försökt att skapa kommuniteter av bloggare istället för att lyfta fram de bloggare som är sossar men som också vågar att gå utanför ”grindarna” som Laakso, Morian och självklart Johanna Graf. Det har förhindrat ett utbyte många gånger och skapat en sorts intern sekterism vilket också gjort att de som vågar sig in att diskutera blir censurerade om man inte har rätt åsikt.
- vänsterbloggare är skitkassa på att marknadsföra sig själva – både genom att diskutera i kommentarer hos sina motståndare men också genom att jobba medvetet med länkande. Att gnälla över att man inte fått tillräckligt med röster i tävlingar bygger på att man helt enkelt inte fiskar dvs. berättar att ”hej, kära läsare jag är nominerad i X”. Nedvärderingen av tävlandet finns som exempel här.
Helt enkelt: sluta vara så fina i kanten! Inse att spelet som spelas heter Konversation3.
Så nu är det dags för Stora Bloggpriset. Jag börjar bli klar med en del av mina nomineringar även om det är svårt. Fortsätt att ge mig förslag!
Annat då: Andreas Ekström har gjort en lista över viktiga saker på Internet. Minst sagt subjektiv men what the heck. Att han inte har med FRA eller IPred får väl sättas på det kontot också :).
- hon har inte skrivit om priset eller? [↩]
- även om jag upplever den som sämre idag än förut [↩]
- Min slogan är Context is king, content is the joker and conversation is the name of the game. För en förklaring kolla min nya blogg Niclasstrandh.com [↩]